Under hela sin uppväxt drömde Mika Wallander samma dröm. Hon såg vapen, en blodig kniv, ett rep och en pistol. Tre män och en säck som ett annat barn trycktes ner i. Natt efter natt plågade drömmen henne, ett minne från när hon var mycket liten och fortfarande bodde i Indien. Mika hette då Shilpa och levde i närheten av »tjuvarnas marknad« Chor Bazar i Mumbai tillsammans med Shanta, kvinnan som hon kallar för sin landsmoder. Mor och dotter kom att separeras och Mika adopterades av ett svenskt par när hon var omkring två år. Hennes föräldrar har sparat en hel pärm med papper som rör adoptionen, en påtaglig kontrast till de fyra indiska handlingarna Mika fick med sig; polisens rapport, domstolsbeslutet, barnhemmets dokument och ett indiskt pass. Vad var det egentligen som hände?

I maj kom Mikas självbiografiska bok, Bortom tjuvarnas marknad, ut. I den beskriver hon sin adoption, hur livet kom att bli i och med flytten till Sverige. En barndom präglad av stor trygghet, och samtidigt en stor rädsla nattetid. Hon har tolkat den återkommande mardrömmen som minnet av det tillfälle då hon skildes från sin första mamma. 

– Det är ett tydligt minne, fastän jag egentligen kanske var för liten för att minnas. Jag var med min familj och fick se hur beväpnade män la ett annat barn i en säck, antingen var barnet dött eller lades där för att dö. Jag tror att jag blev tagen från min landsmoder, men vet ingenting säkert.

Trots hennes försök att få reda på mer om sin historia – resor i Indien, kontakt med myndigheter och DNA-test – kvarstår frågorna. Hennes bok är därför lika mycket en berättelse om att leva med att inte få de svar man söker.

– Jag landar i att jag inte behöver alla svar för att känna mig hel som människa. Jag kan leva med det som blev brustet och vilar i att Gud har alla svar. 

Mika beskriver sin tro som en kärlekens grundvåg som hon kan surfa på genom livet, också retroaktivt. 

– Guds kärlek är evig. I det ligger det som har hänt tidigare i livet, även innan jag fanns. Också det är omslutet av Guds kärlek. Vi hamnar ofta i teodicéproblemet som kristna, att det skulle vara Guds fel när hemska saker händer människor. Jag tror att det snarare handlar om mänskliga handlingar som går fel. 

När frågetecknen kring adoptionen har förblivit många har Mika lyssnat till kroppen. 

– Alla människor lever med sin kropp. Vi har fysiska minnen och härbärgerar allt vi har varit med om, från födseln genom hela livet. Å ena sidan vet jag ingenting, å andra sidan vet jag mycket med hjälp av drömmar och minnen som bor i min kropp. Jag vet att jag har en trygg anknytning; jag har burits av min landsmoder och kan känna att hon tog emot mig när hon hade fött mig. Om hon inte ville ha mig hade hon kunnat lämna bort mig direkt. 

Kroppen bär också på fler ledtrådar till den första tiden i livet. Mika kom till Sverige med hål i öronen, vilket visade att hon varit önskad och hade en tillhörighet. 

– Min landsmoder tänkte helt enkelt att jag skulle få finnas och få bära örhängen. Svårare än så är det inte. Därför har de små hålen en stor betydelse för mig. De är ett tecken på kärlek.

Att boken skrevs och släpptes just nu ser inte Mika som någon tillfällighet.

– Varje enskild berättelse hör på något sätt ihop med samtiden. Det jag ser hända nu påminner mycket om min egen ungdomstid. 

På 90-talet gick Mika högstadiet och konfronterades flera gånger av skinheads. Hon lärde sig att undvika rasister genom att ständigt läsa av omgivningen och flytta på sig när hon upplevde att faran var nära. 

– Det ser annorlunda ut idag, men främlingsfientligheten vinner framgång i stora delar av Europa och vardagsrasismen kan fortfarande göra sig påmind. Alla är skapade ur Guds goda vilja. Om människor enbart rubriceras som flyktingar blir det ett steg bort ifrån det mänskliga. Vad skulle hända om vi betraktade varandra som människor först? Om man förminskar andra människor är det nära till att också förminska Gud. 

I Mikas bok varvas hennes egen historia med Bibelns berättelser. Hon kopplar händelser ur sitt liv till skapelseberättelsen och citerar profeter och Psaltaren.

– Min egen berättelse hör också alltid ihop med den större berättelsen – evangeliet – där Gud är huvudpersonen. Också i själavården, i arbetet som präst, utgår jag från bibelberättelser som hjälper människor att tala om och tolka livet. Bibeln är en enorm skatt när det kommer till att tala om mänskliga erfarenheter. Inte minst att Gud blev människa! Det ger en tolkningsram både för mig och andra, vi kan bolla våra egna liv i relation till bibeltexterna. 

För egen del har Mika speglat sig i de många människor i Bibeln som byter familj. 

– Jag kan tänka på Mose och utsattheten både han och hans familj fick lida när farao beslutade att alla hebreiska pojkar skulle dödas. Räddningsaktionen som följde har flera bottnar; mamman, storasyster Mirjam, den geniala idén att mamman skulle få amma barnet innan hon till slut måste överlämna sitt barn. 

I historien om Moses liv ser Mika också sin egen. 

– Det är alla barns berättelse. De första åren är rädslan för att bli övergiven väldigt stor, och spädbarn är snabba på att skapa kontakt med sin omgivning – barnet vill knyta an. Det är djupt bottnat i mänskligheten att vilja höra till och känslan av utanförskap kan vi brottas med hela livet. Mose var väldigt utsatt, ensam i en korg på vattnet. Det ville till att det fanns godhet som såg det lilla barnet.

Med vuxna ögon kan Mika nu se tillbaka på sin egen historia och konstatera att skyddet för det lilla barnet många gånger brast, samtidigt som hon var en trygg flicka. 

– Det är ingen framgångssaga men heller inte någon berättelse om när allt rasar – livet går i vågor. Nu är det en bra tid i livet, jag har inga öppna sår.  

Hon konstaterar att det är som om hon levt »två liv i livet«.

– Jag hade kunnat växa upp i Indien och det hade kanske blivit jättebra. Men jag vet väldigt lite om mitt tidigare liv, det enda jag vet nu är det liv som jag har här. För mig har det lett till en enorm tacksamhet över livet och allt fint som finns.