Författare: Frida Teglund

Korset sitter kvar

Igår rullade min gamla Saab 9–5:a ytterligare drygt 60 mil på vintriga vägar genom Småland och Östergötland. Färden startade långt före gryningen i ymnigt snöfall, och gick den här gången upp till Söderköping. Under de första milen från Växjö fram till Värnamo låg jag bakom en långtradare som långsamt och metodiskt tuggade i sig kilometer efter kilometer, tills vi nådde E4:an. Efter en snabb kopp kaffe på en morgonöppen bensinmack fortsatte färden norröver. 

Det kändes lite vemodigt där jag satt bakom ratten. Anledningen till just den här resan var nämligen att EFS-föreningen i Söderköping just sålt sin fina kyrka och nu skulle vi ha en tack- och avslutningsmässa i Arken. Tanken sökte sig cirka sju år tillbaka i tiden, till mitt allra första besök i Söderköpings EFS. Den gången var jag inbjuden av sångaren, evangelisten och entreprenören Ragnar Karlsson, som tillsammans med prästen Duressa Teka drev mycket av föreningens verksamhet. Jag tänkte på den där varma och innerliga stämningen som uppstod i gudstjänstlokalen redan när Ragnar slog an första ackordet på sin gitarr och när Duressa, med sin Oromo-brytning inledde i bön. Men allt detta låg redan i backspegeln. Ragnar fick hembud för flera år sedan och Duressa flyttade under fjolåret till andra sidan Atlanten. 

Under de senaste åren har Arken hyrts ut till Söderköpings kommun, som drivit förskola i lokalerna. För hyresinkomsterna har föreningen kunnat ha en präst anställd på halvtid. Gudstjänster och samlingar har hållits i Svenska kyrkans lokaler. Under 2024 sade kommunen plötsligt upp hyresavtalet, och därmed försvann föreningens inkomstkälla. Föreningen såg sig därför tvungen att säga upp sin präst och sälja kyrkan. 

När jag nu dagen efter sitter med datorn i knät och ser tillbaka på resan till Söderköping har känslan av vemod ersatts av en känsla av stor tacksamhet. Först en tacksamhet för allt vad EFS i Söderköping och själva Arken har fått betyda genom åren. Här har människor blivit bärgade för evigheten genom livsförvandlande möten med Herren. Här har det hållits dop, fester, bröllop och massor av barn- och ungdoms-verksamhet. Någon har här mött sitt livs kärlek. En annan har på just den här platsen fått nytt hopp precis i den stund det såg allra mörkast ut i livet. 

Men den största tacksamheten känner jag ändå inför framtiden och det faktum att kyrkobyggnaden får fortsätta att vara ett Guds hus. Österns Assyriska kyrka har redan flyttat in i lokalerna. Korset uppe på taket sitter kvar och Arken kommer att fortsätta vara en plats för lovsång, tillbedjan och förkunnelse av evangeliet. Även EFS-föreningen i Söderköping fortsätter sitt missionsarbete. Redan om någon vecka bjuder man på fredagskvällen in till »Vardagsrum« i Drothems kyrka och församlingshem. Och vem vet – snart rullar kanske Saaben in på Arkens parkering igen för en ekumenisk gudstjänst mellan EFS och Österns Assyriska Kyrka? 

»Nära« blir annorlunda

Årets viktigaste mötesplats för EFS- och Salt-föreningar i Västsverige är inspirationsdagen »Nära«. I år kommer den att se lite annorlunda ut. Vi kommer som vanligt att ha en heldag tillsammans med »Mötesplatsen«, där regionens föreningar tar gemensamma beslut för framtid och inriktning. Det bjuds även som vanligt på undervisning och flera seminarier.

Nytt för 2025 är att träffen sker i Öjersjökyrkan och att vi också får tillfälle att höra om deras vision, framväxt och nuvarande verksamhet. En inspirerande berättelse att ta del av. Vår missionsföreståndare Kerstin Oderhem kommer också att medverka och dela sina tankar kring EFS och dess framtid.

Dagen kommer att avslutas med möjlighet för alla som vill att delta i den uppskattade Psalmgalan som Lutherska missionskyrkans kör ordnar inne i Göteborg. En gala som även kommer att sändas på EFS play och där Kerstin Oderhem också deltar. (Ett paketpris kommer att ordnas på detta).

Så – boka in detta och var med på en dag fylld med inspiration! Den är inte enbart för varje förenings representanter till Mötesplatsen, utan för dig som vill ha inspiration och bli påfylld samt träffa EFS-are från andra sammanhang i Västsverige. För uppdateringar och mer information kring dagen, gå in på www.efsvast.se.

[Jag är]

Vad heter du? Få saker följer oss människor genom livet på det sätt som våra namn gör. Namnet är en del av vår identitet – vet du inte en persons namn så känner du den inte helt. Den erfarenheten gjorde Mose då Gud kallade honom att befria Israel ur slaveriet. När Mose frågade efter Guds namn presenterade han sig med orden: »Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ›Jag är‹ har sänt dig till dem.« Guds namn är alltså ett verb som betyder att vara. Verbets form indikerar en pågående handling. Gud är inte den som var i dåtid utan den som var, är och kommer att vara. I kontexten kopplas Guds namn till räddningen av folket. Gud hör och befriar. 

Trots att namnet förekommer mer än 5 000 gånger i Gamla testamentet, är ordet ett mysterium. Forskare är inte överens om vilken form ordet har och är därför oeniga om betydelsen. Namnet kan betyda att Gud är och syfta till Guds närvaro, tidlöshet eller obeskrivbarhet. Namnet kan också betyda att Gud gör så att annat är och syfta till Gud som skapare, den som håller löften och upprätthåller världen.

Även ordets uttal är ett mysterium. På grund av namnets helighet och tolkningen av vissa texter har namnet under lång tid inte uttalats alls i judisk tradition. Då hebreiskan är ett konsonantbaserat språk, bestod GT:s texter från början enbart av konsonanter och fick vokaler först senare. Vid det laget hade praktiken att inte uttala Guds namn utvecklats – därför fick namnet vokalerna som hörde till ordet adonaj, vilket betyder Herre. Detta skulle påminna läsaren om att uttala ordet just så: Herren. När kristna som inte kände till denna lästradition läste hebreiskan trodde de därför att namnet uttalades Jehova. Forskare menar dock att det korrekta uttalet troligtvis är Jahve, baserat på hebreiskans vokalregler. De flesta svenska översättningar anknyter till den judiska lästraditionen och många tidiga översättningars praktik genom att återge namnet Herren.

Guds namn förekommer inte i NT men texterna anspelar på det. I Johannes​evangeliet refererar Jesus till sig själv med orden ego eimi. Just dessa ord använder Gud när han presenterar sig för Mose i en tidig grekisk översättning av GT. På så sätt anspelar evangeliet på Guds namn och kopplar det till Jesus själv. Detta anspråk förklarar Jesu åhörares starka reaktioner (Joh 8:58–59).

Vet vi då vad Gud heter? Ja. Även om vi inte vet allt om Guds namn, så vet vi att han kallar sig Jag är. Vi vet att det har att göra med Guds beständighet. Att Gud är den som var, är och kommer att vara. Gud är närvarande, aktiv och upprätthåller världen. 

Sänd – men vart?

Vart är vi på väg? 

För er som följer »På Spåret« är det en välbekant fråga, som samtidigt är relevant för alla människor på ett högre plan. Ja, frågan om vart vi egentligen är på väg är något som väldigt många brottas med i vår tid och känner sig vilsna över. Men som kristna kan vi »dra i spaken« direkt och få högsta poäng. Vi vet svaret. Vi vet både vårt ursprung och vår destination. Även om vi inte vet vad som händer på vägen eller hur det är när vi kommer fram, kan vi lita på att det kommer att bli bra. För vi vet vem som sänder oss och att vi inte är ensamma på färden.

Häromdagen träffade jag min vän Fride som just nu går på bibelskola. Förutom att prata om just »På Spåret« och andra gemensamma intressen berättade han att de i sin klass just fått i uppdrag att läsa boken Vägvisare av Magnus Malm från 1990. Det gjorde mig glad. Både för att jag fick påminnas om den bok som antagligen påverkat mig mest i mitt liv, förutom Bibeln, och för att även dagens unga generation får möjlighet att utmanas av denna klassiker. 

Bokens huvudbudskap är att vår kallelse inte är något som »vi gör för Gud«. Kallelsen är Jesus ord: »Kom och följ mig« (Matt 4:19; Mark 1:17). Kallelsen är att vara nära honom och formas till hans likhet. Utifrån denna kallelse vill Gud sedan sända oss: »Gå ut« (Matt 28:19, Mark 16:15) och vi får med hans nåd göra det han gjorde i världen. Grunden till vår sändning i världen är alltså att vi först har sagt »ja« till Jesus »kom«. 

»Kom« är ett av Jesus favoritord. »Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor«, säger han i Matteusevangeliet kapitel 11. Lite längre fram kallar han Petrus att gå på vattnet med ett »Kom!«. Vid ett annat tillfälle ropar Jesus till människorna: »Är någon törstig, så kom till mig och drick«, och på stranden efter uppståndelsen säger han till sina lärjungar »Kom och ät!« (Joh 7:37, Joh 21:12). 

Jesus kom till jorden för att vara nära oss och för att vi skulle kunna komma nära honom. För att vi skulle lära känna Gud och förstå hans enorma kärlek till oss och allt skapat, blev han en av oss. För »så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv« (Joh 3:16). Den viktigaste sändningen är just denna: att Gud sände Jesus till oss »för att världen skulle räddas genom honom« . 

Drivkraften och grunden för Guds sändning är alltså kärlek. En kärlek som ger sig själv för andra. En kärlek som med öppna ögon ser på världens problem och visar på en utväg. För den värld vi lever i behöver räddas på så många plan. Paulus beskriver det målande: att »allt skapat har lagts under tomhetens välde« (Rom 8:20), och det räcker med att kolla nyheterna för att få otaliga exempel på vilken makt tomheten har i vår värld och hur den påverkar såväl människor, samhällen som vår skapelse negativt. 

»Här, men ännu inte« är en fras som ofta använts i kyrkans historia för att beskriva den tid vi lever i nu. Guds rike är å ena sidan redan här. Det är uppenbarat för oss i Jesus, och genom hans seger över synd och död har vi fått en helt ny identitet som Guds barn. Detta kan ingen ta ifrån oss eller ändra på. Å andra sidan lever vi fortfarande med smärtan över syndens och bortvändhetens konsekvenser, där vi och hela skapelsen väntar på sin slutliga befrielse när Jesus kommer tillbaka.

Det är mitt i denna dubbelhet du och jag är sända. Att leva i världen, men inte av den. Att gestalta hoppet på det vi ännu inte ser. Att vara ambassadörer för Guds fred trots att »världen kommer att hata oss« (Matt 10:22, Joh 15:18–19). Jesus säger till och med att han sänder oss »som får in bland vargar« (Matt 10:16). Men aldrig ensamma och aldrig utan hopp. 

När vi tittar på Jesus sändningsord i slutet av de fyra evangelierna och i början av Apostlagärningarna får vi en fantastisk vägledning som sammanfattar vad vår sändning i världen innebär.

För det första är vi sända på samma sätt som Fadern sände Jesus, med samma mandat. Men uppdraget är Guds, det är hans mission och han har all makt. Vi är också sända med löftet att han alltid är med oss och ger oss sin kraft varje dag. För det tredje är vi sända med hela evangeliet till hela människan. I ord ska vi vittna om alla Jesus bud och i handling göra allt han gjorde. Jesus ord visar också att vi är sända till alla människor, alla folk, alla nationer, ja till och med skapelsen ska få del av evangeliet. Till sist är vi sända från det lokala till det globala. Från vårt närområde ända till jordens yttersta gräns. 

Vi har också fått en glimt av hur det är när vi är framme: 

Se, en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: »Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet. 

Var, hur och till vem har Jesus sänt dig med sin befriande kärlek? 

»Ställ dig på klippan«

Andreas Rydman har håret bakåtstruket i en knut. På den högra handens fingrar, som håller en svart kaffekopp, står bokstäverna A, S, P och K inristade med bläck. Det är första bokstaven i namnen för hans barn: Astrid, Svante, Putte och Kalle, berättar han på mjuk göteborgska.

– Här, på mitt vänstra långfinger, står min frus namn: Hanna. Texten blev lite tjock så det är svårt att läsa, men det står där, försäkrar han.

Andreas är på blixtvisit i Uppsala för en fotografering inför det kommande EP-släppet från EFS musikbolag Cantio, där han är leadsångare. EP:n, som släpps senare i vår, innehåller sex låtar med influenser från singer-songwriter-genren. Texterna är personliga och hämtade ur Andreas liv, där både höjdpunkter och svårare stunder får ta plats.

– Jag har väl aldrig riktigt tänkt att jag skulle spela in en EP. Men jag vill förmedla det jag själv har upplevt – att det alltid finns hopp, även när allt känns förlorat.

Andreas ler brett, men bakom leendet finns ett djup och allvar och orden väger tungt. Andreas har upplevt hur livet varit nattsvart, men hur Gud kommit med en strimma av hopp. 

För 18 år sedan genomgick han och frun Hanna en djup kris i äktenskapet när han valde att lämna familjen för ett partyliv utomlands. Det började med att han fick ett erbjudande om att arbeta som flygvärd, ett jobb som innebar långa perioder isär som par. Hanna kämpade på med familjelivet hemma i Sverige samtidigt som hon drev ett företag. Under de långa flygningarna med övernattningar på olika platser i världen, började Andreas följa med sina kollegor ut för att festa, och ett helt nytt liv öppnade upp sig. Väl hemma i Sverige hade han successivt slutat att gå i kyrkan och kunde inte sjunga lovsång under de månader som detta pågick. 

– Min relation till Gud har alltid varit en självklar del i mitt liv, men det kändes svårt under den här tiden, jag kunde inte sätta mig vid pianot eller sjunga lovsång – det gick bara inte.

Så kom dagen. Andreas hade kommit hem från ytterligare en långflygning och samlade sina tre barn och Hanna i vardagsrummet. Han berättade att han inte älskade barnens mamma längre och skulle lämna henne. Han packade väskorna och lämnade familjen i chock. 

Några månader senare befann han sig på ett hotellrum i Dubai och var tvungen att avstå en utekväll med kollegorna för att han hade feber. Han försökte dämpa feberfrossan med en varmdusch. Samma tidpunkt var hela familjen och släkten samlade i Sverige för sonens födelsedagskalas. Stämningen var inte på topp, så i slutet av firandet bad de för Andreas. 

– Plötsligt hörde jag en kristallklar stämma bakom mig i badrummet, precis som att någon stod där: »Ställ dig på klippan, nu eller aldrig!« Jag visste att det var Guds röst och sjönk ihop i duschen. Jag har aldrig hört Gud tala så tydligt, varken före eller efter. Men jag hade inte varit mottaglig på något annat sätt. Jag behövde en käftsmäll för att vakna till liv och inse vad jag höll på med.

Dagen därpå, fylld av ånger, skickade Andreas ett mejl till Hanna med en fråga som kunde förändra allt: »Får jag komma hem?« Det fick han och efter många års terapi med hela familjen, och en resa mot helande, är paret Rydman fortfarande lyckligt gifta. Hanna pluggar till socionom och Andreas arbetar på en resebyrå. När Andreas ser tillbaka tror han att det hastiga och omogna beslutet att lämna familjen bland annat bottnade i svårigheten att planera för framtiden. 

– Rutiner har blivit väldigt viktigt för mig, och speciellt min dagliga bibelläsning. Jag läser igenom hela Bibeln på ett år och börjar varje morgon med en kopp kaffe i fåtöljen i vardagsrummet eller i sängen innan alla andra är vakna. Det är helt tyst – det är skönt. 

Parallellt med jobbet på resebyrån är han på väg att ge ut sin första EP med Cantio. Andreas har sjungit i kör hela livet men har aldrig tänkt sig en solokarriär. För fem år sedan sjöng Andreas i kör i TV-programmet »Alla tiders sånger«, en ny variant av programmet »Minns du sången?« Han hade hört att de skulle ha en konsert i Märsta och testade att mejla ansvarig för att erbjuda sig att sjunga i kören. Det visade sig vara ett lyckokast.

– Det ena ledde till det andra och jag fick möjlighet att följa med till Nashville, USA, när de spelade in programmet där något år senare. Efter det hörde Samuel Björling, EFS musikinspiratör, av sig och frågade om jag funderat på att spela in en EP, vilket jag inte hade. Jag förklarade att jag inte kunde skriva låtar, men det var inget problem enligt Samuel.

Och så var projektet igång. Snart tillfrågades låtskrivarna Michael Jeff Johnson och Martina Möllås om att medverka. Andreas uppmanades att göra mindmaps över allt som han tänkte att EP:n skulle innehålla. De nästkommande veckorna stängde han in sig på sitt arbetsrum på kvällar och helger och skrev allt som dök upp. Han skrev ord som familj, frihet, hav, Jesus, psalm 51 och det livsförvandlande tilltalet »Ställ dig på klippan!« 

– EP:n är en resa genom livet – att Gud har omsorg om oss hur det än känns. Jag hade satt mig själv i skiten och var så långt borta från honom, men han störtdök ner i min tillvaro och räddade mig. Livet kan vara ganska tufft, men i det svåra finns Gud där och bär. Jag hoppas att skivan ska förmedla hopp, oavsett vilken situation man befinner sig i.

Andreas talar med värme i rösten om både Gud och familjen. Han förklarar att relationen till Gud alltid varit självklar, även under de månader han vände ryggen åt sin familj. Pallen framför pianot har alltid varit den plats där Andreas fått möta Gud – i lovsången, ofta tillsammans med sin fru Hanna.

– I musiken upplever jag Guds närvaro. Jag blir ofta berörd och får tankar om saker jag ska göra eller personer jag ska kontakta. Min tro har blivit mer nyanserad med åren, och det har jag mina barn att tacka för. De har en väldigt sund inställning till tron och har vågat ställa utmanande frågor som har lett till bra diskussioner. Det är spännande!

Andreas tittar på sina knogar där barnens namn står representerade. Plötsligt skiner han upp och säger:

– Just det, jag har ju den här tatueringen också.

Han kavlar upp tröjärmen, blottar texten »On Solid Ground«, och fortsätter: 

– Jag behöver fortfarande ställa mig på klippan och hålla mig nära Jesus varje dag. Det är bra att bli påmind om det. 

Fira det ekumeniska superåret 2025

Ibland används ordet »superår« om ett år när extra mycket av samma sak inträffar. Till exempel beskrevs förra året som ett superår vad beträffar politiska val. Över två miljarder människor världen över gick till valurnorna 2024. Det år vi nu är inne i, 2025, kan med fog beskrivas som ett ekumenikens superår. Vi firar två mycket viktiga ekumeniska händelser som fortfarande påverkar oss: 100-årsjubileum för Stockholmsmötet (1925) och 1 700-årsjubileum för det första ekumeniska konciliet i Nicea (325). 

Vid kyrkomötet i Nicea formuleras för 1 700 år sedan den första versionen av Nicenska trosbekännelsen, som är den mest spridda trosbekännelsen. Den används av protestantiska, romersk-katolska och ortodoxa kyrkor världen över och uttrycker kristenhetens gemensamma tro på en treenig Gud. Nicenska trosbekännelsen är ett av de starkaste praktiska uttrycken för kristen enhet. Trots alla skillnader i organisation och former finns i kristenheten som en gemensam grund en sammanfattning av den kristna tron i form av en bekännelse till den Gud som alla kristna tillber.

För 100 år sedan möttes stora delar av kristenheten för första gången i modern tid till ett ekumeniskt möte. Initiativtagare till mötet var den svenska ärkebiskopen Nathan Söderblom. Ortodoxa och protestantiska kyrkor deltog, medan den romersk-katolska kyrkan var mycket avvaktande. Söderbloms motiv för detta möte var att genom uppvisad kristen enhet initiera ett arbete för fred och rättvisa efter första världskriget. Han ville också skapa en plattform för samarbete kyrkor emellan trots de teologiska skillnader som finns, främja kristen relevans i en sekulariserad samtid genom att möta utmaningarna tillsammans samt betona kyrkornas sociala ansvar. Resultatet av mötet blev bland annat så småningom bildandet av det som i dag kal-las Kyrkornas världsråd. Det kan även sägas ha inspirerat till att den romersk-katolska kyrkan genom sitt Andra Vatikankoncilium (1962–1965) blev mycket mer ekumeniskt öppen mot andra kyrkor.

Det finns således mycket att lyfta fram under det ekumeniska »superåret« 2025 som både kan uttrycka och inspirera till kristen enhet. Intressant nog finns dessutom en särskild luthersk infallsvinkel på detta med ekumenik, om vi ser till den lutherska kyrkans egna bekännelseskrifter, och då närmare bestämt Augsburgska bekännelsen. Jag vill här sammanfatta dess ekumeniska ansats i tre punkter:

Det kanske viktigaste lutherska identitetsdokumentet (jämte Luthers lilla katekes) är den Augsburgska bekännelsen. Författare till dokumentet var Martin Luthers medarbetare Phillip Melanchthon. Det skrevs just för att vara ett enhetsdokument, för att om möjligt hålla ihop kyrkan som skakades av de teologiska debatter som tagit fart efter att en bred folklig reformationsrörelse – utan Luthers avsiktliga planering – satt igång. Bekännelsedokumentet skrevs för att visa att den lutherska tron och praktiken var en genuin version av den ursprungliga katolska tron, och inget som i sig var splittrande. Det lades på kejsare Karl V:s inbjudan fram inför honom vid riksdagen i Augsburg 1530. Dock hade han nog redan i förväg bestämt sig för att förkasta det utan att egentligen ha lyssnat till dess innehåll.

Den första saken att ha med sig är alltså att lutherdomens viktigaste bekännelseskrift egentligen är ett enhetsdokument, och inget dokument som är skrivet för att etablera en ny kyrka.

När Augsburgska bekännelsen ska definiera vad kyrkan är, väljs medvetet en funktionell och inte en organisatorisk eller ontologisk definition (se artikel VII i Augsburgska bekännelsen). Poängen med detta är just att den inte binder erkännandet av kyrkan till en viss organisationsform eller ett visst kyrkosamfund. Detta är ett mycket konstruktivt grepp ur ett ekumeniskt perspektiv. I stället binds kyrkodefinitionen till »de heligas församling, i vilket evangeliet lärs ut rent och sakramenten handhas rätt« (Rune Söderlunds översättning från 2018). Kyrkan finns där det finns en församling av kristna, i vilken Kristi evangelium verkligen räcks till människor i Ordet, dopet och nattvarden. Drar vi ut linjerna från detta kan den kristna kyrkan återfinnas överallt där detta sker, oavsett samfundsetikett. Här finns således ett djupt ekumeniskt anslag. Kyrkan finns där Ordet får utrymme att verka, vilket gör att den kan återfinnas i alla möjliga sammanhang!

Sker inte detta – att Kristus verkligen delas ut – har vi ingen kyrka, eftersom det är evangelium som skapar kyrkan. Här finns en kritisk udd som vi även kan rikta mot vår egen kyrka. Det hjälper inte hur lutherska eller evangeliska vi än flaggar oss att vara – delar vi inte ut evangeliet om Guds frälsning i Jesus Kristus misslyckas vi med att vara kyrka. Här finns också en viktig aspekt som vi i våra lutherska folkkyrkor inte alltid är så bra på: »församlingen av de kristna« – att bygga en gemenskap av troende. Kyrkan mår helt enkelt bra av en lagom stor dos pietism – en väckelsefromhet som betonar den personliga tron och satsar på att bygga gemenskap kring Ordet och sakramenten.

I samma artikel (VII) sägs även att »det är icke nödvändigt att mänskliga traditioner eller yttre bruk och ceremonier som instiftats av människor är lika överallt …« Med andra ord kan våra gudstjänstformer och liturgier variera utan att det hotar kyrkans enhet. Liturgin och formerna kan vara högkyrkliga, lågkyrkliga eller frikyrkliga. Det är inte avgörande så länge Kristus verkligen delas ut i Ordet och sakramenten. Här lär vi oss alltså att vi bör se på varandras gudstjänstformer och liturgier med generositet.

Om vi än en gång riktar strålkastaren mot vår egen lutherska tradition är det nog just när det kommer till former som vi extra lätt blir högmodiga och föraktfulla mot andra – kanske särskilt om vi utvecklat rika liturgier. Det vi blivit vana vid och uppskattar tenderar vi att upphöja till »det rätta sättet«. Här behöver vi alla, oavsett kyrkliga etiketter, en stor portion ödmjukhet inför att det även finns andra välfungerande sätt att fira gudstjänst på än just det sätt jag personligen uppskattar mest.

En sammanfattning av denna artikel kan vara att det finns en särskild kallelse till praktisk ekumenik i att vara lutheran. Det hänger som framgått ovan samman med att det är evangelium som skapar kyrkan. Kyrkan äger inte evangeliet, men ska dela vidare den gåva hon fått. Och här behöver och kan hela kristenheten hjälpas åt, vilket inte minst ett »ekumeniskt superår« som detta påminner oss om! 

I det långa (långsamma!) loppet

Det är varmt och trångt i det lilla köket. På små träpallar sitter en brokig skara människor från Tanzania och Sverige samlade runt elden och sjunger. Skratten och vandringssångerna på swahili blandas med tungrullande julbeltjut som letar sig ut i det svala beckmörkret, över kullarna runt omkring. 

Bwana u sehemu yangu, rafiki yangu wewe. Katika safari yangu, tatembea na wewe. 

Herre, du är mitt allt, du är min vän. På min resa vill jag vandra med dig. 

Mitt i ringen sitter Nora Sandahl och håller om »mama« Yesaya, hennes man Adonia och deras barn. De skojar, gråter och kramas – »drar ut på uppbrottet«, som Nora säger. Dagarna hos familjen Fungo har varit fantastiska, men imorgon bitti väntar avfärd och stämningen är tät. För några år sedan var detta Noras och familjen Sandahls hem, där de delade livet med familjen Fungo. Nu stannar hon bara två dagar tillsammans med gruppen från Sverige. Natten blir kort och tidigt nästa morgon fortsätter både den yttre resan och den inre, med löparskorna på.

Vårt Tanzania-äventyr börjar egentligen med »Kilimanjaro Trail Run« – en otrolig naturupplevelse bland vindpinade buskar, lavastenar och uråldriga skägglavar på 3 800 meters höjd. För Nora är det hennes tredje maraton på detta mäktiga berg.

– Det var faktiskt »Kilimanjaro Trail Run« som satte igång tankarna på den här löparresan. Det är magiskt att få springa omkring på världens högsta fristående berg utan packning eller guider, bara omgiven av storslagen natur. Det är häftigt att utmana sig själv och göra något som från början känns närmast ogörligt. Man växer så av det!

Vi är sju personer i gruppen som anslutit till resan, från 9 till 60 år, och vi tar oss an olika distanser på Kilimanjaro, allt från 10 till 75 kilometer. Oavsett hur långt vi springer slås vi av det Nora beskriver – känslan av att vara en del av något större, och att klara mycket mer än vi tror. 

Turen går sedan vidare till Livingstone-bergen i södra Tanzania där Nora och familjen Sandahl bodde under många år, vägg i vägg med familjen Fungu. Morgonen efter avskedet i köket springer det lilla sällskapet vidare nerför bergssluttningarna mot Malawisjön. Vi stannar gång på gång, andäktiga inför utsikten över bergen. Den är så vacker att det nästan gör ont.

– Jag älskar berg! utbrister Nora.

– De skapar utrymme för mina tankar och ger mig någon slags kontakt med himlen. Jag får perspektiv och proportioner, och bergen hjälper mig att ställa in min inre kompass. Det flyttar fokus från mig till det som är beständigt.

Naturen är en viktig del av Noras löpning. Hon springer aldrig med musik eller hörlurar – hon vill vara närvarande inför det som finns runtomkring. Och hon springer »hellre långt än snabbt«, som hon själv uttrycker det. 

Strävan efter närvaro märks också hos Nora som person. Hon tittar inte på klockan, flackar inte med blicken. Hon är där hon är, med hela sitt hjärta och sin uppmärksamhet. Det var något som slog mig redan första gången jag träffade henne och familjen i Iringa för några år sedan för att skriva om deras arbete. Sedan dess har Nora hunnit bli mer av en vän.

Innan Nora och hennes man Hannes blev EFS-missionärer 2014 hade de redan besökt Tanzania flera gånger, både för studier och praktik. Det var under en av dessa resor som Hannes först mötte pappa Fungu. När Sandahls återvände till Tanzania på sin bröllopsresa 2008 träffade Nora familjen för första gången, och de hittade snabbt varandra.

– Vi blev väldigt berörda av deras sätt att leva familj och tro på. De välkomnade oss rakt in i deras familj och jag minns att vi sa att om vi någonsin får barn, vill vi ge dem det här – att de skulle få smittas av det här livet också!

Några år senare kom de tillbaka till Tanzania, den här gången med sina barn. De byggde hus med familjen Fungu på en plats de kal-lade för Kebnekaise, eftersom berget ligger på samma höjd som Sveriges högsta topp. Där levde de som ett kollektiv i flera år. Under tiden studerade Nora och Hannes swahili och arbetade för EFS mission med projekt i den närliggande byn Bulongwa.

Hannes, som är socionom, fokuserade på att stötta kyrkan i arbetet med barn i utsatthet. Nora, som är sjuksköterska, kom också att rikta in sig på just barnsjukvård och att stärka barns rättigheter.

– Vår språkliga kommunikation var knapp i början, då vi precis börjat lära oss swahili. Men i hjärta och själ förstod vi varandra. Vi bad för livet, vi skrattade och sjöng. Vi hörde ihop! Det fanns såklart utmaningar, inte minst eftersom vi har helt olika förutsättningar och bakgrund, men vi är så tacksamma att våra barn fick växa upp tillsammans med dem. 

Sedan ett och ett halvt år bor familjen Sandahl i Sverige. Efter tio år som EFS missionärer i Tanzania flyttade de »hem« förra sommaren. Men att flytta till ett hemland som vissa av barnen aldrig bott i, och som resten varit borta ifrån i många år, är inte okomplicerat.

»Sverige är underbart. Vi ser och känner det. Men det är inte hemma. Och vi längtar hem« skrev Nora på Instagram några veckor efter flytten till Alingsås. Under löpningen pratar vi om kulturkrockar och saknad. Om skillnaderna mellan livet i Tanzania och i Sverige.

– Det borde finnas ett begrepp för det här: »missionärsdepression«! utbrister Nora. 

– Förlossningsdepression finns ju. Det är så tudelat. Å ena sidan har vi fått en sån enorm gåva, men samtidigt finns det en sorg och en känsla av förlust.

Livet i Sverige har inte heller varit helt lätt att acceptera.

– Självklart var det hektiskt med fyra barn i Tanzania också. Men där delade vi livet med varandra, och andra, på ett annat sätt. I Sverige känns det som att vi lever parallella liv.

Nora menar att det finns ett mörker i Sverige som är svårt att sätta fingret på. En rädsla för var utvecklingen är på väg. Skärmarna, den psykiska ohälsan, våldet, stressen och konsumtionssamhället. 

– I Tanzania finns det en annan framtidstro, en känsla av att saker och ting blir bättre, men också ett annat fokus på det som är viktigt och verkligen betyder något. Det är klart att mycket är svårt här, men samtidigt är glädjen, tacksamheten och gemenskapen också mycket starkare.

Med oss på löparresan är också två barn – min son Arvid och hans kusin Noah. Det är fint att dela resan med dem. Det viktiga är inte att det går fort utan att vi gör det tillsammans. Precis som Noras barn många gånger vandrat de 1 700 höjdmeterna ner till Malawisjön, har Arvid och Noah en fantastisk dag medan vi rör oss genom djungelvegetation, kristallklara bäckar, bananplantager – fram till den vidsträckta sjön.

– Jag älskar när löpningen blir något man gör tillsammans. Det är lätt att löpning blir väldigt individuellt och prestationsinriktat. Men att sänka tempot och dela upplevelsen – det är det jag gillar.

När vi närmar oss Malawisjön är resans sista löptur snart avslutad. Benen är trötta, men själen är full.

– Kan vi åka hit nästa år igen? frågar Arvid, som inte verkar det minsta sliten trots att vi varit på resande, och springande, fot i snart två veckor. 

Jag påminns om den ledartext i GP som Nora skickade inför resan. Den hade rubriken »Barn behöver springa mer och gråta mer«. I texten beskrivs hur sömnmedelsförbrukningen för barn under nio år sexdubblats det sista decenniet, och hur antidepressiva ökat dramatiskt bland ungdomar. Samtidigt rasar Sverige i FN:s »World Happiness Report«. Ökningen av skärmtid, samtidigt som fysiska aktiviteter och tid för gemenskap minskar, pekas ut som förklaringar. »Så mitt i prick«, skrev Nora. 

– I Tanzania har de många av de enkla skatterna kvar, saker vi verkar ha tappat i Sverige, säger Nora.

De enkla skatterna. Det är just dem vi fått dela hos familjen Fungo de senaste dagarna, tänker jag. Barnen har spelat fotboll och vallat kor. Vi har skördat majs och avokado, lagat ugali med bönor och gröna blad, bett, sjungit och dansat runt elden. Inte en skärm. Elen fungerade inte. 

Vi har fått andas frisk luft, nära himlen, och vinna segerkransar som inte vissnar så lätt. Lärdomar att ta med sig i det långa loppet, på livsresan. 

Hellre långt, än snabbt, om Nora får välja. Och gärna tillsammans. 

Mötet med barnen blev till slut en välsignelse

Ända sedan jag varit liten har jag hört om EFS mission i andra länder. Jag kommer inte ihåg när eller vem som kom och berättade om sin resa för lilla mig i bönhuset i Åkullsjön, men det såddes ett frö om att en dag själv få åka och se mission med egna ögon. Jag glömde denna dröm efter gymnasiet men i våras när ansökningarna för praktikprogrammet öppnade, kändes det självklart att söka, och nu är det mitt eget uppdrag att åka till bönhus och berätta om min resa och det arbete som EFS gör. 

Lutherska kyrkans kontor här i Iringa är stort och har många olika arbeten. Allt från Radio Furaha (Radio Glädje), som sänder kristen radio dygnet runt, till TEE som är en bibelkurs på distans. 

Min huvudsakliga sysselsättning här i Iringa har varit på Huruma center – ett barnhem för barn vars boende och familje-situation är direkt farlig eller skadlig. Där har jag och min reskamrat Hedvig tagit hand om de barn som går i förskolan. En förskola som är lite dyrare än andra i området och hjälper till att finansiera barnhemmet. De barnen är alltså inte från svåra situationer i hemmet.

Till skillnad från Hedvig så hade jag till en början svårt att vara runt barn. Jag har aldrig haft småsyskon eller varit stor nog att ta hand om yngre kusiner och har därför inte umgåtts med så många barn. Jag tyckte det var svårt att veta hur jag skulle prata med dem för att fånga deras intresse och göra mig förstådd. Framförallt var språket en svårighet, och det gällde inte bara på förskolan. Men med tiden har barnen vi träffat varit en välsignelse. Till slut har jag förstått mig på dem, och dagarna jag tillbringar på Huruma har blivit en paus från den nya kulturen som ibland varit påfrestande. Trots att jag inte kan swahili förstår jag när barnen vill leka, gunga eller kramas. 

När barnen på förskolan har fått uji (en gröt som man dricker) är det dags för dem att sova middag. Då går jag och Hedvig och hjälper till med maten till alla på området. I och med detta så har vi träffat barnen som bor på barnhemmet. Och jag finner mig själv kastandes en frisbee med ett barn som i vimlet av alla andra barn i lekrummet fick tag i mig. Frisbeen är inte riktigt hel men vi får iväg några bra kast och har roligt. Det är inte förrän efteråt som jag märker det djupa såret på huvudet – en brännskada – och jag reflekterar över dessa barns liv. Hur har de haft det innan? Hur mår de nu? Vad kan jag göra för att de ska må bättre? 

Den sista frågan var enkel att svara på i stunden. Jag lekte med barnen och vi skrattade och hade kul tillsammans. 

Mycket av arbetet som kyrkorna här i stiftet gör fokuserar på just barns välmående. Varje lördag har många av kyrkorna något som kallas Compassion. Direkt översatt till svenska betyder det medlidande eller förbarmande, och det förklarar lite vad verksamheten innebär. På lördagarna samlas barn och unga i kyrkan och får höra om Gud. De får lyssna till budskapet om Guds kärlek till dem, och det faktum att han är närvarande i allt de går igenom. Barnen får också hjälp om de är sjuka och finansiell hjälp till sjukvård om det behövs. När det inte är lördag åker de som jobbar med Compassion runt i staden och gör hembesök hos barnens familjer för att se till att allt är som det ska. Det handlar inte bara om att barnet ska vara omhändertaget och oskadat. Kyrkan kan även hjälpa till finansiellt om det till exempel fattas en säng i hushållet.

I församlingen i Ipogolo, en stadsdel i Iringa, jobbar pastor Hasborn som har blivit en god vän till mig. Han är utöver präst utbildad psykolog och jobbar för att församlingen ska starta själavård och samtalsterapi. Ipogolo är ett område med många problem, bland annat kärlekslösa familjer. Hasborn har en egen timme på Radio Furaha där han ofta pratar om hur man är en bra förälder.

Något som jag beundrar i Tanzania är hängivenheten till kyrkan, till Gud. Gudstjänsterna är aldrig under en och en halv timme och det är en självklarhet att gå till kyrkan på söndagar. Under en gudstjänst hålls ofta flera tillfällen för kollekt, vilka »firas« med körsång och dans för att uppmuntra till att ge mer. Gåvorna uppgår ofta till höga summor – kanske just för att man vet att kyrkans arbete är övergripande och viktigt. Man kanske själv har fått hjälp och vill hjälpa andra.

Efter gudstjänsten ställer nästan alltid en kör upp utanför kyrkan och sjunger en sista sång för alla i församlingen. Jag får ofta en känsla av tillhörighet och gemenskap när detta händer. Vi alla är kyrka, inte bara i kyrkan utan även när vi går hemåt var och en. Och trots att vi är så långt ifrån varandra delar vi i Sverige även kyrka och gemenskap med tanzanier, amerikaner och hela världens alla kristna. Det värmer mitt hjärta.

Min tro har stärkts för varje resa jag har gjort

När Berth Nilsson var 15 år fick han sitt första jobb på Vetlanda Tändsticksfabrik och flyttade in hos Elsa Johansson, som var änka och vars son hade flyttat hemifrån. Den första fredagskvällen i Vetlanda lockade Berths arbetskamrater ut honom på stan. 

– Jag kom hem sent, var rund under fötterna och väsnades säkert. Elsa undrade hur det stod till och sa: »Jag kan komma in med lite chokladmjölk och ostfralla till dig, tycker du om det?« Aldrig i livet hade jag fått så god chokladmjölk!

Morgonen därpå bjöd Elsa på frukost och ställde frågan som Berth aldrig hade fått tidigare: »Vad har du tänkt göra med ditt liv?« Till skillnad från sina syskon var Berth inte så intresserad av att gå vidare till högre studier. Samtidigt hade han en känsla av att hans pappa på grund av detta inte brydde sig om honom.

– Jag vet inte var jag hade varit i dag om inte Elsa hade agerat som hon gjorde. Hon brydde sig och såg mig i mitt bedrövliga skick. Hon såg bakom det sköra skalet, som om det fanns ett material att jobba vidare på. Elsa blev inte arg eller sur, sa inte »håller du på så här får du flytta ut« – hon bjöd på en fralla och en kopp choklad istället.

Berth drömde om att bli yrkeslärare och arbeta i Etiopien, precis som en missionär han träffat. När han berättade det för Elsa var hennes respons omedelbar: »Det är väl inga problem!« Hon uppmuntrade Berth att studera på distans, vilket på 1960-talet innebar en korrespondenskurs. När han hade klarat sin första tentamen med högsta betyg ställde Elsa till med tårtkalas. Det var också hon som hittade platsannonsen från Sida som tog den då 19-åriga Berth till Etiopien för första gången – som yrkeslärare. 

Berth stortrivdes, att få använda sin fantasi till något nyttigt och samtidigt utmana eleverna på yrkesskolan passade honom perfekt. Under sina många år i Etiopien arbetade han bland annat med mun-folket i sydvästra delen av landet. Senare koordinerade han katastrofhjälp i Etiopien, Kenya, Sovjetunionen, Colombia och många andra länder. Under 90-talet samarbetade Berth med EFS i Somalia.

– Det var en svår tid i Somalia, också för EFS-missionärerna. Ett fungerade bankväsende saknades så det föll på min lott att föra in en stor summa pengar till projekten i Mogadishu.

Berth stannade en natt i Nairobi och låste in pengarna i ett kassaskåp på EFS kontor, basen för Somaliaarbetet. Tidigt på morgonen fick han besök av tre välklädda män som utgav sig komma från inrikesministeriet. När Berth hämtat de dokument de ville ha, gjorde de klart för honom att de var ute efter pengar.

– Jag sa frimodigt att de inte kommer att hitta några pengar. De förde upp mig mot väggen, riktade två revolvrar mot bröstet och en kniv mot strupen. Mina tårar rann. Men helt plötsligt, till synes utan anledning, utbyttes hatet i deras blickar mot rädsla. De backade ifrån mig och ut ur rummet, sa »förlåt om vi skadade dig« och stängde dörren efter sig. 

Några minuter senare ringde telefonen; Maj-Britt Lindgren från EFS kansli i Uppsala undrade hur Berth mådde. »Varför ringer du nu?« frågade Berth. Maj-Britt hade kvällen innan legat sömnlös av oro och omtanke för Berth och gått ner på knä och bett för honom. På kontoret morgonen efter träffade hon kollegan Ruth Abrahamsson som hade känt samma oro, och de bad tillsammans. Därefter ringde de till kontoret i Nairobi och fick höra att Berth mådde bra.

Berättelserna från Berths liv är dramatiska – han har fått lösa många praktiska problem och ofta suttit i förhandlingar för att säkerställa leveranser av mat och medicin till konflikthärdar och flyktingläger. Ett uppdrag som ibland har varit svårt, både för honom och den närmaste familjen. Men erfarenheterna har ändå gjort att hans tillit till Gud har växt.

– Min tro har stärkts för varje dag, för varje resa jag har gjort. Jag kan ha blivit ledsen och besviken på medmänniskor som behandlat mig illa, men jag minns min pappas ord om att inte bli bitter utan att försöka se vad Gud har att lära mig i det jag går igenom. Med åren har min tro blivit mer barnslig och naturlig; vi går och samtalar med varandra, jag och Gud. 

Genom livet har Berth strävat efter att se på andra människor med samma blick som Elsa Johansson såg på honom som tonåring.

– När jag suttit i förhandlingar – ibland med en kalasjnikov riktad mot mig – har jag tänkt på att under varje skal, till synes skört eller hårt, finns människor med drömmar och tankar, visioner och idéer. Hårdheten kan ha många anledningar, men vi kan inte ha en negativ utgångspunkt när vi möter andra människor. Vi måste se det positiva. 

Var sjunde kristen förföljs och diskrimineras

Antalet kristna som förföljs och diskrimineras för sin tro beräknas nu till 380 miljoner, vilket är var sjunde kristen i världen. Våld och auktoritära styren har ökat pressen på kristna under det senaste året, framför allt i Centralasien och Afrika söder om Sahara. Nordkorea är det land där kristna har det svårast, följt av Somalia och Jemen. Det visar World Watch List 2025, som baseras på nivån av två typer av förföljelse av kristna: förtryck och våld. 

I Afrika söder om Sahara fortsätter förföljelsen av kristna att bli allt våldsammare. Inbördeskrigets Sudan har ökat med tre poäng till World Watch List 2025 och hamnar på plats 5. Nigeria är, liksom förra året, det land där risken att dö på grund av sin tro är störst.

– Afrika har fler kristna än någon annan kontinent och det riktade våldet mot kristna fortsätter. I många länder råder kronisk instabilitet. Detta skapar ett vakuum som bland annat islamistiska grupper utnyttjar till att flytta fram sina positioner, säger Peter Paulsson, generalsekreterare för Open Doors Sverige.