Kapseln ser ut som så många andra. Ljus kartong, aningen större än ett A4-papper, tydligt märkt.

– Jag kan inte säga säkert att ingen Sandell-forskare har läst alla breven, men jag har inte sett att någon har skrivit något om dem eller ens nämnt att de finns, säger Gösta Imberg.

Själv hittade han breven genom att ta vara på sina kunskaper i släktforskning. Det visade sig att den unga Augusta Svahn som var Linas vän var den Augusta som gifte sig med Linas svåger Knut Almqvist, när Linas syster Charlotta hade dött.

När samma namn dök upp i listan över vad Lunds universitetsbiblioteks Lina Sandell-arkiv innehåller, lade Gösta Imberg genast en beställning och slog sig ner vid ett av borden i läsesalen.

Något av det första Gösta gjorde var att bläddra i brevhögen och se om det fanns något brev från hösten 1868, då Lina och hennes man Oscar skulle ha blivit föräldrar.

Alla kvinnor i Linas familj var sjuka och hennes systrar Charlotta och Mathilda dog unga. Charlotta hann »bara« föda fyra barn. Mathilda fick sina tretton tätt, trots att flera av graviditeterna var mycket svåra för henne. Så hur var det för Lina själv?

Där låg det, ett brev skrivet den 29e oktober 1868. Lina skriver till Augusta:

Min innerligt älskade syster Augusta!

»Lofva Herren, min själ, och allt det uti mig är – Och förgät icke hvad godt Han dig gjort hafver« – Ja, så ville jag av fullaste hjerta utbrista vid återblicken på all den nåd och barmhertighet Herren under den sistförflutna tiden bevisat mig! Hans godhet har i sanning varit stor öfver mig. Det står i den 107de psalmen att »dem Han utur nöd förlöst hafver, de skola tacka Honom«. Och nog har Han förlöst mig ur mycken nöd och ångest. O, att Han derför finge den ära Han åsyftar! O, att mitt lif hölle hans rätter med fullt allvar!

Det är mig en glädje, att äntligen kunna skrifva till Dig, kära syster. Hittills har jag ej fått sysselsätta mig mycket, utan mest hvilat, men nu känner jag mig starkare dag från dag och är uppe nästan hela dagarna. Det är så underligt, att åter kunna gå och röra mig, utan att vara så rysligt tung. Genom den onaturliga vattensamlingen var jag så svullen. Weckan förrän lillan föddes öppnade professor Cederschöld svullnaden ett par gånger hvarvid säkert ett par kannor vatten (en kanna var ett mått på drygt 2,6 liter – red:s anm) utrann. Sjelfva den svåraste stunden blev emellertid kortare än hvad både jag och läkaren hade väntat. Cederschöld, som ännu går upp till mig emellanåt, säger alltjemt, att han betraktar det som ett under, att det gick som det gjorde. Herren hörer bön, ja, Han är en Mästare till att hjelpa, jag tycker, att jag återigen har fått lära känna Honom på ett nytt sätt.

Hade det varit hans goda vilja, nog hade det varit kärt om jag hade fått behålla den dyrbara gåfvan – men Han såg ju hvad som var nyttigast för henne och oss. Efteråt kännes väl en underlig tomhet, men det är gott att få böja sig för Guds vilja. Tack, älskade Augusta, för den lilla vackra skjortan och för den kärlek, hvarmed du på så mångfaldigt sätt tänkte på mig!

Brevet fortsätter med tack till Augusta för en kappsäck fylld med omtänksamma gåvor, bland annat honung och skinka. Att skicka mat är inte ovanligt vid den här tiden (i ett annat brev suckar Lina över att det inte skulle gå att skicka ostkaka som hon längtar efter, men lite senare får hon den faktiskt).

– Lina tog hand om Mathildas två äldsta barn redan medan Mathilda levde. De fick gå i skolor i Stockholm. När Mathilda hade dött blev Lina fostermor åt dem och åt nästa i syskonskaran. I perioder hade hon också andra syskonbarn boende hos sig, berättar Gösta och fortsätter:

– Jag uppfattar det som att hon tror att hon inte skulle ha kunnat ta hand om dem lika bra om hon också hade haft ett eget barn – Gud har gett henne ansvaret för dem, och att hon inte fick behålla »Lillan« var Guds vilja.

Sådana slutsatser kan provocera dagens läsare. Lina skriver att Gud vill hennes bästa, men hon verkar också vara mycket öppen och fri när hon skriver till Augusta.

– Jag får intrycket att hon skriver till sin bästa vän och att hon inte behöver hålla tillbaka något.

Några år tidigare har alltså Linas syster Charlotta dött, och svågern Knut som är präst har blivit ensam med tre barn. Det fjärde dog tidigt. Han och Augusta gifter sig – till Linas stora glädje. Efter några år i Linneryd blir Knut föreståndare på Johannelund, och familjen flyttar till Bromma.

Själv lär Lina känna Oscar Berg, en man som rör sig i väckelsekretsarna. Han kommer från Kumla och är sju år yngre än hon. Liksom Lina (som dock »långpendlar« i flera år – hon har ett »hotellrum stående« på Brunkebergstorg och är ofta i Småland) är han bosatt i Stockholm. Han är en känd nykterhetspredikant, men tjänar sitt uppehälle som grosshandlare och håller på med alla slags affärer. Lina och Oscar bjuder in till bröllop i Nydala, där Mathilda och hennes familj bor.

Lina skriver till Augusta:

Tack af hjertat för Ditt hulda, kärleksfulla bref, och de deri uttalade välönskningar för mig. Må Gud uppfylla dem i det mått och på det sätt Han finner för godt! Min enda trygghet är den, att Han sjelf har styrt och ledt denna sak, som synes så underlig för våra ögon (och allramest för mina). Allt hitintills har Han hulpit – Han skall ock hädanefter hjelpa. (…)

Bröllopet skulle blifva, om Gud vill, den 21 Maj. Jag har dröjt att skrifva, emedan jag väntat på att få dagen bestämd. Det var kärt att Du och Anna ville glädja mig med Eder närvaro. Waren af hjertat välkomna! Rosenius har lofvat att komma, likaså Odencrants.

Eftersom Knut inte verkar ha tänkt komma till bröllopet ber Lina
Augusta att berätta för honom att Rosenius har lovat en »bibelstund«.

Lite senare berättar hon utförligt för Augusta om bröllopsresan till Finland, där hon och Oscar reste mellan städerna, träffade många väckelsekristna och också var hemma hos Zacharias Topelius, som »tyckes rätt mycket berörd av christendomens sanningar, ehuru det väl ännu icke blifvit ett utgående från verlden«.

Lina berättar för Augusta om ett stort översättningsuppdrag. Året därpå får hon ett erbjudande från EFS om anställning.

– När Lina beskriver sin första tid på expeditionen för Augusta, kan man förstå uttrycket »stiftelsens lilla piga«. Waldemar Rudin är hennes chef. När han blir missionsföreståndare på Johannelund behöver hon inte längre vara på plats. Då börjar hon jobba mycket hemifrån, från sina syskons hem och från en kurort.

Lina har tät kontakt med Carl Olof Rosenius, och i breven till Augusta förekommer han ofta – enligt Lina kan ingen framställa det evangeliska budskapet som han. När han har dött på vårvintern 1868 skriver hon:

Sedan jag sist skref, har den käre, oförgätlige Rosenius fått aflägga resdrägten och ingå i den salighet, som står de trötta kämparna åter. (…) Wi hade den oskattbara fördelen att under de sista veckorna ofta få vara tillsammans med honom och oaktadt hans svaghet, var detta dock alltid dyrbart och lärorikt.

När hon lite senare berättar om saknaden, skriver hon:

Här är så mycket predikande, men så få herderöster.

I kapseln på Lunds universitetsbibliotek finns ungefär 300 daterade brev, och ett 30-tal odaterade. Det blir i genomsnitt nästan ett i månaden i 29 år. Vad som händer sedan vet inte Gösta. Är det bara samlingen som tar slut, eller brevväxlingen?

Mycket hinner hända under de 29 åren. Linas syster Mathilda förlorar fyra av sina barn, och om ett av dem skriver Lina att Mathilda redan har »fått återlämna den lille till den stora barnkammaren i himlen«. När Oscar och Lina blir mordhotade berättar hon om det, och hon nämner också vissa ekonomiska problem. Hon skriver om den stora finanskrisen 1878, om besöken hos prinsessan Eugenie, om när ståndsriksdagen röstas ner och om ett uppmärksammat självmord i grannhuset.

Ett återkommande uttryck är att Lina är »öfverlupen af arbete«. Dagen före nyårsafton 1885 skriver hon:

Någon hvila tenker jag ej på förrän på andra sidan – men der får ju äfven jag jullof.

Lina Sandell-arkivet i Lund bygger på material som Ernst Newman fick av Linas brorson Nathanael Sandell på 1930-talet. Breven från Lina till Augusta har varit i privat ägo och kom till arkivet först 1999.