Det var en helt vanlig lördag i Tabriz, Iran. Esme* och hennes syster Elina hade precis besökt sin mamma Cheras frisörsalong för att Elina ville färga håret rött – 2015 års trendfärg. Efteråt tog de sig till stadens köpcentrum Laleh Park för att möta upp några vänner i foodcourten. Eftersom systrarna då 16 respektive 14 år hade de inte så mycket pengar, utan satt på några bänkar strax utanför matområdet. Bredvid dem satt jämnåriga tjejer och killar och pratade. Plötsligt närmade sig två kvinnor i svarta, böljande uniformer. Systrarna tittade på varandra, samlade snabbt ihop sina tillhörigheter och började springa mot rulltrapporna. Folk stirrade chockat när systrarna rörde sig så fort de kunde ner från tredje våningen mot de stora glasdörrarna. Det var inte första gången de sprang från moralpolisen i Iran. Esme, som är den äldre av systrarna, var snabbare och sprang ut från glasdörrarna med andan i halsen.

– Intill utgången låg en stor motorväg med fyra filer åt varje riktning. Bilarna åkte i hög hastighet, men jag sprang rakt över och tänkte: »Jag dör hellre än att bli tillfångatagen av moralpolisen.« I dag som vuxen inser jag att beslutet inte var helt genomtänkt, men jag visste vad de kunde göra mot en och ville verkligen inte bli bortförd, berättar Esme.

Elina hann inte undan och fördes till polisstationen för att hon suttit med killar som inte var hennes direkta familj, men eftersom hon då var under 18 år, gick de med på att släppa henne några timmar senare. När lugnet hade lagt sig och vardagen återvänt, bestämde sig familjen för att ta en paus från allt. Cheras syster i Sverige, som nyligen blivit frisk från cancer, hade länge bett dem komma på besök och de fick tillstånd av den svenska ambassaden i Teheran att åka i september samma år. Väl i Sverige berättade mostern att det var Jesus som hade botat henne. Det väckte nyfikenhet i Esme, som förstärktes av ett besök hos kristna släktingar i Turkiet två år tidigare. Tillbaka i Iran fortsatte de att besöka en husförsamling, som de hade börjat göra i smyg några månader innan resan till Sverige. Esme minns hur hon kände frid när församlingen sjöng lovsång. Hennes tro växte sakta, även om hon inte visste så mycket från början eller förstod hur farlig deras nya väg skulle kunna bli. 

– Jag var så rädd för Allah och helvetet. Mitt liv gick ut på att samla poäng för att komma till himlen. Hade jag ljugit för mamma, gav jag min syster vatten för att kompensera – jag var hjärntvättad. Men Gud började frigöra mig, och jag började söka Jesus för hans kärlek och förlåtelse.

Mötet med kristna på olika håll påverkade hela familjen och efter många samtal bestämde de sig för att låta döpa sig i början av 2017. Cheras vän i husförsamlingen erbjöd sig att kopiera deras pass för att köpa flygbiljetter till Turkiet så att de kunde döpas i säkerhet och dessutom få en härlig upplevelse. Någon månad innan dopet i Turkiet skulle familjen återigen åka till Sverige för att hälsa på mammans syster. Väl i Sverige hörde några holländska släktingar av sig och frågade om de inte skulle komma och döpa sig där när de ändå var i Europa. 

– Du vet när man åker bergochdalbana och känner sig helt lätt när man är på toppen, och sedan jättetung när man har varit på botten och g-kraften börjar verka? Så kändes det när jag döpte mig. Det var inte massa känslor, utan jag kände mig typ tom innan dopet och sen plötsligt kände jag mig tung. Jag kände att hela jag höll på att ändras.

När de skulle återvända till Iran kom ett meddelande från en av vännerna i husförsamlingen: polisen hade brutit sig in och genomsökt husförsamlingen där kopiorna av passen låg. Skräckslagna bestämde de sig för att söka asyl i Sverige på grund av sin kristna tro och vad som skulle kunna hända om de åkte tillbaka till Iran som avfällingar.

– Jag ville inte åka tillbaka till Iran där det finns tortyr och död. Jag vill inte att de ska göra illa mig, straffen är jättegrova. De kommer inte bara döda dig – pang – utan de kommer att tortera och sen döda dig för att du har lämnat din religion. Jag som person vill uttrycka mina känslor och inte behöva gömma min tro – jag vill välja mitt liv själv. 

Väl i Sverige började Esme att engagera sig i Husbykyrkan utanför Stockholm. Hon gick på en persisktalande bibelskola på distans och kom på så många samlingar hon kunde. Men Esme fick avslag på sin asylansökan, likaså hennes mamma och syster. I avslaget står det att hon har både dopintyg, intyg för att hon regelbundet går till kyrkan samt ett medlemsintyg. Det står också att hon kom fram till att hon ville konvertera genom att iaktta sina kristna vänners beteende och läsa Bibeln. Däremot står det att hon får avslag för att hon under intervjun har svårt att förklara vad i tron som tilltalade henne och varför det var viktigt för just henne.

– Jag var inte beredd på hur svåra frågorna skulle vara. De frågade om de tio budorden och jag visste vilka de var, men jag kunde inte för mitt liv komma på det under intervjun. Jag blev riktigt nervös efter det och hade svårt att svara på resten av frågorna. Det var också svårt att förklara mina känslor när det gäller Gud eftersom jag inte var van att prata om känslor. Jag vet att mamma älskar mig, trots att jag inte kan komma ihåg att hon sagt det till mig. Det är ett nytt språk jag behövt lära mig. Detsamma för min mamma; hur skulle hon kunna förklara kärleken hon har till Gud under en intervju när hon inte ens kan säga att hon älskar mig?

Esmes pastor, Stephen Peyman Shayegan, mötte Esme när hon först kom till Husbykyrkan 2017 och har följt henne under alla år hon bott i Sverige. Han är också från Iran och har suttit fängslad i en isoleringscell i 53 dagar för sin kristna tro. Han berättar att Esme har varit aktiv i kyrkan från början och har ett enormt driv att vilja bidra till samhället, men att dörren har stängts för henne. Han har under sina år som pastor sett många konvertiter gå igenom samma svårigheter och menar att det handlar om politik. Han har en låg tilltro till Migrationsverkets sätt att fatta beslut. 

– Hennes hjärta tillhör Jesus och hon älskar att prata med människor om sin tro, som jag skulle säga är både mogen och djupt rotad. Asylprocessen har påverkat henne enormt. Hon lever med konstant stress och osäkerhet, berättar Peyman, som numera är pastor i kyrkan Pasargadae, dit Esme går. 

För några år sedan uppmärksammades hemsidan Är jag kristen?, skapad av teologen Micael Grenholm och dataingenjören Andreas Lundström. Den visade hur komplicerade Migrationsverkets intervjuer ofta var, med frågor om allt från bibelverser till doktrinära detaljer – exempelvis: »Vad står det i Matteus 10:34?« eller »Vad är förbjudet i kristendomen?«. Men hur avgör man egentligen om en människas tro är äkta? I Konvertitutredningen (2024), en rapport från Människorättsadvokaterna och nätverket #rättilltro, kritiseras Migrationsverkets fokus på teoretiska kunskaper och känslomässiga resonemang, samtidigt som faktisk religionsutövning ges låg betydelse. Rapporten tar avstamp i aktuell forskning som visar att religion inte bara handlar om idéer eller att man rationellt väljer att byta tro. I stället är tron något mer komplext, där sociala sammanhang, praktiska erfarenheter och hur man lever ut sin tro i vardagen spelar en stor roll.

– När konvertiter berättar om sin tro i asylprocessen handlar det ofta om hur de lever ut och praktiserar tron i vardagslivet – att de går i kyrkan, ber och läser Bibeln, förklarar Ruth Nordström, advokat och VD för Människorättsadvokaterna.

Hon berättar att deras kritik fick effekt, men att fokus i intervjuerna nu slagit över åt ett annat håll.

– Efter offentlig kritik har Migrationsverket gått från att ensidigt fokusera på att konvertiten ska kunna föra invecklade intellektuella resonemang om tron, till att nu fokusera på känslor. En av mina klienter fick 40 frågor om känslor under en intervju – något som jag inte anser är rättssäkert.

Hennes kollega Rebecca Ahlstrand fyller i:

– Migrationsverket fokuserar fortfarande på hur själva konversionen gick till, även om den var för flera år sedan. Men enligt UNHCR ska bedömningen även utgå från hur tron praktiseras och påverkar livet idag. Vi önskar att Migrationsverket såg till helheten – kunskap, känslor, aktiviteter och trosutövning – i stället för att ensidigt fokusera på en aspekt.

Utgångspunkten i Migrationsverkets bedömningar verkar vara att det är lätt att bluffa att man är kristen genom att visa att man besöker kyrkan. Men Ruth ställer det på sin spets och undrar om det inte är lättare att ljuga ihop teoretiska resonemang och utantillkunskaper. Trots att många konvertiter har intyg från kyrkan som bekräftar deras genuina tro, ges dessa dokument låg bevisvärdering i asylprocessen – tvärtom hur skriftliga bevis ofta behandlas i liknande rättsprocesser.

– Vi skulle önska att Migrationsverket tillsatte en oberoende expertgrupp med representanter från religiösa samfund. Och att de upprättade ett dokument med vad de anser är de centrala delarna i kristen tro, för att säkerställa en mer rättssäker process, säger hon.

Pierre Karatzian arbetar på Migrationsverkets pressavdelning och avböjer att kommentera Esmes fall, men menar, till skillnad från Ruth och Rebecca, att handläggarna visst tittar på helheten. Enligt de riktlinjer som Migrationsverket utgår ifrån står det att skriftliga bevis inte ska ges ett högt bevisvärde.

– Generellt sett så ger inlämnade intyg stöd åt de uppgifter som lämnas, men är inte tillräckliga för att ensamt göra sannolikt att någon har en genuin övertygelse avseende kristendomen. Utöver skriftlig bevisning läggs stor vikt vid den enskildes utsaga. Det är alltså en sammantagen bedömning av alla omständigheter och uppgifter i ärendet, såväl skriftlig bevisning som muntlig utsaga, som ska ligga till grund för beslutet, där den muntliga utsagan väger tungt.

Pierre framhåller att handläggarna har i uppgift att individualisera utredningen. De har ofta i förväg tagit reda på personens bakgrund, såsom social status och utbildningsnivå, vilket påverkar intervjun. Han berättar att det är vanligt att asylsökande är rädda och nervösa inför en asylutredning, att handläggarna ofta möter personer som har gått igenom traumatiska händelser, och att utredningen ska anpassas efter den enskilt sökande. 

– Hänsyn ska tas till den sökandes personliga omständigheter. Samtidigt måste vi kunna ställa olika typer av frågor för att få en helhetssyn. De frågor som ställs under utredningen motsvarar därför inte nödvändigtvis det »krav på kunskap« som vi ställer på den sökande. 

Sedan Esme fick avslag på sin asylansökan – från Migrationsverket 2018, och från Förvaltningsrätten och Kammarrätten 2020 respektive 2021 – har hon jobbat svart för att få mat på bordet. Något hon inte är ensam om. Esme känner till flera i liknande situationer som jobbar under slavliknande förhållanden, utan försäkringar eller rättigheter, på bland annat lager och restauranger.

– Vi har inget val, hur ska man annars tjäna pengar? Man kan panta, men hur mycket? Jag känner en mamma som har två små barn och hon tjänar runt 50 kronor i timmen. Jag som är vuxen kan välja att inte äta så mycket och ha på mig samma kläder, men barn – de kräver mycket. Som förälder kan du inte säga nej när barnen är hungriga.

Esme pratar svenska obehindrat och berättar att hon lärt sig språket själv, eftersom hon inte har fått delta på SFI. Hon lär sig även tyska för att ha en plan B. Hennes syster Elina valde att lära sig franska utöver svenska, och flyttade nyligen till Frankrike för att söka asyl där.

– Vår pappa dog när jag var 13 och jag har varit som en pappa i familjen sedan dess, så jag sa att hon måste tänka på sig själv och testa att flytta. Enligt Dublinavtalet ska hon egentligen bli tillbakaskickad hit, men vi bad och nu har hon fått söka asyl i Frankrike. Det var jättestort och ett mirakel. 

Plötsligt blir hon tyst och tittar ner i bordet. När hon tittar upp igen gråter hon samtidigt som hon ber om ursäkt.

– Det har verkligen varit tufft, jag saknar henne jättemycket. Jag har inte så många vänner här i Sverige och vi fanns där för varandra konstant fram tills för fem månader sedan. Varje natt när jag ska sova tittar jag på sidan av sängen – och den är tom. 

Nu har det gått fyra år sedan Esme fick avslag på sitt asylärende i Kammarrätten och beslutet vann laga kraft. Eftersom hon har lyckats hålla sig undan, och utvisningen därför inte har kunnat genomföras, har hennes fall preskriberats. Det innebär att hon nu har kunnat söka asyl på nytt. Både Esme och hennes mamma har nyligen varit på nya samtal hos Migrationsverket och denna gång var Esme förberedd och hade »jättemycket att säga«. Familjens advokat har meddelat att det gått bra för Esme, men inte lika bra för Chera, och nu riskerar den lilla familjen att splittras igen. Men Esme tänker inte ge upp.

– Jag tror på Guds plan, även om jag går igenom så mycket svåra saker så ser jag det som att Gud vill visa mig något. Gud har lovat att han inte ska ge oss mer än vi tål. Alla problem jag gått igenom har gjort min tro starkare på Gud och jag vet att Jesus har räddat hela min familj. Det kommer att lösa sig.

* Esme, Elina och Chera heter egentligen något annat.

 

 

Vidare läsning

Konvertitutredningen och dess följdverkningar, 2024, utgiven av Människorätts­advokaterna och #rättilltro:
manniskorattsadvokaterna.se/wp-content/uploads/2024/02/NYTRYCK_KONVERTITUTREDNINGEN_final.pdf

Många små öar – Migrations­verkets styrning och uppföljning av den rättsliga kvaliteten i asylprocessen, 2024, utgiven av Statskontoret:
www.statskontoret.se/publicerat/publikationer/publikationer-2024/manga-oar-sma–migrationsverkets-styrning-och-uppfoljning-av-den-rattsliga-kvaliteten-i-asylprocessen/

UNHCR:s riktlinjer för flyktingar på grund av religion:
www.unhcr.org/media/guidelines-international-protection-no-6-religion-based-refugee-claims-under-article-1a-2

Vägledande fall från Migrationsdomstolen:
lagen.nu/dom/mig/2011:29

Hemsida: www.arjagkristen.nu

Böcker: The evangelical conversion narrative av Bruce Hindmarsh, Understanding religious conversion av Lewis Rambo, Sociology of religious emotions av Ole Riis och Linda Woodhead och The promise of salvation av Martin Riesebrodt.