De senaste femton åren har han arbetat i Luleå stift. I juni 2018 lämnar biskop Hans Stiglund över ämbetet till sin efterträdare. Under sin tid i tjänst upplever han en utveckling där kyrkans nutida utmaningar väcker en ny typ av frågor som handlar om trosfördjupning. Behoven har förändrats. Istället för att prata om antal deltagare möts han numera av funderingar som vad är en gudstjänst och hur skapar vi relation i våra gudstjänster?

– Nu har vi hela världen på besök. Det har kommit kristna och icke-kristna människor in i våra lokala sammanhang som ställer frågor om »Vad är kyrkan? Vad är kristen tro?« vilket utmanar oss kristna att söka våra egna rötter och våra egna svar, säger Hans.

För Luleå stift finns stor del av rötterna i den väckelsetradition som svepte fram under 1800-talet. De två inomkyrkliga väckelserörelserna, læstadianismen och EFS, fick stort genomslag och har sedan dess levt sida vid sida med olika nära relation till kyrkan. I vissa fall ledde spänningarna till att kyrkovärlden och bönhusvärlden blev två helt skilda sfärer.

– Om man tittar på det historiskt kan man säga att relationerna berodde mycket på hur präster och predikanter valde att se på och bemöta varandra, antingen blev det en maktposition eller så såg man det gemensamma.

För Hans har kopplingen mellan Svenska kyrkan och EFS blivit en upptäckt först som biskop. Han ser hur de många goda exempel som finns runt om i stiftet ger näring åt nya initiativ.

– Jag tycker mig se en grundläggande relation och tillit i botten som gjort att man ofta har fört en ömsesidig dialog mellan församling och EFS-förening.

Vilka utmaningar ser du för ett fortsatt samarbete?

– Så länge vi kan bejaka att vi har olika utgångspunkter, olika identitet, men ett gemensamt uppdrag funkar det men när vår egen självbild blir så stark att vi inte längre har behov av att se den andre blir det problem. När vi börjar tappa bort »vi-perspektivet«, från vilket håll det än sker, tycker jag det blir fel. Det blir ju svårare när det börjar gå bra för oss, då har vi inte samma behov av att relatera till varandra som när det är kämpigt.

Kristusförkunnelsen är det centrala och Hans sätter högt värde på den gemensamma kallelsen att vara kyrka. Likt reformatorn Martin Luthers grundtema »låt ingenting skymma Kristus« bör all verksamhet och all förkunnelse handla om just det.

– Jag tror att Kristi ansikte kan ha många tilltal i män­niskors liv. I vissa tider är det Kristus på korset som talar till oss väldigt mycket, vi möter en som går in under vårt lidande och vår mänskliga förnedring, därför måste det ansiktet få rum i en förkunnelse. Ibland är det Kristus, han som helar, som ska höras och en annan gång är det ett tredje Kristusansikte som behöver komma fram. Evangelierna bär med sig en mångfald av Kristusmöten och vi behöver inte vara så rädda för den. Vi behöver våga lita på att det är i Kristusförkunnelsen som något sker.

När väckelsen tog fart vände den totalt på de dåvarande perspektiven:

– Den lutherska grundtanken att varje människa är kallad att tillhöra Guds folk fick en enorm sprängkraft där plötsligt den lilla män­niskan fick värde.

Från att ämbetsmannen eller prästen varit de som bestämde blev den andliga erfarenheten, som tidigare tillhört utvalda utbildade ledare, tillgänglig för alla på sitt eget språk.

– Jag tror vi har svårt att föreställa oss den sprängkraften. Ordet vandrade från by till by. Jag tänker ofta att det fortfarande är kyrkans uppdrag, men hur förmedlar vi en Kristusförkunnelse som berör människor så starkt att de blir upprättade och befriade till ett mänskligt värde med en kallelse att betjäna både sin medmänniska och Gud?

Väckelserörelsernas framfart väckte inte enbart positiva följder, flertalet människor kom i kläm vilket har satt sina spår.

– I början var allt ganska kaotiskt, alla var med och drivkraften att vi måste gå ut var det som räknades. Så småningom blev vissna mönster givna, som hur jag formulerar mig, min tro, hur jag ber eller sjunger – även om det inte var planen började vi på något sätt jämföra oss mellan varandra. Någonstans blev jag inte längre bekräftad.

Det var när väckelsens friare former blev allt mer fasta som Hans menar att många blev sårade, vissa genom de mönster som uppstod och fick människor att dra sig undan då de inte längre kände sig delaktiga. Andra sårades av det som blev sagt de gånger det inte var herderösten som hördes.

– När man predikar omvändelse finns det också en tendens att man repeterar den form av förkunnelse som funkade på oss när vi själva drabbades av Guds tilltal, men det är inte säkert att generationen efter kan ta emot på samma sätt utan det kanske är så att ordet måste bli kött på nytt.

Brottningskampen mellan att predika evangelium och behålla en själavårdande pastoral omsorg ser Hans som lika aktuell, nu som då.

– När jag tänker på människors liv i dag så tror jag att ingen vill leva ytligt. Jag tror alla söker djup, någonting meningsfullt, och därför är det så spännande att få vara i den här kyrkan med både EFS och Svenska kyrkan för vi har egentligen det som människor längtar efter. Det finns redan här, men, hur formulerar vi det och låter det bli en inbjudan till människors liv?

Hans tipsar:

Svenska kyrkan kan inspirera EFS genom…
» …synen på Gudsnärvaron även i det objektiva, i ord och sakrament, att oberoende av hur jag har det eller mår kan jag vila i att vi tillsammans som kyrka lever i Guds skeende. Ibland finns risken i en mindre gemenskap att den blir beroende av vad eller hur vi gör, den krampen kan vi behöva få släppa ibland.«

EFS kan inspirera Svenska kyrkan genom…
» …sitt Kristuscentrerade perspektiv och det allmänna prästadömets tyngd. Att utmana kyrkan till att ta det på allvar, att inte bara säga utan också våga tro att när vi många kommer tillsammans med olika bakgrund så gestaltar vi verkligen vad Kristi kyrka är. Alla vill vi att vi ska öka idealitet, men har vi modet? Där kan EFS dela många goda erfarenheter.«

Biskop Hans tre viktiga värden för Luleå stift:

• En central förkunnelse:

»Vi får inte svika uppgiften att hålla förkunnelsen central och inte bara som en intellektuell förklaring utan något som går djupare i våra liv. Förkunnelse är ju mer än att predika, det är att låta Gud närma sig oss och beröra oss i ordet.«

• En nära kyrkogemenskap:

»Luleå stift har genom århundraden haft stor missionsiver och levt nära den världsvida kyrkan, det får vi inte tappa bort. Om vi blir för mycket en egen ö går vi miste om dimensioner av vad det är att vara kyrka som vi behöver vara rädda om.«

• En levande kontaktyta:

»Hur många i min ålder eller en generation yngre blev inte uppfångade tack vare att det fanns vuxna människor som såg oss unga? Jag är rädd att vi håller på att tappa våra läger och den kontakt där vuxna får möta ungdomar och bekräfta dem i tro och kallelse.«