Äntligen ny musik!

EFS skivbolag, Cantio, har släppt singeln »Vi lyfter våra hjärtan till dig«. Sången är en svensk översättning av den danska låten »Vi løfter vores hjerter til dig«. Samuel Björling, musikinspiratör på EFS, hoppas att sången kan hjälpa till att i och genom allt få lyfta upp och proklamera namnet Jesus.

– Det är alltid angeläget att be och att vända sig till Gud i bön men inte minst i denna oroliga tid där vi ser nöd och lidande både i våra egna liv, i vårt samhälle och i omvärlden. När vi i bön lyfter blicken från bara oss själva och ber för vår omvärld, verkar Gud och vi kan få se förändring, säger Samuel.

På sång hörs Elin Redin och Joel Klintenberg. Text och musik är skriven av Arvid Asmussen och Simon Pedersen. De gläds över att lovsången nu också kommer att sjungas i Sverige. De säger: 

– Vi skrev sången till en ekumenisk bönevecka i Danmark 2020 med önskan om att vi skulle lyfta våra hjärtan, våra händer – verkligen hela vårt liv till Gud. Sången sjungs i hela Danmark och vi är glada att den nu också kommer att sjungas i Sverige!

»Coolt« läger, hajk i minusgrader och goda kursdagar

Sportlovslägret VinterSalt med temat »Coolt?!« samlade femtio barn och femton ledare under fyra dagar i februari. Dagarna erbjöd bibeltimmar, workshops, andakter, lek och tävling, god mat, nya kompisar och till och med lite snö. Ett fantastiskt gäng unga ledare i »Ledarspåret« (årskurs nio och gymnasiet) fick teoretisk undervisning i ledarskap på förmiddagarna, som övergick till praktik under eftermiddagar och kvällar. De förgyllde då lägret med roliga aktiviteter och fick inte minst bli ovärderliga förebilder för barnen på många sätt. Med tacksamhet ser vi fram emot juni och SommarSalt!

Början av 2024 i EFS Västsverige har också bjudit på fortbildning. Under två dagar i januari samlades även upp emot 40 personer för att gå kursen I Trygga Händer. Det blev dagar med mycket goda samtal och möten mellan både anställda och ideella ledare i olika åldrar från ett flertal av våra föreningar i väst.

Även scouterna har dragit ihop ett event i slutet av januari. Ett sprakande och fantastiskt vackert vinterdygn samlades två patruller och ledare från Noltorpskyrkan i Alingsås och Buråskyrkan i Göteborg till Vinterhajk. Väl framme, efter en halkig bilfärd till naturområdet Svartedalen nordost om Göteborg, blev det full aktivitet. Militärtält sattes upp, patrullkamp genomfördes, ved höggs och mat lagades i rejält många minusgrader innan det blev dags för lägerbål och övernattning med eldvakter som byttes av vid kaminerna. Dygnet avslutades med gemensam »vindskyddsgudstjänst«. 

Hosea 11:4

Denna gång lovar jag ingenting, Gud. Ingen radikalitet eller trofasthet. Men min otro är Din. Ingen färdig teologi eller övertygelser. Men min osäkerhet är Din. Inga böner eller lovsång. Men mitt tigande är Ditt. Ingen rättfärdig eld, men min likgiltighet är Din. Ingen lydnad eller mod, men min tvekan är Din. Ingen kärlek eller skönhet, men stenhjärtat och min fulhet, ja allt – det enda – jag har är Ditt.

Denna dagbokspoesi från något år sedan kom tillbaka till mig då jag läste söndagens texter och ställde mig frågan vad det innebär att växa i tro. Är det att få en tydligare övertygelse? Att kunna flytta berg? Att ständigt vara uppfylld av lov och pris? Ja, visst, allt detta. Men är det då uttryck för en radikal tro? Kanske inte. 

Det är talande att Hosea 11:1–4 finns med bland texterna under kyrkoårets tema »att växa i tro«. För där står ingenting om folkets tro, däremot talas massor om Guds trofasthet. Inte heller evangelietexten, Johannes 16:5–11, nämner människans tro, däremot lyfter den fram Anden som hennes hjälpare. 

»Radikal« kommer från latinets radix som betyder rot. Och av mycket att döma – söndagens texter inte minst, men också talet om senapskornets litenhet och det döende kornet som begravs i jorden – ligger det radikala inte i det kraftfulla utan i det svaga. Som Paulus skriver: »i svagheten blir kraften störst«.

Själv kan jag inte påstå att min tro framstått som kraftfull de senaste åren. I stället för att gå från klarhet till klarhet har det snarare varit fråga om en omvänd process. När jag flyttade långt bort från mycket av det som jag tidigare haft som stöd i tillvaron, tycktes det som blev kvar av tron bara vara en tummetott av vad jag en gång hade. Och hur mycket jag än spanat upp mot toppen av »förklaringsberget« under färdens gång, har jag i stället bara kanat ner till bergets fot. Till berggrunden?

Ja, faktiskt, här bland de osäkra vid bergets fot har jag börjat ana trons mysterium på ett nytt sätt. När jag erkänner att det jag har att komma med vad gäller tro inte liknar något annat än änkans två kopparslantar i Markusevangeliet 12, har den Trofaste börjat träda fram. Inte i härlighet. Men som den som enligt Hosea-texten böjer sig ner. Själv har jag ingenting att komma med, men det jag har anförtror jag åt Dig. Och där är nog roten. Därifrån kan det växa. Ingen annanstans ifrån. Och inte i någon annan kraft än Andens. Modern som lyfter barnet till kinden.

Handgriplig mission

För tolv år sedan, 2012, satt 19 förväntansfulla resenärer från Vasakyrkan i Umeå på planet mot Tanzania. De skulle besöka vänförsamlingen i Iringa och se kyrkans olika arbeten i staden. Resan gjorde ett stort avtryck på deltagarna, vilka Kerstin och Ester var två.

– Vi fick bland annat besöka en träff för prästfruar som stöttade varandra både andligt och ekonomiskt. För medlemsavgiften de tog ut, kunde de låna ut pengar till varandra, och många av kvinnorna höll på med hantverk. Vi köpte med oss olika vackra tyger i färgglada mönster från resan, berättar Kerstin.

Ester fyller i:

– I Vasakyrkan hade våra pensionärer redan en verksamhet som de kallade för Missionsverkstan, där de producerade saker och sålde till förmån för missionen. Vi tog över gruppen och har på olika sätt producerat saker som vi sedan sålt. Bland annat gjorde vi omlottklänningar, kuddfodral och väskor av de tyger vi köpte med från Tanzania. 

Händer för mission träffas några gånger per termin för gemenskap, samtal och handarbete. Ofta syr och stickar de tillsammans, några gånger har de gjutit trädgårdsprydnader och krukor i betong. Sedan säljer de sina kreationer på jul- och sommarbasarer och alla intäkter går till EFS missionsarbete. 

– Förra årets julförsäljning gav drygt 58 000 kr till detta arbete. När vi har våra försäljningar så är det många i föreningen som hjälper till och bidrar på olika sätt, vilket gör att vi får en känsla av att vi gör detta tillsammans. Det är också roligt att träffas under terminerna för gemenskap. Vi samtalar kring den verksamhet vi har i kyrkan och det blir en chans att umgås över generationerna, berättar Kerstin. 

Kyrkans centrala placering gör att många människor passerar, och när de blir bjudna på glögg på trappan i adventstid, väljer många att gå in för att titta på basaren. Vissa av de äldre som var med i ursprungsgruppen Missionsverstan orkar inte komma på alla samlingar, men sitter hemma och stickar, saftar och syltar för att sedan bidra till basarerna. 

– Jag är uppvuxen i en missionärsfamilj i Tanzania, och resan dit 2012 var den första tillbaka för mig sedan vi flyttade därifrån 1974. Många där hade hört talas om mina föräldrar, trots att det hade gått nästan 40 år sen vi flyttade. Det kändes fint att se att deras arbete gjort avtryck. Jag har inte haft en kallelse till missionen som de hade, men jag har kunnat bidra med mina gåvor och på mitt sätt genom bland annat handarbete, säger Ester.

Syföreningar har historiskt sett varit stöttepelare för EFS mission, där nästan uteslutande kvinnor genom handarbete har samlat in pengar. Dessa är inte lika vanliga idag, men både Kerstin och Ester ser ett uppsving för handarbete igen, och berättar att den yngsta deltagaren i deras grupp är runt 30 år. Inga män är med i gruppen, men de brukar dyka upp på basarerna för att hjälpa till att sätta upp bord och stå i kassan och köket. Gruppen försöker tänka nytt för att nå nya grupper i Umeå.

– Vi hoppas och ber att arbetet som Händer för mission gör ska ge fler möjlighet att få lära känna Jesus och vad han har gjort för oss, säger Kerstin. 

»Big Chill« och väckelsens möjlighet

Allt ordnat går mot sin upplösning. Det är innebörden i termodynamikens andra huvudsats, en av de grundläggande fysiska lagarna. Bland annat säger den att entropin (oordningen) i ett system enbart kan gå åt ett håll – att allt blir mer och mer oordnat – om inte energi tillförs utifrån. En av de naturvetenskapliga teorierna om universums framtid är därför att vi går mot ett maximalt oordnat universum där all värme är jämnt utspädd och utspridd överallt. Man talar om detta som »värmedöden« eller »Big Chill« – den stora nedkylningen. Det blir ett kallt, kallt ödsligt universum med en temperatur bara några grader över den absoluta nollpunkten (−273 °C). 

En bild för entropi kan vara ett gemensamt kök i en studentkorridor. När alla flyttar in är allt ordnat och bra. Efter en tid är det dock tydligt att ingen tar hand om soporna. Alltmer av den utrustning som finns i köket tycks ligga på fel plats – dessutom är det mesta odiskat. Många av dem som bor i korridoren inser efter tag att köket inte städar sig självt. Någon sätter upp arga lappar där det står: »Din mamma jobbar inte här«, eller annat som ska »uppmuntra« till arbetsinsatser för ordningen. Detta bara fortgår till dess att någon (argt) tar tag i situationen, kastar soporna, diskar och sorterar allt till rätt plats. För att ordning ska upprättas måste arbetsinsatser göras – energi måste tillföras utifrån.

Överfört kan vi även tala om att den andliga entropin – oordningen – hela tiden sedan syndafallet tenderar att öka. För att bevara sitt folk måste Gud hela tiden försöka väcka det till liv på nytt – genom ledare, domare, kungar, präster och inte minst profeter. Gud söker hela tiden att ge folket gudsmöten för att de ska hålla sig till honom. Ett uttryck för detta finns i Ordspråksboken 29:18 där det står: »Utan profeter förvildas folket.« 

Även i det nya förbundet finns problemet med »den andliga entropin« kvar. Trots att Anden givits och bor i gudsfolket på ett nytt sätt är inte syndens problem borta. Majoriteten av breven i Nya testamentet har sin bakgrund i andlig oordning eller i hotande andlig ljumhet. I kyrkans historia finns samma mönster hela tiden. Andlig stagnation, andlig död, hotar kyrkan i alla tider samtidigt som Gud gång på gång sänder väckelser. 

Samma utmaning finns även i våra egna liv. Den andliga entropin, synden, gör att gudsrelationen svalnar. Gud blir alltmer en teori i stället för en levande verklighet – om inget händer.

En Gud som teori kan jag använda för mina egna syften. Det kan exempelvis innebära att jag ställer frågor som »Hur kan jag få Bibeln (eller teologin eller den kristna etiken) att säga det jag vill?« Gud blir en del av min agenda. Men om Gud får bli en levande verklighet för mig, vänder det på steken. Jag frågar nu efter hur mitt liv kan bli en del av Guds agenda, hur mitt liv kan främja Guds mål och syften.

Väckelse är när Gud går från teori till levande verklighet i våra liv och våra kyrkor. Och vi behöver låta Gud bli verklighet i våra liv gång på gång. Därför talar vi om att kyrkan behöver ständig reformation (»semper reformanda«).

Hur går det till? Ett exempel på tilltagande »andlig entropi« följt av en väckelse finner vi i berättelsen i Andra Moseboken kapitel 32 och 33. Folket blir otåligt för att Mose varit borta ett tag – han är på Sinai berg och talar med Gud – och ber Aron göra dem en synlig Gud som kan gå framför dem. Aron gjuter en guldkalv som man börjar tillbe. Ändå hade folket för inte allt för länge sedan upplevt det fantastiska undret att bli räddade genom Röda havet. Gud blir vred och Mose bestört. Gud talar om att han vill göra ett folk av Mose i stället för Israels barn. Det leder till en förhandling mellan Mose och Gud. Mose vill att Gud även fortsatt ska stå för sina löften till Israels folk. Förhandlingen, som jag tolkar som ett sätt för Gud att pröva Mose, slutar i att Gud lovar att även fortsatt gå med folket. Några saker händer i det skeende som beskrivs. En sak som kan tyckas märklig i sammanhanget är att Gud säger åt folket att ta av sig sina smycken (kapitel 33, vers 4–6) – och folket gör det. Smycken ska nog inte här förstås som rena utsmyckningar utan närmast som amuletter, avgudasymboler som bars för att få beskydd, framgång och annat man hoppades på. Med andra ord handlade det om att göra upp med sina avgudar, allt det man hoppades på i tillägg till Gud för att få ett bra liv.

En annan sak som händer är att Mose till sist ber om att få se Guds härlighet. Egentligen ber han om att få möta Guds ansikte – se Guds härlighet i hela sin strålglans. Skulle han leda folket behövde han erfara mer av Gud. Gud låter honom få det han ber om, även om det inte blir just att se hans ansikte. Mose får stå på en klippa med Guds skyddande hand över sig, när Guds härlighet går förbi. 

Om vi tillämpar denna berättelse ur Andra Mosebok in i våra liv – vad kan den betyda för oss? För det första behöver vi, när vi söker livgivande gudsmöten, fundera över vilka »smycken« vi behöver ta av oss. Med andra ord, vilka avgudar – det vi hoppas på förutom Gud – har vi som vi behöver göra upp med? För det andra får vi även likt Mose be Gud att visa sin verklighet för oss – ge oss Gudsmöten som flyttar Gud från teori till verklighet i våra liv. Det tredje och till sist viktigaste är att vi likt Mose ställer oss på klippan under Guds skyddande hand. I Nya testamentet beskrivs klippan i Moseböckerna som en symbol för Kristus. Vi får ställa oss där Gud lovat att vi kan möta Kristus, det vill säga i nådemedlen: Ordet, dopet och nattvarden.

Detta gäller oss alla för att vi inte ska drabbas av »the Big Chill«. Gud kan och vill tillföra liv och värme utifrån. Gud vill vara vårt liv och inte bara en del av våra egna livsagendor. 

Termodynamikens andra huvudsats behöver andligt sett inte ha sista ordet i våra liv!

Från känd till kallad

Panikångest. Svetten rinner, hjärtat bultar hårdare och andningen blir tyngre. Nils känner igen känslan i kroppen. Den starka ångesten kommer som ett brev på posten en gång i halvtimmen och fortsätter på samma vis i tre månader. Från soffan i föräldrahemmet ser han hur vintern sakta vänds till vår för att sedan bli sommar utanför fönstret. Livet går vidare, men inte för Nils.

I dag, sju år senare, sitter han och ler framför webbkameran under intervjun med Budbäraren och vittnar om hur livet vände 180 grader från mörker till ljus, från droger till Jesus. Bakom honom hänger fyra elbasar i grönt, rött och trä. De vittnar om ett annat liv än det han lever i dag, även fast han fortfarande gillar att klinka ibland.

– Redan som sjuåring visste jag att jag ville bli rockstjärna! Det var nog inte exakt vad mina föräldrar tänkte, då jag växte upp på en gård med en pappa som arbetade som mjölkbonde. Han var ute och jobbade för det mesta. Männen i min familj var rätt traditionellt manliga och för mig blev det lite som ett sorts uppror att sminka mig och intressera mig för glamrock. Jag startade mitt första band som tolvåring och mamma har återberättat för mig att jag ringde och bokade gig och replokaler själv. Får jag en idé har jag svårt att släppa den innan jag är klar.

Nils uppväxt på bondgården i Västra Ämtervik blev mer och mer inriktad mot musikerlivet och som 15-åring fick han frågan om att bli basist i bandet Nich Geet. Killarna i bandet var äldre och ambitiösa, allt blev seriöst väldigt fort. De åkte på spelningar varje månad och Nils fick prova på hur det kändes att tjäna pengar från ung ålder. Han kom in på musikgymnasium och senare musikhögskolan som 20-åring.

– Jag tror att mitt intresse för rock kommer från min fascination för sagor och fantasy. Mycket av power metal handlar om sagor, drakar och demoner – det där gick jag igång på. När jag kom in på musikhögskolan så var min ambition att alltid vara bäst på det jag gjorde, vilket i praktiken innebar att jag låg efter alla hela tiden. Jag hade spelat rock men skulle plötsligt behärska jazz och andra musikgenrer. Jag spenderade många timmar varje dag i min studentlägenhet för att öva. Det var när jag blev antagen till storbandet under mitt andra år som det började gå utför.

Nils kände allt större stress och press över att hålla hög kvalitet på musiken och i samma veva började han och några vänner festa och röka hasch. Till slut tog han en joint varje dag innan skolan började för att orka med. När han tänker tillbaka inser han att drogerna egentligen användes som egenmedicinering för den ångest han kände på insidan – men inte visade utåt. Under en kväll i februari, några dagar innan hans tjugotredje födelsedag, satt han hemma och spelade bas i sin lägenhet när hans ben började att rycka okontrollerbart och han fick hjärtklappning. Han viftade bort det som en tillfällighet, men kvällen därpå hände det igen.

– Nu dör jag. Det var så jag kände. Jag fick en mega-panikångestattack och ringde till mamma och sa att hon var tvungen att hämta mig direkt. Efter det fick jag en panikattack en gång i halvtimmen under tre månader. Jag fick sjukskriva mig från musikhögskolan och låg på soffan hemma hos mina föräldrar. Mamma sa till mig att om jag behövde det kunde jag få sova inne hos dem. Att hon erbjöd det till sin 23-åriga son visar att jag helt hade tappat fotfästet.

Nils fick hjälp från läkare med antidepressiv medicin och kunde så småningom ta korta promenader runt huset. Samma sommar, med hjälp av medicinerna i kroppen, gav han rockstjärnelivet ett sista försök. Han fick några olika gig i Sverige och i Tyskland, men väl ute på turnén, när han gjorde det han hade drömt om sen barnsben, ville han bara hem till Västra Ämtervik.

– Jag insåg att detta inte var livet för mig. Det tog rätt hårt att behöva ge upp något jag önskat så länge. Jag hade lagt ner tiotusentals timmar på att spela elbas, och så fick jag ge upp den drömmen. De följande två åren var ett enda stort mörker. Efter några månader hemma hos mamma och pappa fick jag ta mig i kragen och började utbilda mig till elektriker för att kunna försörja mig. 

Men en dag fick Nils ett infall. Han hittade en bit stål i ett dike och tyckte det vore coolt att testa att göra ett svärd. Så han tog den med sig till garaget, kopplade in vinkelslipen och började slipa. I stället för att börja arbeta som elektriker inleddes Nils resa till att bli världskänd smed med flera hundratusentals visningar på Youtube. Nils lärde sig hela hantverket själv från grunden. Från att ha värmt upp järn med sin systers hårtork, byggde han sin egen smedja och började specialisera sig på yxor. I dag försörjer han sig helt på att dokumentera processen när han smider en yxa och lägga upp filmerna på sociala medier. 

– För mig blev smidet också en återförening med min manlighet. Jag som hade vänt mig bort från det traditionellt manliga fick nu göra det på mitt sätt. Att smida är rätt tungt och hårt arbete, men har även komponenter av kreativitet.

I samma veva som han lärde sig att smida, försökte han ta sig ur den djupa depression han hamnat i och började gå i terapi.

– Min terapeut talade om arketyper utifrån Jungs modell för psyket och jag fick se tillbaka på mitt liv och ana mönster som utspelade sig om och om igen. Terapeuten berättade att många av dessa arketyper finns i Bibeln. »Hur kan den tråkiga boken vara viktig, det är väl bara kärringar och gubbar som läser den«, tänkte jag. I dag tänker jag att de historier som vi läser om i Bibeln är sanning, men också metasanningar om mänskligheten. Därför känner vi igen oss, precis som vi känner igen oss i karaktärer i Sagan om Ringen eller Harry Potter.

En söndag två år efter han gått in i väggen hade Nils precis köpt lite godis inne i stan och skulle köra tillbaka till sina föräldrar där han fortfarande bodde, men såg på bilradion att klockan precis slagit 10:45. Visst började gudstjänsten i Svenska kyrkan klockan elva? Han tvekade en stund, men bestämde sig till slut för att åka dit. När han kom in i kyrksalen visade det sig att hans pappa var kyrkvärd och att det var bara de två, samt vaktmästaren, kantorn och prästen som deltog. Nils minns gudstjänsten som fridfull – mobiltelefonen låg i jackfickan och han njöt av att lyssna på arrangemanget i orgelmusiken. 

– Jag tyckte det var tillräckligt bra för att komma tillbaka söndagen därpå och jag ville gärna prata med en präst om de där arketyperna min terapeut hade nämnt. När jag hade besökt kyrkan några gånger, utan större framgång med att prata med prästen, stötte jag på min gamla scoutledare. Han var även baptistpastor och bjöd med mig till deras kapell på nyårsdagen. Jag blev otroligt förvånad när jag kom dit och möttes av över 50 personer – till kyrkan som jag besökt brukade kanske en handfull komma. Det kändes häftigt och genuint och jag kallade mig kristen så småningom – även fast det inte var helhjärtat.

Nils tittar ut genom fönstret och funderar. Han har ett ärligt sätt att prata om sina upplevelser som känns direkt och uppfriskande. I samma veva som Nils närmade sig den kristna tron, träffade han sin nuvarande fru Michaela på en kristen dejting-app. Nils har i efterhand frågat henne hur hon vågade gifta sig med honom, som inte var helt stabil i sin tro än, men hon har sagt att hon såg att han var på god väg att hitta Gud. Nils skrattar till lite när han berättar om dagen då han upplevde Guds närvaro och gav sitt liv helt till Gud.

– Det var på ett möte med Sebastian Stakset. Han bad och jag såg för min inre syn två ljusbollar, en röd och en vit, som brottades. Det vita ljuset vann och jag förstod att Gud hade vunnit i mitt liv. Det röda symboliserade all skit jag upplevt ditintills, mitt högmod och min stolthet. Jag tog mössan i handen och gick fram när han gjorde en frälsningsinbjudan. Glädjen jag upplevde dagarna efter har jag inte känt varken innan eller efter – det var som att gå på moln. Upplevelsen var starkare än någon drog jag någonsin testat, och jag kunde inte hålla tyst om det jag hade varit med om – alla fick höra om det.

Nils beskriver hur han i terapin började plåstra om de sår han fått genom livet, men när han mötte Gud var det som att såren läktes. Ärren finns fortfarande kvar och efterdyningarna av en kraftig utmattning är något han fortfarande behöver leva med. Samma dag som han fyllde 26 döpte han sig i baptistkapellet. Efter att utan framgång ha försökt få tag på en präst att samtala om tron med blev Nils skeptisk till präster och Svenska kyrkan i allmänhet. Han startade en bönegrupp tillsammans med baptistpastorn och en annan vän där de samtalade om tron, och en av gångerna ville hans vän ta med sig en bekant – som visade sig vara präst.

– Jag tänkte: »Nu ska jag sätta dit honom«. Jag hade bunkrat upp med en mängd frågor, men han krossade mina förutfattade meningar helt. Han hade en personlig tro på Jesus, tog hand om människor och kunde svara på mina frågor. 

Efter att Nils hade haft flera samtal med prästen, förstod han att man i kyrkan talar om två typer av kallelser: en inre och en yttre. Prästen bekräftade det som Nils redan hade börjat fundera på själv – att han nog hade en kallelse till att bli präst. Det har nu gått fem år sedan Nils döptes och han påbörjade prästutbildningen på Johannelunds teologiska högskola i januari. Han och Michaela bor tillsammans med sina två barn i Västra Ämtervik i Nils gamla föräldrahem. 

– Här känner alla alla. Jag skulle vilja vara en trygg, andlig herde som kan ta hand om folk här i min hembygd och finnas där för den som behöver det. Jag ser framtiden som en panoramatavla som sitter lite längre bort, stigen fram till tavlan är dimmig och jag ser den inte så tydligt. Men jag vet att jag är inne på rätt väg

Hoppfull dialog i Somaliland

EFS har det senaste året varit med och drivit ett pilotprojekt som handlar om att stärka mänskliga rättigheter i Somaliland, inte minst för minoritetsgrupper. Projektet får stöd bland annat via danska UD. Den 2–3 mars genomfördes en utbildning för 25 representanter från somaliländska myndigheter där Niklas Eklöv, vikarierande missionssekreterare, höll i delar av utbildningen i samarbete med Somaliland National Human Rights Commission.

– Det blev lyckat och kan förhoppningsvis leda till fler dialog- och utbildningstillfällen. Vi fokuserade på social sammanhållning och mänskliga rättigheter, och jag blev uppmuntrad av att kvinnorna tog så mycket plats i gruppen av myndighetsanställda. Somaliland är ett samhälle som är starkt präglat av patriarkala strukturer, men här fick kvinnorna stort utrymme, säger Niklas.

Somaliland har under lång tid varit ett regionalt föredöme när det gäller fred och demokrati, men har det senaste året haft en allvarlig väpnad konflikt i östra delen av landet som fortfarande inte är löst. Dessutom har spänningarna i regionen ökat i relation till Somalia sedan Etiopien lovat att stötta Somalilands självständighetskamp i utbyte mot en flottbas. 

– Jag tror att lösningen på många av de interna utmaningarna Somaliland står inför är att de behov av fred, frihet, utveckling och jämställdhet som alla människor i Somaliland har, oavsett klantillhörighet, ålder, kön eller tro, ska tryggas och respekteras. Det var därför en förmån att vi fick vara med och främja dialogen om just dessa frågor, säger Niklas och fortsätter:

– Jag hoppas att EFS som en internationell aktör kan bidra till ett positivt samtal på beslutsfattarnivå och att det sedan kan få konsekvenser på gräsrotsnivå, bland annat för vår samarbetspartner Warsan i Somaliland. 

Blöjbyxor och färd­tjänst­mission

Min farmor Elsa föddes 1910. Samma år som den första världsmissionskonferensen i Edinburgh, som i sin tur inspirerat den globala Lausannerörelsen som firar 50 år i år. 

Farmor brann för missionen, även om det kanske inte var så tydligt för mig när jag växte upp. Hon åkte inte på stora konferenser; istället var hon, som många kvinnor under 1900-talet, en trogen arbetare i det tysta. Efter hennes bortgång upptäckte vi två konkreta tecken på att missionen var viktig i hennes liv:

När vi rensade ut lägenheten hittade vi ett antal blöjbyxor som hon stickat för att skicka till Metodistkyrkans missionsarbete i Liberia. Jag vet inte om det var just stickade blöjbyxor som behövdes i Liberia eller om de kunde säljas för att få in pengar. Men handarbetet var en mycket konkret handling för att sprida Guds kärlek i världen.

Det andra tecknet var farmors favoritbibelord. På hennes begravning fick vi höra att hon ofta upprepade Jesus ord i Matteus 28: »Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar«. In i det sista levde hon utifrån detta ord och vittnade för varje färdtjänstchaufför hon åkte med i Göteborg. 

Vad har detta med oss att göra idag? Jo, det påminner oss om att uppdraget inte är slutfört. Behoven är stora. Människor och samhällen behöver fortfarande förvandlas av Jesus. Guds sändning gäller alla, överallt och alltid. Missionen är lika viktig i ditt lokala sammanhang som i Etiopien där jag nyligen var och pratade med Mekane Yesus-kyrkan om hur den internationella missionen kan stärkas. Låt oss följa farmors exempel och leva mission både lokalt och globalt.

Vi påminns också om att mission handlar om att dela hela evangeliet till hela människan. För EFS har denna helhetssyn funnits där från början. Ord och handling, vittnesbörd och tjänst, bibelundervisning och hälsovård har hängt ihop. Men jag tror att vi behöver mer samtal om hur denna helhetssyn kan konkretiseras. Kanske kan vi än en gång inspireras av den globala missionsrörelsen som idag integrerar evangelisation, lärjungaträning, diakoni, rättvisearbete och skapelseansvar på ett självklart sätt.

Låt oss fortsätta samtalet, varför inte redan på Årsmöteskonferensen i Örebro!

Ta tillbaka ordet »tillsammans«!

Jag sitter i mitt arbetsrum och tittar på väggen en bit bort framför mig. På två byråer står foton och minnen och på väggen hänger tavlor. Framförallt är det bilder av Jesus jag fått av olika personer. Den lilla samlingen skulle inte ha den betydelse den har, om det inte var så att den påminner mig om dem som bidragit till den. 

På skrivbordet bredvid mig ligger en notering från ett samtal nerklottrat på en lapp: »Ta tillbaka ordet tillsammans«, står det. Tillsammans… Jag lyfter blicken och ser på mina Jesusbilder. Där står statyn av Thorvaldsens Kristus, en gipsfigurin med utsträckta armar, och bredvid den pappas broderade tavla med texten: »Allt av nåd«. Framför en tavla från mitt flickrum – den med ängeln som vakar över barnen – står en madonna med Jesusbarnet i sina armar. I mitten hänger ett kors jag fått som gåva, och bredvid tavlan från farmor med Jesus bönekamp i Getsemane.

Tillsammans har alla dessa och många fler gett mig olika bilder av Jesus, både bokstavligt och bildligt. Tillsammans berättar vi vem Jesus är – han möter oss på olika sätt i olika tider, men tillsammans blir bilden större. 

Snart kommer EFS styrelse lägga fram en ny verksamhetsplan för årsmötet. I arbetet med den har vi samtalat om behoven i vår tid, behoven för oss människor att vara just tillsammans. Kyrkan behöver erbjuda möjlighet för människor att slinka in på en gudstjänst och sedan gå ut, men kyrkan behöver också erbjuda platser för gemenskap, platser där vi känner oss hemma och kan få nya vänner. Kulturen i kyrkan ska vara välkomnande mot den som kommer.

På byrån, nedanför Jeusbilderna, finns en liten gipsavgjutning av en hand. Det är min dotters. I den har jag lagt två vackra släta stenar som jag plockat, en liten och en stor. Tänk om våra gemenskaper var så, alltså öppna som handen, och att vi kunde vila där både som stor och som liten. Tänk om vi kunde rymmas sida vid sida. 

När jag var tonåring fanns jag med i en ungdomsgrupp med stor variation i åldrar. Att jag som 15-åring gick på mina vänners 30-årskalas var inget konstigt. Vi unga var en självklar del av gänget och de äldre skjutsade oss hem när kvällen var slut. 

Jag drömmer om att vi i EFS skulle få ännu mer öppna hjärtan och öppna gemenskaper. Att vi skulle se det som en självklarhet att bjuda in nya människor i gemenskapen och dela med oss av det vi har. Att vi tillsammans skulle få växa i vår tro och dela våra erfarenheter av livet med Jesus och på det sättet berika och berikas.

Jag tror att det är dags att, som det står på min lapp, ta tillbaka ordet tillsammans, att återerövra innebörden och göra det levande. I varje kristen gemenskap behövs ett vi – och då menar jag inte i motsats till »dom«, utan ett vi som innesluter och omfamnar. För några går det lätt, för andra är det ett stort omställningsarbete. Men nödvändigt om vi vill nå vidare med evangeliet.

Bildreportage: EFS hantverkare runt om i världen

Det sägs att om man ger en människa en fisk så har man gett henne mat för en dag, men om man kan lära henne fiska har hon mat för ett helt liv. Att kunna försörja sig handlar dock om långt mycket mer än bara överlevnad. Det handlar om värdighet och att vi faktiskt är skapade för att skapa.

Bakom en av symaskinerna på Hope for Childrens träningscenter sitter Wendimagegn Eneyew.
– Jag har jobbat på gatan sedan jag var sju år gammal. Jag brukade gå ut på morgnarna för att leta efter arbete, kanske tvätta någons bil. Men när min mamma blev sjuk blev det väldigt svårt. Det var då jag hörde om Hope for Children. Jag är så glad för den här möjligheten att få en utbildning, säger Wendimagegn. 

I Efesierbrevet skriver Paulus att »vi är Guds hantverk«, skapade för att själva vara hantverkare. Att skapa kan vara en stor källa till glädje, men ett hantverk kan också vara skillnaden mellan fattigdom och försörjning.

– Nu kan jag äntligen känna frid. Innan var jag alltid orolig för min framtid, men nu har jag en plan. Nu vet jag att jag kan försörja mig på sömnaden och hjälpa min familj, berättar Wendimagegn.

Ugbaad Yusuf Ibrahim kom till flyktinglägret Bali Mataan i Somaliland när hon var 13 år, då hennes familj fick fly på grund av torkan. All boskap hade dött och familjen hade ingenting att leva på. Ugbaad hade heller aldrig fått gå i skolan, så organisationen Warsan erbjöd henne en alfabetiseringskurs när de kom till lägret. Idag kan Ugbaad både läsa och skriva och sedan ett par månader deltar hon också i en sömnadsutbildning.
– Jag vill lära mig sy för att hjälpa min familj med en inkomst. Men jag vill också bidra med en positiv förändring här i lägret. Helst skulle jag vilja starta ett eget företag. Warsan har gett mig ett nytt hopp, säger Ugbaad.

I Dodoma träffar vi Catherine Samuel som jobbat i stiftet i många år, där hon syr altardukar, dräkter, mässhakar och mycket mer. För henne har sömnaden blivit ett liv och en gudstjänst – inte bara en försörjning.

För Nobaya Noaeel Moshi i norra Irak betyder vävningen och det textila hantverket allt. Han tillhör den kristna minoritetsgruppen Garesnayeh. Precis som många andra kristna minoriteter i Irak har de upplevt svår förföljelse, och de traditionella kläderna har blivit ett sätt för dem att markera och bevara sin identitet. Nobayas familj och folkgrupp har levt som hantverkare i generationer.
– Jag är så tacksam för det lån jag fått från organisationen Capni, som gjort det möjligt för mig att starta ett litet företag och satsa på vävningen och sömnaden på heltid, säger Nobaya. 

Mumtaz Ali Yusuf är 18 år och har precis avslutat sin sömnadsutbildning hos Warsan. Nu ser hon fram emot att få låna hem en symaskin och börja arbeta för en egen inkomst.