Författare: Benjamin Kruse

På spännande väg i Jerevan

Sedan januari 2024 finns jag i Armeniens huvudstad Jerevan som församlingspräst, utsänd av EFS till den persisktalande församlingen här. Den har sin upprinnelse i Hammarbykyrkan och de online-bibelstudier som Annahita Parsan hållit två gånger i veckan under lång tid.

Erik Johansson och Annahita Parsan leder en mässa i Armenien. Bild: Magdalena VogtErik Johansson och Annahita Parsan leder en mässa i Armenien. Bild: Magdalena Vogt

Armenien antog kristendomen som statsreligion redan år 301 – som första land i världen – och den kristna identiteten bland armenierna är stark. Att EFS sänder en missionär till detta land kan säkert få en och annan att höja på ögonbrynen. Men det är inte armenier som är målgruppen för detta missionsarbete, utan persisktalande – de flesta med ursprung i de kringliggande grannländerna. De flesta har sökt sig till Armenien just eftersom det är ett kristet land, utan att veta särskilt mycket mer. En del har tvingats fly undan förföljelse, medan andra kunnat flytta under mer ordnade former. Gemensamt för alla är ändå ett stort mått av utsatthet, i ett främmande land, med annan kultur, annat språk och helt utan det sociala skyddsnät som familj och omgivning tidigare utgjort.

Mitt i detta är det mitt uppdrag att hålla ihop och leda den lilla lutherska församlingsgemenskapen. Det handlar om gudstjänstfirande, förkunnelse, själavård, undervisning och att bygga upp en fungerande församlingsstruktur. Av de cirka 40 församlingsmedlemmarna är de allra flesta ganska nya i sin kristna tro. Bara några enstaka har varit kristna i över tio år och har ytterst begränsad erfarenhet av att ingå i en kristen gemenskap. Som uppvuxen i en kristen miljö är det lätt att ta mycket av det praktiska livet i församlingen för självklart. Men har man inte den erfarenheten med sig i bagaget är det inte så lätt.

Sedan snart tre år hyr EFS en trerumslägenhet i Jerevan där vi firar vår gudstjänst. Vardagsrummet är inrett som kyrkorum – ena sovrummet är avsett för barnen och det andra fungerar som kontor. Med den persiska EFS-föreningen i Hammarbykyrkan som förebild firas varje söndag gudstjänst enligt Svenska kyrkans ordning med kyrkoårets texter och en förenklad liturgi. Ungefär varannan söndag firas högmässa. 

Nästan varje vecka dyker nya personer upp med en längtan att lära sig mer om kristen tro och ibland med en direkt önskan om att få bli kristen. Dessa har ibland varit sökare länge och inte så sällan betecknat sig som ateister under kortare eller längre tid. 

Den stora majoriteten i Armenien hör hemma i den armeniska apostoliska kyrkan, som hör till de så kallade orientaliska ortodoxa kyrkorna, liksom den syrisk-ortodoxa kyrkan, den koptiska kyrkan i Egypten och den etiopisk-ortodoxa kyrkan. Övriga armenier tillhör en brokig blandning av presbyterianer, baptister och pingstvänner med influenser från olika delar av världen.

Det finns ingen luthersk kyrka sedan tidigare i Armenien och EFS har ingen avsikt att grunda någon sådan bland armenier. Men det verkar finnas goda möjligheter för en luthersk kyrka att växa fram bland just persisktalande, inte minst med Hammarbykyrkans persiska EFS-förening som utgångspunkt. EFS med sin lågkyrkliga lutherska teologi har goda möjligheter att knyta an till både den uråldriga apostoliska kyrkan och även till de nyare kyrkosamfunden i Armenien. Vi accepterar till exempel alla dessa kyrkors dop som fullt giltiga, så länge de är utförda i vatten och i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Den långa traditionen bakåt och kontakten med de historiska kyrkorna i kombination med en tydlig evangelisk förkunnelse och en öppenhet för den Helige Andes karismatiska gåvor, gör att EFS har en trovärdighet och en respekt bland ganska olika kyrkosamfund. Och för nykristna persisktalande är den kombinationen uppenbarligen mycket tilltalande.

Det pågår en stark väckelse bland persisktalande i hela regionen, och vilka former och vägar den väckelsen kommer att ta sig framöver vet ingen idag. Men det är tydligt att Gud har kallat EFS in på en spännande väg. I den mån vi kan vara lyhörda för den Helige Andes vägledning och följa den, finns goda förutsättningar för oss att vara ett väl fungerande redskap i Guds hand för att Kristi rike ska kunna växa till bland de persisktalande folken.

De flesta i församlingsgemenskapen är nya i sin tro. Många har också upplevt stor utsatthet på grund av tron.De flesta i församlingsgemenskapen är nya i sin tro. Många har också upplevt stor utsatthet på grund av tron.

Ny styrelse­ordförande i EFS

Under EFS och Salts årsmöteskonferens togs beslutet att Jan Hallquist blir ny ordförande för EFS styrelse. Jan har varit medlem i EFS i snart tio år och har suttit med i styrelsen i fem år. Han bor tillsammans med sin fru i Brämhult där de är aktiva i EFS Borås. Det är med bävan och stor förväntan han tar över efter LarsOlov Eriksson.

Budbäraren-5-6-2024_jan

– Det var flera personer i styrelsen som frågade om jag kunde tänka mig att ta över uppdraget att vara styrelsens ordförande. Efter att ha stämt av med familjen landade jag i att det här var rätt. Jag känner mig taggad!

Jan har bakgrund som socionom och ekonom, han har drivit eget företag de senaste 20 åren och suttit i flera styrelser. Han berättar att han har en del idéer om hur ledarskap och styrelser ska fungera.

– Jag ser fram emot att leda styrelsens arbete och även stödja EFS missionsföreståndare i min nya roll. Jag tror att de erfarenheter jag har kommer komma väl till pass i detta nya jag går in i.

Jan ser flera utmaningar som EFS står inför, inte minst att visionen och verksamhetsplanen ska levas ut på alla plan inom rörelsen.

– Jag önskar att vi alla ska bli ett med visionen att se människor och samhällen förvandlas av Jesus. Det är en böneutmaning inte minst – att vi inte står i vägen för Guds andes vind. 

Jan menar att EFS har en unik ställning i svensk kristenhet genom att vara en del av Svenska kyrkan men samtidigt stå på egna ben som lekmannarörelse.

– EFS har historiskt sett varit duktiga på att nå ut både i vårt eget land och globalt, och jag tror att människor i Sverige längtar efter att höra om Jesus. Jag ser en stor kompetens i hela rörelsen, både bland anställda och frivilliga, att möta detta behov.

Konsten att dingla med benen

Denna varma sommardag sitter jag uppkrupen i hängstolen som är fäst i trädgårdens enorma lönn. Grenverket breder ut sig som ett grönt tält ovanför mig, med flikar av himmelsblå bakgrund. Rakt framför mig ser jag växthuset, köksträdgården och fruktträden. Men nu rensar jag inte ogräs eller skördar, utan sitter bara här och dinglar med benen och försöker samla mina tankar.

Att vara ledig, att sitta i gungan och dingla med benen, kan vara svårt fast det verkar så lätt. Många av oss lever livet i ett högt tempo och att vila kan då vara svårare än det verkar. 

Ibland tänker jag på allt vi drömmer om, som ska ske just på sommaren. Högarna med olästa böcker som ska läsas, altanen som ska byggas, huset som ska målas, kanske sommarstugan behöver fräschas upp och eventuellt båten, för att inte tala om semesterresan där vi ska uppleva så mycket som möjligt.

De veckor vi har ledigt vill vi gärna fylla med så mycket, ibland så mycket att vi skulle behöva semester efter semestern. Det kan vara skäl för att stanna upp och fundera över livets rytm. Hur ser vilan ut i ditt liv?

Överallt ser vi behov, även som kyrka – avkopplingen under ledigheten kan därför bli ett dåligt samvete när alla »borde« är så många. När jag besökt andra länder kan jag som effektiv svensk i vissa sammanhang tänka: »Hur kan detta få ta så mycket tid? Tänk vad mycket mer de skulle kunna hinna om de snabbade på lite!« 

Det är en viktig fingervisning att Gud på Bibelns första blad vilade efter att han skapat allt. Att han ordnade en rytm för människan som inbegrep återhämtning – Gud såg på allt som var gott och stannade upp.

Ibland har jag dåligt samvete när jag sitter och dinglar med benen och ser ut över min trädgård eller när jag ligger och kikar upp i lövverket på lönnen. Men vilan har inte att göra med att jag inte vill göra det ena eller andra eller att drivkraften för alla projekt är slut. Nej, vilan handlar om att hitta rytmen som vi är skapade för: att stanna upp, se på det goda som Gud gett oss och få njuta. 

Gud kallar oss faktiskt till stillhet inför honom. »Var stilla inför Herren och vänta på honom« (Ps 37:7). »Var stilla inför honom allt levande« (Sak 2:13). »Lugn, besinna att jag är Gud« (Ps 46:11). När man blir stilla inför Gud sker något som har avgörande betydelse. Gud kan tala sitt ord, och jag kan höra. Det är en fingervisning om hur viktig stillheten och vilan är i våra liv. Där börjar det mest avgörande som handlar om att vara i relation med Gud.

Kanske är det dags att titta på listan över det du planerat denna sommar och fråga dig om det finns utrymme för ledighet, vila och stillhet. Och om det inte gör det, så kanske du ska planera om. Det innebär att du är rädd om dig själv och livets gåva som du fått.

Vadå missions­rörelse?

EFS har ända sedan starten 1856 haft en tydlig identitet som missionsrörelse inom Svenska kyrkan. Det fanns en iver hos de unga studenterna att med EFS skapa en inomkyrklig rörelse som bemyndigade varje kristen att sprida det befriande evangeliet om Jesus Kristus i vårt land. Målgruppen var alltså till en början Sverige. Men redan 1861 beslutade EFS att man också skulle vara en del av den starka globala visionen att »göra alla folk till lärjungar«.

Vision blev snabbt till verkstad. Missionsinstitutet Johannelund bildades. Missionärskandidater rekryterades, sändes och redan 1866 anlände de första pionjärerna till dagens Eritrea, med målet att nå oromo-folket i västra Etiopien. »And the rest is history«, som man brukar säga. EFS fick vara med att så frön som idag växt till världens största lutherska kyrka, Mekane Yesus, med över 11 miljoner medlemmar.

Men är det bara historia? Är internationell mission något som är passé? Borde vi inte bara fokusera på Sverige, som (med rätta) är ett missionsland med stora egna problem? Svaret är »nej«. Som missionsrörelse är vi sända av Jesus till hela vår värld! Globalt sett tillhör fortfarande 3,4 miljarder människor grupper som klassificeras som »de minst nådda« av evangeliet. Vi lever också i en tid med enorma globala utmaningar med konflikter och hat, orättvisa och klimatkris, som är tydliga tecken på att människor och samhällen ännu inte är förvandlade av Jesus. Det globala uppdraget är inte slutfört och den världsvida kyrkan behövs mer än någonsin för att ge hopp till en brusten värld. Därför behövs EFS mission både i Sverige och internationellt. 

Var stolt över historien, lev och agera i nuet, be och blicka framåt. Vart och hur sänder Jesus dig?

Psalm i bild

Redan som treåring ritade Charlotta Folkelind teckningar där hon formade bokstäver och tecken – nästan femtio år senare har det ivriga ritandet ännu inte slutat.

– Jag har alltid fascinerats av bokstäverna och deras förmåga att vara både vackra och informationsbärande på samma gång. 

Idag sysslar Charlotta med konstnärligt skrivande på heltid, och när hon ska berätta om vägen hit lyfter hon fram två avgörande händelser.

– Efter studenten flyttade jag till Stockholm och en dag var jag ute och gick helt planlöst och hamnade där jag inte alls hade tänkt gå. Plötsligt stod jag utanför ett skyltfönster, vid ett galleri på Östermalm som bara ställde ut kalligrafi. Jag hade börjat med kalligrafi själv, men det här var något nytt. Kan vackra bokstäver vara en konstform, till och med ett jobb? 

Galleriet var stängt, men en lapp med ett telefonnummer hängde på dörren. Charlotta tog kontakt med kalligrafen Lars Laurentii som skulle komma att lära henne mycket om att skapa vackra bokstäver. 

– Han fick mig att förstå att jag var på rätt spår. En sådan uppmuntran är viktig när man är ung och kanske frågande kring sina förmågor. 

Några år senare besökte Charlotta en äldre kvinna i USA, en vän till familjen med rötter i Sverige. De satt och sjöng psalmer tillsammans, bland annat »Stor är din trofasthet«. 

– Det var verkligen ett »hallelujah moment«. Det var en tid i livet då jag kände mig lite vilsen och jag blev väldigt uppmuntrad av psalmen och stärkt av stunden. 

Samtidigt såg den gamla damen Charlottas gåvor och talanger och peppade henne att göra något mer av dem. 

– Det var en knuff i rätt riktning. Jag visste att jag skulle göra något med psalmer. 

Hon började tänka på psalmerna, hur lätt de glöms bort mellan gudstjänsterna. 

– Vi sitter där och sjunger dem i kyrkbänken och sen går vi därifrån. Tänk om vi skulle få möjlighet att begrunda dem en längre stund? Hur kan jag använda mina gåvor för att förmedla dem?

Den till synes planlösa promenaden i huvudstaden och sångstunden på andra sidan Atlanten ledde till kombinationen kalligrafi och psalmer. 

– Man blir knuffad i olika riktningar och först efteråt ser man; det var hit det skulle leda. 

En av idéerna Charlotta fick var att börja göra Psalmanackan – en väggkalender med en bildsatt psalmvers för varje månad. Vid det här laget har den prytt hem, kyrkor och arbetsplatser runt om i landet i över 20 år. Utöver det skapar hon även kort och böcker med akvarell och kalligrafi.

– Psalmerna är ju redan formulerade och tonsatta av någon annan. Jag brukar tänka att jag genom att bildsätta dem bidrar med ännu ett uttryckssätt. 

Arbetet med att skapa en ny kalender börjar med att Charlotta går igenom psalmboken i jakt på passande verser. 

– Jag är uppvuxen i ett frikyrkligt hem och har sjungit dessa psalmer många gånger – nu får jag upptäcka psalmskatten på nytt. Det är fantastiska texter sprungna ur många poeter genom flera århundraden. Jag vet inte hur många gånger jag bläddrat igenom psalmboken, ändå upptäcker jag något nytt varje år. Det finns otroliga verser och böner att tillgodogöra sig. 

Charlotta menar att vissa psalmer passar utmärkt att sjunga, men är mindre lämpliga att ha på väggen i en månad. 

– Det behöver också vara något som kan förstås av alla som kommer in i det rum där Psalmanackan hänger, även den som inte går i kyrkan.

Texterna skrivs oftast med stålstift fyllda med bläck, akvarell eller gouache. 

– Ibland skriver jag med pinnar, och penslar använder jag mycket. Men metallstiften ger de skarpa kanterna och kontrasten mellan de breda och de väldigt tunna linjerna. Genom kalligrafin kan jag förmedla något mer än betydelsen i själva orden, jag kan ladda orden med ett kreativt innehåll. Om jag då lägger till en bild blir det ännu en dimension.

Charlotta målar i akvarell, både illustrationer till psalmverser och andra motiv. 

– Jag är ingen »svår« konstnär, jag gör ingen djup samhällsanalys i mina konstverk. Jag målar för att jag tycker det är kul och vill göra något vackert. Egentligen kan jag inte måla akvarell, men jag gör det ändå. Det handlar om att våga släppa kontrollen och låta materialet styra – det kanske fler borde våga göra?

Inspirationen kan komma från naturen – eller ett rostigt plåtskåp. 

– En fin rostfläck! När jag får syn på mönster eller färgkombinationer jag inte tidigare tänkt på, då kommer skaparlusten igång. För att inte tala om psalmerna, orden, musiken – allt möjligt.

Charlotta tror att människan är skapad till Skaparens avbild och därför har en inbyggd lust i sig att skapa.

– Tänk bara på barnets glädje i lek, teckning eller musik. Om vi fortsätter med någon form av kreativt utlopp under livet tror jag att vi mår bra – vi är ämnade för det. Det spelar ingen roll om det är handarbete, snickeri, matlagning, trädgårdsarbete, musik, måleri eller att bygga miljöer i Minecraft, huvudsaken är att det får en plats i tillvaron. 

Att skriva för hand har enligt Charlotta fler poänger än det estetiska. 

– Vi har en koppling mellan hjärnan och handen som är viktig, och det frigörs något härligt när vi använder händerna. Sen blir det också en liten fördröjning som vi inte får vid ett tangentbord; vad ska jag skriva, hur ska jag formulera mig? Och självklart reagerar vi annorlunda på ett handskrivet brev än ett mail i inkorgen. Det finns en omsorg i det handskrivna – någon har bemödat sig.

Det händer att Charlotta får brev, både i brevlådan och digitalt, som berättar hur någon har fått syn på hennes texter i precis rätt tid och upplevt det som ett tilltal från Gud. Orden kan ha varit en uppmuntran eller en tröst. Eller som vid ett tillfälle, då en person slog upp dagens psalm i Charlottas bordskalender VarDagsPsalm på årsdagen till sin mammas bortgång. Och så var det just den psalm som hade sjungits vid mammans begravning. 

– Det gör mig ödmjuk. Det är svårt att förstå men är såklart väldigt fint. 

På frågan om hon har eventuella tilltal i åtanke när hon planerar sina alster svarar hon direkt nej. 

– Jag tänker inte så… Men det blir så. Och det är inte min förtjänst. 

Kärlekens väg

Värmen slår emot mig och fotografen Erika Persson när vi kliver ur bilen vid Bromsta hästgård utanför Stockholm. Äppelträden står i full blom och tulpaner är planterade i lådor runt om i den stora trädgården. Marlene Agemo välkomnar oss med en kram och bjuder oss att sitta med en kopp kaffe vid det rustika träbordet i köket. Med tanke på att hon säljer sitt eget kaffe under namnet »11-kaffe« och har en podcast med samma namn, är det inte konstigt att hela huset luktar nymalda kaffebönor.

– Det är ju inte kaffet i sig som är det viktiga utan att unna sig en paus. Jag tror vi behöver det mer än någonsin. Att sitta ner, se varandra i ögonen och mötas på riktigt. Det gör jag helst av allt vid köksbordet.

På Bromsta gård är det alltid fullt hus där både föräldrar, barn och barnbarn bor tillsammans med två hundar. Bild: Erika PerssonPå Bromsta gård är det alltid fullt hus där både föräldrar, barn och barnbarn bor tillsammans med två hundar. Bild: Erika Persson

Dagens första kaffekopp intas dock oftast i sängen. Den bär hennes man Marcus, som kallas för Mackan, upp till henne nästan varje morgon. De ber och läser något ur Bibeln tillsammans innan dagen drar igång. Marlene och Marcus träffades faktiskt redan när de båda var 13 år och han spelade trummor i Marlenes mammas barnkör. De blev kära och Marcus vän Mattias fick äran att fråga Marlene om hon ville bli tillsammans med Marcus. Hon frågade artigt sin mamma om lov, som den väluppfostrade frikyrkoflicka hon var – sedan den dagen var de oskiljaktiga.

– Mamma fick ångra det beslutet bittert då Mackan var skolans »värsting« – han hoppade på taket till rektorns nyinköpta bil, och fick skolans toaletter att svämma över. Men vi båda visste att vår relation var för livet, vi var blodigt allvarliga, och jag tror att den förvissningen var från Gud. Vi träffades i smyg då vi blivit förbjudna att ses, men relationen höll och vi gifte oss strax innan vi båda skulle fylla 20 år.

Att välja varandra och äktenskapet var helt självklart för det unga paret trots att de båda kom från trasiga familjer. Marcus pappa missbrukade alkohol. Marlenes föräldrar levde det perfekta frikyrkolivet med fint hem, båt och utlandssemestrar – men bara på utsidan. Bakom fasaden rasade bråken mellan mamman och pappan konstant. Marlene tror att både hennes egen och Marcus trassliga bakgrunder gjorde att de tidigt förstod allvaret i relationen och visste att det krävde en stor insats för att få det att fungera. 

– Vi båda brinner för relationer och familjer, eftersom vi har sett baksidan. Mina föräldrar skilde sig efter 28 år och då var det en lättnad att bråken upphörde, men såhär i efterhand har jag insett hur mycket som påverkas generationer framåt av en skilsmässa. Ett föräldrahem rivs upp och den naturliga platsen att träffas på försvinner. Det är självklart med stor ödmjukhet jag pratar om det, och ibland är skilsmässa helt nödvändigt. Men det är värt att lägga tid på sin relation och överleva småbarnsåren – det är en ynnest att få åldras tillsammans.

Marlene tar en klunk av sitt 11-kaffe och in i köket kommer hennes barnbarn som bor i ett av de sex boendena på gården med sin mamma Ellen. Bromsta hästgård köpte Marlene och Marcus för 15 år sedan för att kunna skapa ett generationsboende och för att få plats med Ellens hästar. Sedan dess har hästarna försvunnit och Marcus föräldrar har flyttat in i ett av husen. Även Marlenes yngsta dotter Nelly bor i ett av husen, och sonen Noah bor periodvis på gården med sin fru och barn. Vimlet och livet på Bromsta vittnar om det långa äktenskap som Marlene och Marcus haft. 

– När jag och Mackan firade 40 år som par ville vi fira lite annorlunda. Vi bjöd in brett i mina sociala medier-kanaler och några par anmälde sig till vår relationshelg där vi bestämde oss för att skapa en livslång »kärlekssmitta«. Det är ju faktiskt så att om ett par i ens närhet skiljer sig, löper man själv 75 procents risk att gå samma väg, att »bli smittad«, om man inte är uppmärksam. Att man växer ifrån varandra hör jag om och om igen – som att det är något som drabbar en! Men relationen är hårt arbete och det enda som vi inte kan ta semester ifrån. 

Nu har Marlene och Mackan precis avslutat sin första relationskurs online, för åtta par, där de delat med sig av sina viktigaste lärdomar från sitt 34-åriga äktenskap. Marlene tvekar inte en sekund när jag frågar vad hennes viktigaste nycklar för ett äktenskap är.

– För det första, att sätta relationen med sin partner före barnen, om man har barn. För det andra att sätta sin partner före sig själv. Men den andra nyckeln fungerar bara om båda två är med på tåget. Responsen på kursen har varit helt fantastisk. Ett par sa att det hade räddat deras relation. Det är ju värt all tid vi har lagt ner.

Marcus och Marlene träffades när de båda var 13 år och gifte sig innan de fyllde 20 år. De båda brinner för hälsosamma relationer.Marcus och Marlene träffades när de båda var 13 år och gifte sig innan de fyllde 20 år. De båda brinner för hälsosamma relationer.

Marlene strålar av tacksamhet, glädje och kärlek. Men att välja kärlekens väg har inte bara varit en dans på rosor, i perioder har vägen varit full av törnar och prövningar. När deras barn var små hade Marlene bestämt sig för att vara hemma med barnen så mycket som det gick och därför levde de på Marcus väldigt begränsade inkomst. Många månader fick de dividera om ifall de skulle införskaffa ett par stövlar till ena barnet eller en vinterjacka till det andra, allt på second hand. De lyckades till slut köpa ett hus, som var i behov av sanering, för ett vrakpris – lyckan över att äga något eget stod över den tuffa ekonomiska situationen.

– Jag var hemmamamma i elva år och det står högst upp på mitt CV. Vi var överens om att någon av oss skulle stanna hemma med barnen långt innan vi visste om vi kunde få några. Det kändes viktigt att få följa dem i utvecklingen och ge vidare våra värderingar. Det är klart att det har kostat – att stanna hemma är inte något som samhället bäddar för direkt. Jag önskar att det hade sett annorlunda ut, att det kunde subventioneras för att få vara hemma med sina barn. Det har egentligen aldrig känts som en uppoffring – för oss var det värt kostnaden och jag har bara fått höra hur andra föräldrar önskat att de kunnat gjort samma sak.

Att följa sitt hjärta är både något Marlene reflekterar mycket över och det är även namnet på hennes bok som gavs ut förra året. Boken är stor, tung och full av vackra bilder. Texterna är en blandning av krönikor, dikter och personliga texter, som ögonblicksbilder från olika perioder av Marlenes liv. Många kapitel berör mig och vissa gör mig tårögd. Idén till boken föddes ur en föreläsningsserie med samma namn som Marlene hållit under några år.

– Jag lyssnar främst på två män i mitt liv – Mackan och Jesus. Jag tänkte att om de trodde på att jag kunde skriva boken så skulle jag testa, och båda två gav mig grönt ljus. Jag hade också en favoritredaktör som jag helt tvunget ville använda, annars fick det vara. Hennes schema var fullt under hela 2023, men hon råkade ha en kort lucka i mars. Detta fick jag reda på i december 2022. Så under årets första två månader satt jag, lyckligt ovetandes om vad jag hade gett mig in på, och skrev i min fårskinnsfåtölj på övervåningen. Texterna bara sprutade ur mig, som att det var färdigt innan jag började. 

Marlene skriver om olika »hjärtemöten« i boken, med människor som berört henne på djupet. Ett av dem är mötet med *Tina för lite mer än 30 år sedan. Marlene hade precis börjat jobba som barnskötare på en förskola som var del av ett behandlingshem för missbrukare. Tina försökte lämna ett liv på plattan bakom sig, och hon skulle lämna sin ettårige son på förskolan där Marlene, då 21 år, skulle ha sin första egna inskolning. Tina var väldigt skeptisk till att lämna sin son till en så ung tjej, men det slutade med att Tina grät när de skulle flytta och inte kunde ha kvar Marlene som barnskötare.

– Jag har haft många hjärtemöten genom åren. Det är så viktigt att välja glädje i mötet med människor. Vi vet inte varför de agerar som de gör, men jag kan styra över min respons och alla dessa möten kan få forma mig som människa. Jag har också gjort olika hjärteval genom livet – att vara hemma med barnen i över tio år var ett sådant, att säga upp mig från min fasta anställning på Läkarmissionen för att satsa på min egen plattform var ett annat. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att det blir en vinst i långa loppet att våga kasta sig ut.

Som en ständig följeslagare genom livet har tron följt Marlene, i vått och torrt. Hon har aktivt valt att inte profilera sig som en kristen influencer, utan vill nå ut till en bredare publik. Hon säger själv att hon är »allergisk« mot att bli placerad i en box och tycker att det innebär en begränsning. Däremot använder hon bibelcitat friskt på sina olika plattformar och i boken. Hon hänvisar till bibelordet där det står att Guds ord inte ska vända hem förgäves och hon hoppas att hennes liv ska inspirera människor att söka sig till Gud.

Marlene har valt att inte profilera sig som kristen på sina sociala medier utan hoppas att Jesus lyser genom hennes handlingar och bibelcitat.Marlene har valt att inte profilera sig som kristen på sina sociala medier utan hoppas att Jesus lyser genom hennes handlingar och bibelcitat.

– Jag gick en fotokurs en gång och då råkade det komma fram att jag var kristen. När helgen gick mot sin ända och vi hade avslutningsmiddag ville en av deltagarna utbringa en skål för att jag hade knäckt hennes fördomar om kristna. »Det är nästan som att man vill lära känna den där Jesus«, sa hon när hon skålade. 

Marlene berättar att hon aldrig tvivlat på Guds existens – men att hon har varit arg på Gud många gånger. Ett av Marlene och Marcus barn föddes med en ärftlig sjukdom som innebar många sjukhusbesök, tonårstiden var väldigt tuff, likaså när ett av hennes barn skilde sig. Ändå beskriver Marlene att tron stått fast.

– Livet är ingen räkmacka för någon av oss. Men för mig har min tro på Gud och min relation med Mackan varit som två fundament i mitt liv som faktiskt aldrig skakat. Även när livet har varit skit har min man och jag kunnat vara ett team som går igenom det tillsammans. Jag drömmer om att fortsätta få uppleva nya saker tillsammans med familj och vänner. Vi är hungriga på livet och allt kul vi ska uppleva, men det säger jag med ödmjukhet – vi har inget löfte om en morgondag. Därför är jag förespråkare av att man ska använda finporslinet en sketen tisdag. Det låter klyschigt, men livet är fantastiskt och värt att leva.

Uppskattat café tillbaka efter brand

Sent på kvällen den fjärde juni 2023 fick Jenny Johansson ett telefonsamtal från larmcentralen: »Vi ser att det ger utslag som om det är inbrott på caféet, men vi är inte säkra på vad som händer.« Några minuter senare ringde larmcentralen igen för att berätta att caféet brann. Jenny och hennes man kastade sig i bilen – på plats möttes de av brandmän och poliser.

– Det var en overklig känsla. Redan på väg in till stan såg vi en rökpelare och väl framme stod altanen i lågor – jag var som i chock. Vi visste ju inte hur omfattande branden var då, så jag och en polis försökte ta oss in via garaget men fick vända på grund av röken. I räddningsarbetet hade alla fönster gått sönder och eftersom ventilationen var igång så spred sig röken i hela huset. Vi tror att branden var anlagd, men det har inte gått att bevisa och de fyra som åtalades blev aldrig dömda.

»Vi är jätte­nöjda med resultatet!« Bild: Lovisa Lo Fundell»Vi är jätte­nöjda med resultatet!« Bild: Lovisa Lo Fundell

Jenny är föreståndare på Café UH och har jobbat där sedan 1995. Hon fick ett vikariat direkt efter gymnasiet och hon trivdes så bra att hon stannade. Café UH:s historia går tillbaka ännu längre: 1953 satte ungdomsgruppen i EFS-kyrkan Örnsköldsvik upp en skylt på dörren där det stod »öppet« och så serverade de kaffe. Föreningen ville nå ut till stadens unga och på den vägen startades Ungdomshemmet, som på 80-talet fick namnet Café UH. Caféet har genom åren varit en naturlig och populär samlingspunkt för hela staden, men den fjärde juni förra året stängdes det på obestämd tid efter branden. Plötsligt stod Jenny och flera anställda utan ett jobb att gå till.

– Jag upplevde mycket sorg, ilska och funderingar om hur branden skulle påverka oss. Alla vi i personalen är vana vid att träffa männi-skorna hela dagarna, det kändes väldigt tomt. 

Det långa och snåriga arbetet med att återuppbygga Café UH påbörjades omgående. När lokalerna var tillräckligt säkra att gå in i fick Jenny och personalen påbörja att värdera hur mycket som hade blivit förstört och vad som gick att återbruka. Bord och stolar har tvättats och slipats ner, många av rummen är målade och sanerade, men annars är nästan allt nytt.

– Vi är jättenöjda med resultatet! Det har ju renoverats i omgångar men nu fick vi göra om alltsammans på en gång, vilket skapar ett enhetligt intryck. Vi har tagit hjälp av en inredare som har lotsat oss genom processen och vi har fått mycket hjälp från EFS Övik. En finsnickare från en annan EFS-förening har platsbyggt bokhyllor tillsammans med en snickare från EFS Övik. Under en period var känslan som att trampa vatten – vi visste hur vi skulle ta oss vidare – men sen släppte det och vi fick nya goda idéer.

Strax efter branden startade pingstkyrkan i Örnsköldsvik en insamling till förmån för Café UH, där man uppmanade folk att swisha ungefär vad caféets specialitet »pepparmackan« kostade. Nästan 200 000 kronor trillade in. EFS Örnsköldsvik anordnade även en konsert till förmån för caféet. Många har engagerat sig i återuppbyggnaden och när caféet hade premiäröppning den åttonde maj slingrade kön sig långt utmed gatan.

Många har hjälpt till vid Café UH:s åter­uppbyggande och nu har hela caféet en enhetlig inredning.Många har hjälpt till vid Café UH:s åter­uppbyggande och nu har hela caféet en enhetlig inredning.

– Närmare 600 personer besökte oss första dagen. Det var lite körigt för oss i personalen, då vi hade ändrat om i köket och inte lärt oss hur vi skulle röra oss. Men det var verkligen jätteroligt! Vi klippte band vid invigningen och både radio och lokal-tv var här. Vi fick mycket beröm för hur fint det blivit, och vissa grät när de betalade sitt fika och berättade hur glada de var för att vi äntligen var igång. Det här stället betyder mycket för många.

Café UH ägs fortfarande av EFS-kyrkan Örnsköldsvik som har uttalat att de än mer vill använda UH för »lågtröskel-mission«. Är steget in i en kyrka för stort kan caféet vara en enklare plats att ta sig till för att exempelvis gå en Alphakurs eller delta på en sångstund. Jenny berättar att det alltid sitter ett bibelord på väggen och att kristen musik spelas ur högtalarna. Prästerna i föreningen planerar att sitta och jobba på caféet i prästskjorta någon gång i veckan. 

– Vår längtan och bön är att Gud är närvarande även om vi i personalen inte alltid hinner ha de typerna av samtal med folk. Men vi tror att Guds Ande kan tala till folk. 

»Hopp är inte bara ett gulligt ord«

Det är kväll i det kurdiska självstyret i norra Irak. Solen ska just gå ner och hundratals välklädda människor strömmar in i den stora festhallen Mohammed Aref Jaziri Hall. Patriarker och ministrar, muslimer, kristna, yazidier, bybor och hjälparbetare – alla är på plats! Det är högklackat, prästkappor och folkdräkter om vartannat. Det som började som en liten kristen, svartlistad grupp som ville hjälpa flyktingar i sina hem, firar sin 30-årsdag i en festlokal med plats för 500 gäster från hela världen.

– Det är väldigt omvälvande att se allt vi lyckats åstadkomma tillsammans, säger Fader Emmanuel Youkhana som är chef för organisationen Capni.

Emmanuel Youkhana talar under Capnis 30-årsfirande i Duhok. Bilder: CapniEmmanuel Youkhana talar under Capnis 30-årsfirande i Duhok. Bilder: Capni

Knappt 30 år gammal avskiljdes Emmanuel som präst för en grupp kristna irakier på flykt i de kurdiska delarna av Irak i slutet av 80-talet. Det var under Saddam Husseins regim och situationen för många kristna och minoriteter var svår, redan då. Församlingsmedlemmarna, som Emmanuel var satt att tjäna, hade tvångsförflyttats från en by som demolerats av regimen.

– Det var väldigt speciellt att bli församlingspräst där, på en plats där det inte firats gudstjänst på ett halvt sekel. Många av familjerna i gemenskapen hade dessutom förlorat allt och bodde i tält, berättar Emmanuel. 

Något år senare bröt Gulfkriget ut och plötsligt var miljontals människor på flykt i Irak. Många sökte skydd i området där Emmanuel och hans församling fanns. Utsattheten var enorm.

– Vi gick ur askan i elden. Det räckte liksom inte att tala om det kristna hoppet med vackra ord på söndagarna. När mammorna kom med sina hungriga barn på måndagen, utan kläder och medicin, då behövde vi ge dem ett praktiskt hopp och predika också med handling. Hopp är inte bara ett gulligt ord. Men när vi hjälper ett barn att gå till skolan eller ger människor arbete, sjukvård och mat, då blir hoppet konkret.

Emmanuel och några av hans vänner kände att de behövde göra mer. En av familjerna öppnade upp sitt hem och genom en kontakt med två lutherska kyrkor i Tyskland fick de ett visst ekonomiskt bistånd, men i huvudsak var det människor i lokalsamhället som hjälptes åt. Det var så organisationen Capni bildades. 

– Genom hela Capnis historia är detta något av det starkaste och finaste – att få se människor som själva lever i stor ekonomisk utsatthet komma tillsammans och arbeta volontärt och hjälpas åt. Särskilt i ett land som nästan saknat ett civilsamhälle! Trots att vi vuxit mycket sedan dess har vi försökt behålla den nerven. Vi bildades i ett hem och vi pratar fortfarande om Capni som en familj, även om vi nu har nästan 50 anställda. 

Till en början var den lilla organisationen dock väldigt begränsad. Regimen i Irak svartlistade deras arbete på grund av deras kristna bekännelse och de kunde bara verka i ett litet avgränsat område i närheten av staden Duhok. 

– Då hade vi ju ingen aning om att Capni skulle fortsätta växa i takt med att kriserna och behoven skulle fortsätta avlösa varandra även under de kommande decennierna.

Fader Emmanuel och teamet från Capni besöker Sinjar i norra Irak för att dela ut förnödenheter, efter att ISIS totalförstört stora delar av staden.Fader Emmanuel och teamet från Capni besöker Sinjar i norra Irak för att dela ut förnödenheter, efter att ISIS totalförstört stora delar av staden.

2003 föll Saddam Husseins regim och Irak invaderades av USA-ledda styrkor, vilket i sin tur ledde till nya flyktingströmmar. Samtidigt öppnade det nya politiska landskapet möjligheter för Capni att expandera geografiskt för att möta de humanitära behoven också på Nineveslätten. Det största slaget mot regionen kom dock när Islamiska staten började belägra stora delar av västra och norra Irak 2014. Under de följande åren flydde inte mindre än 700 000 människor till Duhok och invånarantalet där växte med nästan 50 procent. Var tredje person i staden var flykting. Parallellt med att behoven eskalerade ökade också Capni sin kapacitet, och det var även under den här perioden som EFS påbörjade sitt samarbete med Capni.

– Vi är så oerhört tacksamma för alla syskon som har krokat arm med oss under årens lopp. Jag brukar kalla er för »den osynliga armén«. Utan er hade det aldrig varit möjligt för oss att växa och möta behoven på det sätt vi gjort. I dag når vi regelbundet 600 000 människor. Vi har varit med och restaurerat tusentals hem, skapat nya jobb, återuppbyggt mer än 30 totalförstörda skolor och ett femtontal kyrkor. Tillsammans med er gör vi det möjligt för människor att behålla hoppet och för kristna att våga stanna kvar i landet, trots förtryck och förföljelse. 

Utanför festlokalen i Duhok står partnerflaggorna på rad. Även EFS har fått ett eget banér. De celebra gästerna vet nog inte vad »EFS – en missionsrörelse i Svenska kyrkan« betyder, men flagghavet och alla främmande namn imponerar på besökarna. Tänk att en liten kristen organisation i ett muslimskt land har så många vänner och samarbetspartners.

Grattis Capni! Och grattis till oss som får vara med i den »osynliga armén« och stå tillsammans med syskon från hela den världsvida kyrkan, i kampen för alla människors rätt att bekänna sin tro på Jesus.

 

Är yttersta tiden nu?

Att tala om den yttersta tiden och tidens tecken har en tendens att väcka känslor. I vissa sammanhang är intresset stort och ämnet återkommande. Där talar man gärna om till exempel Kristi återkomst, Antikrist, de olika tecknen för Jesu tillkommelse, tusenårsriket, profetia och yttersta domen. I andra sammanhang är osäkerheten stor, vilket gör att det finns en tendens att undvika ämnet. Där är det i stort sett bara i trosbekännelsens ord om Kristi återkomst som saken nämns – och förstås i samband med Domssöndagens textläsningar. 

I det första fallet är det inte ovanligt att vissa predikanter särskilt förknippas med förkunnelsen. Där finns också ofta en ganska stor samsyn om tidstecken, händelseförlopp och tolkning av samtiden, om än vissa tolkningar kan vålla rejäl debatt. I det andra fallet saknas denna samsyn, och flertalet förkunnare i denna fåra är försiktiga med att över huvud taget tala om och utlägga texterna om den yttersta tiden och tidens tecken. Ibland beror försiktigheten på okunnighet, men lika ofta beror den nog på ett slags allmänt ointresse för saken.

I följande artikel vill jag titta lite närmare på ett urval bibeltexter för att se vad de kan lära oss om den yttersta tiden och tidens tecken. Det behöver knappast sägas att det handlar om en skiss, inget annat.

Kardinalstället i Nya testamentet när det gäller undervisningen om den yttersta tiden är Matteusevangeliet 24–25 med parallellerna i Markusevangeliet 13 och Lukasevangeliet 21. Dessa ställen innehåller det som brukar kallas Jesu eskatologiska tal, alltså hans tal om just den yttersta tiden.

Budbäraren-4-2024_teol

Men nu är det inte enbart i dessa kapitel som formuleringar som »den yttersta tiden« eller »den sista tiden« eller bara »tiden« förekommer. Tvärtom möter vi begrepp som dessa på flera ställen i Nya testamentet. Det är ett uttryck som Jesus själv använder när han talar om sin ankomst till världen. Hans egen sammanfattning av sitt budskap i början på Markusevangeliet lyder: »Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet« (Mark 1:15).

När Petrus i sitt första brev skriver till brevmottagarna om hur de ska leva som kristna, knyter han an till Jesu ankomst bland annat med orden: »Han [Jesus] var utsedd redan före världens skapelse men trädde fram först nu vid tidens slut« (1 Pet 1:20). Det är svårt att tolka det på annat sätt än att för Petrus har Jesu första ankomst – hans födelse – med den yttersta eller sista tiden att göra.

I samma brev använder Petrus uttrycket »den sista tiden« när han talar om de troendes hopp. De kristna lever i hoppets tid som också är den sista tiden. Till den tiden hör prövningar, men det är samtidigt förväntans och frälsningens tid (1 Pet 1:3–9). Och när Petrus i sitt andra brev återigen påminner dem han skriver till om villkoren som kristna, återkommer han till att de lever i »de sista dagarna«. Dessa dagar är förväntans men även prövningens och förföljelsens tid (2 Pet 3:3).

I sitt tal på den första pingstdagen knyter samme apostel – i samband med att han tolkar det som hänt med hjälp av Joels profetia om Andens utgjutande – även an till att »de sista dagarna« har kommit (Apg 2:17–21).

Författaren till Första Johannesbrevet skriver rakt på sak: »Mina barn, detta är den sista tiden« (1 Joh 2:18). Sedan fortsätter han med att tala om en Antikrist som ska komma och kommenterar direkt att »många antikrister [redan] trätt fram«. 

Ett sista exempel är Paulus, som i sitt andra brev till Timotheos skriver att »[d]et ska du veta, att i de sista dagarna blir tiden svår« (2 Tim 3:1). Sedan följer en uppräkning av vad som ska utmärka denna tid: självupptagenhet, penningbegär, olydnad, otacksamhet och mycket annat.

Sammanfattningsvis används alltså begreppen »sista tiden«, »yttersta tiden« och andra liknande uttryck om den tid de kristna levde och lever i. Det är tiden mellan Jesu första jordiska framträdande och hans återkomst. Det är församlingens och Andens tid. Det är svårigheternas och prövningarnas tid, samtidigt som det även är hoppets och väntans tid.

Den yttersta tiden är också tecknens tid. Och även här är Jesu eskatologiska tal kardinalstället. Nu tillhör detta tal de mer svårtolkade ställena i Nya testamentet, och utläggningshistorien borde göra varje uttolkare extra försiktig. Troligen har Jesu tal inte bara tolkats utan övertolkats på ett sätt som saknar motstycke när det gäller nytestamentliga texter.

Jesu tal är innehållsrikt. Det är detaljerat och samtidigt undanglidande. Orden tycks både handla om lärjungarnas konkreta situation (det är utgångspunkten för deras frågor) och tiden i väntan på Jesu återkomst. När tecknen räknas upp tycks lärjungarnas samtid – eller närtid – sammanfalla med senare tider, eller kanske vara en del av dem. 

När lärjungarna frågar efter tecknen för Jesu återkomst och tidens slut, inleder Jesus sitt svar med uppmaningen att inte låta sig bedras (Matt 24:4), en uppmaning han sedan upprepar flera gånger. Och i själva uppräkningen av tecken finns sådant som mer eller mindre hör till all tid. Det är tecken i naturen, inom det politiska livet, i människors moraliska och religiösa liv. Allt är sådant som går att känna igen i alla tider. 

En slutsats måste bli att tecknen finns i alla tider just för att de är tecken på vad begreppet »yttersta tiden« står för: all tid mellan Jesu första och andra tillkommelse. Ingen tid är utan tecken. Och tecknen är inte signaler om en viss tidpunkt, utan snarare en påminnelse om att Kristus har lovat att han ska komma tillbaka.

Den yttersta tiden är all tid i väntan på Jesu återkomst. Det är församlingens och missionens tid, det är väntans och förväntans tid. Det är också prövningens och våndans tid, förföljelsens och förförelsens tid.

Budbäraren-4-2024_teol2

Men mitt i allt detta är det även hoppets tid. De många tecknen som Jesus själv gett sin församling påminner om det som vi bekänner när vi stämmer in i kyrkans bekännelse: »Vi tror ock på Jesus Kristus … uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.« De orden är hoppets ord.

Så, den yttersta tiden är alltid nu och tidens tecken hör till alla tider, även vår. 

Varför så mycket våld?

»Det är ju bara krig hela tiden!« Många är de bibelläsare som har brustit ut i denna klagan. Boken som skulle handla om kärlek, nåd och barmhärtighet visar sig innehålla påfallande mycket lidande och död – särskilt när vi läser Gamla testamentets texter.

Döden möter oss i flera skepnader. Mest iögonfallande är de många krig som Israel utkämpar, varav en hel del sker på Guds uttryckliga befallning. Men även Gamla testamentets domshandlingar innebär ett våldsamt slut för dem som drabbas; mest kända är syndafloden och domen över Sodom och Gomorra. Till detta kan läggas Gamla testamentets acceptans av dödsstraff, som skaver betänkligt mot dagens svenska rättsuppfattning.

Budbäraren-4-2024_teolrefl

Hur ska vi som kristna förhålla oss till detta? Det här är en fråga som har med både bibelsyn och gudsbild att göra. Och, vill jag tillägga, med världsbild och självbild. Låt mig därför kommentera vart och ett av dessa begrepp nedan.

Det mesta som rör förståelsen av Bibelns texter har i någon mening med vår bibelsyn att göra. Kan en bok som innehåller så mycket våld och dödande vara förtjänt av beskrivningen »Guds ord«? Ytterst sett är förstås detta en trosfråga, men ett tungt vägande skäl för att ta Bibelns blodiga texter på allvar är att varken Jesus eller apostlarna väljer att göra upp med dessa. Ingenstans i Nya testamentet finns det någon kritik vare sig av Gamla testamentets krigs- eller domsskildringar!

 Därmed är vi inne på frågan om gudsbild. För vad berättar egentligen dessa texter om Gud? Ett genomgående drag i hela Bibeln är att Herren beskrivs både som helig och barmhärtig, både som rättfärdig och nådefull. Men i våra dagars förkunnelse finns i många fall en ensidighet i beskrivningen av Gud. Kan det vara så att vissa av våra reaktioner på dessa texter har mer med vår förvanskade gudsbild att göra än med ett sanningssökande studium av Guds ord? I så fall kan kanske Bibelns svårsmälta texter ha ett särskilt viktigt budskap till just oss – för att vår bild av universums Herre inte ska reduceras till en projektion av våra egna värderingar.

Även världsbilden blir på så sätt avgörande för hur vi nalkas Bibelns texter om krig och dödande. Om Gud i första hand finns till för att bekräfta oss som människor, att boosta vårt ego och att hjälpa oss att »lyckas i livet« är det ju självklart att texter där han i stället går till rätta med vår synd ses som ett misslyckande. Men om vi i stället ansluter oss till Bibelns världsbild – som sätter Herren i universums centrum, och som tar för givet att det är skapelsen som har till uppgift att betjäna Skaparen – blir perspektivet annorlunda. Den Gud som en gång gav oss livet är helt enkelt i sin fulla rätt att ta livet ifrån oss. Faktum är att det är därför som Bibelns författare med sådan hänförelse talar om Guds nåd: Nåden är den rättfärdige Gudens oförtjänta gåva till en i synd fallen mänsklighet.

Och då har vi till sist landat i frågan om självbild. När vi beskyller Gud för att vara hård i sin behandling av oss människor, bygger ju detta på tron att vi förtjänat något annat. Men Bibelns budskap tycks i allt väsentligt vara det motsatta. »Alla har syndat och saknar härligheten från Gud«, skriver Paulus (Rom 3:23). Och när judarna kommer tillbaka från sin fångenskap i Babylonien – en av Gamla testamentets mest omskakande domshandlingar – förkunnar Esra: »Efter allt det som drabbat oss på grund av våra onda gärningar och den stora skuld vi dragit på oss har du, vår Gud, ändå skonat oss mer än vi förtjänade« (Esra 9:13, min kursivering).

Vad får då detta för konsekvenser i mötet med bibeltexter om lidande och död? Ja, om vi ser till Bibelns domstexter kan vi konstatera att så gott som alla dessa har Guds rättfärdiga reaktion över synden som motivering. Till skillnad från många hedniska myter är Bibelns Gud inte en nyckfull despot, vars domshandlingar vittnar om moralisk kluvenhet eller dåligt humör. Nej, varje gång som Herren dömer människan ger han tydliga motiveringar till sitt agerande.

På motsvarande sätt beskrivs de så kallade utrotningskrigen mot kanaaneerna som konsekvenser av dessa folkslags synd och dekadens; där alltså Israel som Guds utvalda folk får agera Herrens förlängda arm i att utkräva domen över hedningarna. 

När det gäller dödsstraffet visar det sig att när detta tillämpas på mördare, är motiveringen något helt annat än simpel hämnd – nämligen varje människas okränkbara värde: »Den som spiller människoblod, hans blod ska utgjutas av människor, för Gud har gjort människan till sin avbild« (1 Mos 9:6).

Ingen kan säga att ovanstående texter skulle vara lättsmälta. Men en lättsmält Bibel skulle å andra sidan göra väldigt lite rättvisa åt en komplex och i synd fallen värld.