Författare: aidooadmin

Prinsessan Eugenie och Lapska Missionens vänner

I Lannavaaras kyrka utanför Kiruna bjöd den nystartade EFS Sápmi, Vittangi församling och Lannavaara minneskyrka på ett intressant föredrag. Det handlade om ett rätt okänt kapitel i svensk kyrkohistoria – 1800-talsväckelsens tydliga och helhjärtade engagemang för samerna genom Lapska missionens vänner och Prinsessan Eugenie. Ett 50-tal åhörare samlades denna lördag i kyrkan i Lannavaara, som byggdes till prinsessans minne under 1930-talet och idag förvaltas av en stiftelse.

Kyrkan är ett landmärke som man är stolta över i byn och när det annonserades om en föreläsning med fördjupning i kyrkans historia väckte det stort intresse. Historiken kring 1800-talets väckelsemotiverade engagemang för samerna genom Lapska missionens vänner är en i stort sett okänd historia lokalt som behöver lyftas fram.

Helena Emilsson från prinsessans sommarhem Fridhem på Gotland berättade om prinsessans tro som en drivkraft till samhällsengagemang, både på Gotland, i Stockholm och via Lapska missionens vänner med centrum i Lannavaara. Prinsessan, som levde 1830 till 1889, är välkänd för sitt sociala engagemang, och grundade förutom Lapska missionens vänner bland annat även Eugeniehemmet i Stockholm, barnhem och sjukhem och välgörenhet för änkor till sjömän på Gotland. 

Lapska missionens vänner bedrev missionsskola för samiska barn i Lannavaara från 1883–1916. Skolan hade mycket hög både utbildningsnivå och social omsorg om samerna i området. Prinsessan engagerade sig personligen i utbildningen och förhållandena i Lannavaara.  

Den här perioden inom utbildningen för de samiska barnen har hamnat i skymundan av de missförhållanden som sedan följde. Från 1917 tog Kiruna kommun över undervisningen och det statliga utbildningsprogrammet för samerna fick genomslag. Detta medförde en stor försämring i utbildningsnivå och omfattande orättvisor, både socialt och kulturellt. Kring detta pågår nu ett omfattande försoningsarbete bland annat genom den så kallade Vitboken. 

Prinsessan Eugenie var prinsessa i Sverige och Norge, och var dotter till kung Oscar I. Hon var varmt troende och kom in i kretsen kring baron Radstock, en engelsk adelsman som var central vid en väckelse i överklassen, den så kallade Stockholmsväckelsen. I kretsen kring denna pietistiska väckelse bildade prinsessan syföreningar och samlade in pengar till välgörande ändamål, bland annat Lapska missionens vänner. Hon var också känd för att sälja stora delar av sina personliga smycken och arv för att bekosta sociala insatser. 

I denna krets fanns också hennes personliga vänner Lina Sandell och Jenny Nyström – anställda inom EFS. Där fanns också Axel Rappe, generallöjtnant för Lantförsvarsdepartementet och ordförande för EFS och även Lapska missionens vänner. 

Denna koppling till EFS och att det fanns goda historiska rötter kring utbildningen som inte var kopplade till staten utan till Lapska missionens vänner, var något som var nytt för många av åhörarna, och som väckte intresse och entusiasm.

På söndagen firades en gudstjänst i Vittangi kyrka under temat Enheten i Kristus. 

Henrik Näslund, Missions­ledare för EFS Norrbotten, ledde kommunionen, församlings­herde Jean Claude Marclay predikade och Maria Smeds sjöng tillsammans med ett lovsångs­team från Kiruna. 

Samman­länkade som ett folk

I september var EFS i norra Irak och spelade in »Se Be Ge«. Vi mötte förföljda kristna och andra minoriteter. Det dröjde inte mer än någon vecka efter hemkomsten innan nyheten når oss att Turkiet går in med militär i norra Syrien.

Som ett band mellan Turkiet, Armenien, Syrien, Irak och Iran går det område som brukar kallas Kurdistan. De är ingen egen erkänd stat men de har under många år kämpat för självständighet. I det området har kristna minoriteter och andra förföljda folkgrupper tagit sin tillflykt. Med ett nytt krig hotas nu dessa redan förföljda människor.

Jag har sökt på sociala medier efter rapporter kring hur de kristna har det. Tre dagar efter Turkiets offensiv läser jag på en ortodox prästs Facebook ett bibelcitat ur Romarbrevet 14:7 »Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.«

Jag har läst detta bibelord många gånger, men nu när jag sitter med telefonen i handen och genom den kikar in i något av det som är prästens vardag lyser orden med ett nytt ljus. Jag tänker att han med största sannolikhet har ett bävande hjärta men uttrycker med valet av bibelord sin tillit till Gud. Det stämmer mig till eftertanke om min egen tillit till Gud, men jag frågar mig också på vilket sätt vi här i Sverige är hoplänkade med dessa bröder och systrar. Vi är många som älskar det som vi upplever som vårt, men tänk om det är så att mycket av det vi tycker är vårt är Herrens.

Jag tänker på vad som hänt i det politiska klimatet sedan förra kriget. Då vädjade statsministern att vi skulle öppna våra hjärtan. I dag kommer troligtvis ingen vädja. I dag får de kristna ledare i Sverige som höjer röster för att människor måste kunna fly från ett krig, på fingrarna i debatten. För hur ska Sverige klara välfärden. Ja … frågorna är komplexa och jag är medveten om att jag inte besitter några politiska svar. Däremot är vi som människor satta i en mycket större värld än vad landsgränser reglerar. Herren är kung över hela jorden och han har ett folk. Därför blir vi som tillhör Herren sammanlänkade med den kyrka som lider och det stämmer till både eftertanke och handling. Så låt oss fortsatt både Se Be och Ge. 

EFS identitet

Samma sak gäller delvis även organisationer, även om det naturligtvis finns stora olikheter. Individer skriver inte stadgar för sina liv; det gör däremot organisationer. Och de övergripande skrivningarna i en organisations stadgar är viktiga; de har till uppgift att just ange organisationens identitet, en identitet som står över individers personliga tyckanden.

Så är det också för EFS. Dess identitet som rörelse framgår av dess stadgar, och i dem finns tre begrepp eller formuleringar som identifierar och sammanfattar vad denna organisation är.

Först och främst är EFS en missionsorganisation. Stadgarna använder ordet »organisation«, även om detta av bland annat historiska skäl brukar uttydas så att EFS är en missionsrörelse. Man kunde säga att det handlar om en organiserad rörelse. EFS kyrkliga identitet kan ju uppfattas något vag, eftersom EFS inte är ett trossamfund utan en organisation inom ett samfund. Det viktiga med beteckningen missionsorganisation är det första ledet i ordet. EFS har ålagt sig en begränsad uppgift, nämligen att genom sitt arbete verka för att nå andra människor med evangeliet. I stadgarna sägs inte närmare hur det ska ske, och det kan vara lite olika i olika tider. Men huvuduppdraget är tydligt.

För det andra är EFS evangelisk-lutherskt. Formuleringen anger vilken familj i den världsvida kristna kyrkan som missionsorganisationen tillhör. Beteckningen är därför avgränsande; EFS är till exempel inte en baptistisk eller romersk-katolsk organisation. Individer med anknytning till rörelsen kan ha sådan bakgrund, men organisationen EFS är evangelisk-luthersk. Det är dess familjenamn med vad det innebär.

För det tredje är EFS inomkyrkligt, det vill säga EFS är en del av den större kyrkliga enhet som heter Svenska kyrkan. Med kyrkan delas bekännelse och ämbete. Men det finns en markering i stadgarna: EFS är inte en del av kyrkans organisation utan en självständig del av helheten, med egen styrelse, egen budget, egna lokala föreningar och så vidare.

Enkelt uttryck sammanfattar alltså dessa tre begrepp vad EFS är: en inomkyrklig evangelisk-luthersk missionsorganisation. Detta är kanske inte upphetsande, men det är i alla fall hyfsat tydligt. Och det är grund och utgångspunkt för arbetet.

Att käfta med Gud

I tonåren gav jag och flera vänner vidlyftiga löften till Gud. Löften om hängivenhet och avhållsamhet, om att »ge allt« och »leva helt för Jesus.« Vi ville vara radikala, inte ljumma kristna som flöt med strömmen. Löftena blev som mantran som vi upprepade i hopp om att de skulle förankras i våra hjärtan. Vad blev det av dessa löften? 

I Matteusevangeliet 21:28–31 kan vi läsa hur Jesus säger: »Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’ Han svarade: ’Nej, det vill jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?« De svarade: »Den förste.«

Vi kan känna igen oss i båda sönerna. Det finns områden i våra liv där vi säger ja till Guds vilja, men sen ändå inte gör det Gud vill. Och så finns det tillfällen när vi säger nej till Gud, men ändrar oss och förenas med Guds vilja. Varför gör vi som vi gör?

Sonen som svarar »ja« säger »ja, herre« till sin pappa. Om vi enbart reducerar Gud till en herre som vi blint lyder kommer vi aldrig kunna följa honom helhjärtat. När fruktan eller rädsla är roten till vårt »ja« kommer synden undvikas så länge Gud upplevs nära… men väl när tillfälle ges, och Gud upplevs frånvarande, kommer vårt ja bli ett nej. Alla som kör bil för fort vet nog vad jag talar om. När fartkameran blir synlig sänker jag hastigheten, men sen är det fritt fram igen.

När vi upptäckt svaret på frågan »Vad är Guds vilja?« kommer nämligen nästa fråga, den mer avgörande som rör vårt hjärta: Vill jag Guds vilja? Om jag inte vill det, spelar det ingen roll hur stora löften jag ger, vilka bibelord jag kan citera eller hur mycket jag slipar på min egen andlighet. När trycket blir för stort, kommer jag att säga nej till Gud. Precis som den andre sonen gör.  

Vi vet inte varför sonen säger nej, men kanske gör han det utifrån en misstänksamhet om att pappan inte är god, utan missunnsam eller kanske rentutav ond. Vore det så, gör han ju bäst i att säga nej till pappan. Detsamma gäller för oss med Gud. Om jag i mitt inre tror att Jesus är ute efter att förinta mig gör jag klokt att fly från honom. När jag upptäcker att jag faktiskt inte vill Guds vilja, oavsett område, behöver jag därför fråga mig själv: Varför vill jag inte Guds vilja? Är det av rädsla för att Gud egentligen inte är god? Eller något helt annat. 

I stället för att tvinga oss till ett ytligt ja kan vi behöva käfta med Gud, likt den förste sonen som först säger nej till pappan men sedan ändrade sig. Vi får släppa våra fromma fasader, den kristna jargongen och i stället tala sant med Gud. Varför vill jag inte be? Varför vill jag inte följa Jesus? Varför vill jag inte lyda Guds vilja? Ur det ärliga samtalet, som är bön, kan vår gudsbild helas och vårt perspektiv förändras.

Vi bär ofta på en rädsla som säger att Gud inte tål att ifrågasättas. Att vi kränker honom genom att säga nej. Att Gud behöver oss: vår beundran, kärlek och tacksamhet. Allt det riskerar att hindra oss från att tala sant om verkligheten med Gud. 

Vid de tillfällen då vi säger »ja« till Guds vilja förmår vi ändå inte alltid att leva som vi vill. Vi kan säkert stämma in i Paulus ord: »Det goda jag vill göra, det gör jag inte. Och det onda jag inte vill göra, det gör jag.« Viljan är god, men vi saknar förmågan att göra det som är rätt. Synden är en ockupant som förvrider vår vilja. 

Vi kommer aldrig kunna lösa vår situation med egna tekniker och vår egen andlighet. Vårt hopp står till Jesus. Vi behöver honom. Vi får överlåta oss till Jesus och erfara hur han upprättar vårt jag och helar vår gudsbild. 

För att vi ska våga och vilja överlåta oss måste vi lita på att Guds vilja är god. Att vi i mötet med Jesus blir mer mänskliga, mer lika oss själva. Att jag genom att säga ja till det Gud säger ja till, och säga nej till det Gud säger nej till, blir mer människa, men aldrig mer än människa.

De avgränsningar Gud ger är inte ett hot för mig, utan till hjälp. Genom att lära känna min mänsklighet kan jag börja urskilja det omänskliga. Allt mänskligt kan jag omfamna, allt omänskligt får jag ta avstånd från. 

Om vi upptäcker och erfar att Guds vilja är god, att den leder mig till det sant mänskliga livet, kommer vi våga säga ja till hans vilja för våra liv. Då är inte den drivande frågan i vårt liv: Vad behöver jag göra för att göra Gud nöjd? Var går gränsen? Frågan som fångar vår uppmärksamhet handlar i stället om något annat, en fråga som bär på en längtan. »Hur djupt kan jag förenas med Guds vilja?« Vårt liv går från att hålla koll på ytterkanterna till att förenas med Jesu vilja för världen. Från att bevaka gränser till att rikta in hela vårt liv mot Jesus. 

De löften som vi ger, vare sig vi är i tonåren eller vuxenåren, behöver vara förankrade i vår vilja. Genom att äga vår vilja och våga säga nej till Gud kan vi också säga ja. Vi behöver käfta med Gud, för att sedan kunna överlåta oss till honom och förenas med hans vilja för oss och allt annat skapat.

Frihet & identitet

Vad har äventyrsfilmen Braveheart och barnfilmen Frost gemensamt? Ett svar är att de, som många andra filmer, har ett genomgående frihetstema. I Braveheart med Mel Gibson ropar hjälten strax före sin avrättning »Frihet«. I Disneyfilmen Frost sjunger snöprinsessan Elsa sången »Slå dig fri«, där några strofer i texten lyder:

Rätt eller fel, bestämmer jag.
Jag är fri.
Slå dig loss, slå dig fri!
Nu ser jag allt och förstår.
Slå dig loss, slå dig fri!
Fäller inte en enda tår.

Illustration: Benjamin Kruse

Att temat frihet dyker upp på lite olika sätt är ingen slump. Det kanske viktigaste temat i vår samtid är frihet. De stora hjältarna i biofilmer är ofta frihetshjältar. Vi söker frihet och kämpar för att förverkliga den i våra liv. 

Vad är det då för frihet som vår kultur eftersträvar? Ett svar på frågan ger den anglikanske biskopen och teologen Graham Tomlin i sin bok Bound to be Free genom att lyfta fram tre tänkare i historien som arkitekterna bakom vår tids sätt att se på frihet. John Locke (död 1704) drev tanken att staten ska vara en beskyddare av den enskildes personliga frihet. Jean-Jacques Rousseau (död 1778) argumenterade att det är civilisationen som förstör människans ursprungliga och naturliga tillstånd och gör henne ofri. John Stuart Mill (död 1873) lyfte fram individens frihet från de »sociala konventionernas tyranni«. 

Sammantaget lever vi i en kultur där frihet definieras som »frihet från« olika saker som binder och förtrycker oss. Det är en frihet från restriktioner. Samtidigt ges inga tydliga målbilder på vad friheten ska användas till förutom att förverkliga mig själv. Friheten saknar form. Som Elsa sjunger i sin sång:  »Rätt eller fel, bestämmer jag. Jag är fri.« 

Jag förväntas själv definiera vad som gäller för mig. Det högsta goda har blivit det jag finner genom att lyssna till mitt inre, mina drömmar och känslor. Det är så man finner sitt rätta jag. Individen får sitt värde genom att gå sin egen väg och leva sin dröm. Ingen gud eller annan yttre faktor ska få definiera mig.

I ett sådant kulturellt landskap blir frågan om min identitet, vem jag är, extremt viktig. När jag själv förväntas definiera mina livsmål, vad som är rätt eller fel för mig, genom att lyssna till mitt inre och vara sann mot mig själv, blir det ett mycket stort fokus på mig själv. När det dessutom är så att jag måste förverkliga mina drömmar själv, kan det skapa ett stort tryck på mig, och jag känner mig allt annat än fri.

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor säger att identiteter i vår tid är så sköra och sårbara, eftersom de egentligen aldrig uppstår genom att vi försöker definiera oss själva. De uppstår och blir tydliga för oss själva i samspelet med andra. Men eftersom vi enligt idealen i vår samtid inte bör låta andras omdömen styra oss, söker vi inte den typen av djupgående samspel. I stället ersätter vi andras mer djupgående speglingar av oss genom en uthållig relation med att de – och andra kontakter vi har – enbart tillåts ge oss sin bekräftelse, sina »likes«. Det gör även meningsutbyten svåra. Om någon säger emot mig är det mig han eller hon hotar, inte enbart mina åsikter. Vi blir »kränkta«. 

En annan baksida med den typ av identitet som vår kultur odlar är det att vi kommer att jämföra oss med andra hela tiden. Om jag exempelvis tänker att jag är en kärleksfull person kommer jag att behöva bekräfta den genom att jämföra min »kärleksfullhet« med andras, med åtföljande känsla av att vara bättre eller sämre än andra.

Identitetsfrågan är i dag det stora projektet i mångas liv, och den påverkar givetvis livets alla områden från sexualitet till ideologi. Vilsenhet och skörhet kastar sina skuggor över många av oss.

Det påverkar hur den kristna tron behöver presenteras. Om ett huvudtema i människors liv tidigare var frågan om godhet är det i dag snarast frågan om frihet. Den typ av evangelie­presentationer som fungerade bra för kanske 50 år sedan (som »broillustrationen« eller »fyra andliga sanningar«) svarade egentligen på frågan om vad som kan rädda mig nu när jag inte är så god som jag borde vara. Visst kan denna typ av presentationer vara relevanta även i dag, men oftare än godhetsfrågan ställs i dag frågan om varför jag inte upplever och uppnår den frihet som jag söker. Den kristna trons svar på den frågan är att det jag söker min frihet i, förutom Gud själv, aldrig kommer att kunna ge mig den. Det jag låter definiera min identitet, det jag fäster mig vid, kommer aldrig att motsvara mina förväntningar.

Sören Kirkegaard definierade synd som att bygga sin identitet, sitt värde och sin lycka på något annat än Gud. Synden blir att söka efter det som bara Gud kan ge i goda saker som exempelvis karriär, ägodelar, barn, kärlek eller sex. Följden för en människa när hon gör detta blir besvikelse. Om man inte når det man söker efter finns ingen nåd, och ansvaret vilar hos den enskilde som inte lyckats. Om människan når det hon sökt efter, kommer hon ändå bara att finna att det, trots den första lyckan, inte motsvarade vad hon hoppades på. Detta skapar i sin tur ett slags beroende, där man kanske försöker ännu mer, men med samma utfall varenda gång. Det blev inte vad man hoppats på.

Beskrivningen av synd som avgudadyrkan, att något i och för sig gott fått det högsta värdet i människans liv, men sedan visat sig sakna förmågan att bära upp livet, eller med andra ord ge henne den frihet som hon söker, är något som många – även personer som inte är kristna – kan känna igen sig i. Den som fångat detta på det kanske mest pregnanta sättet är den franska filosofen Simone Weil:

Man har bara valet mellan Gud och avgudadyrkan … [O]m man förnekar Gud … tillber man ting i denna värld i tron att man ser dem enbart som sådana, men i själva verket, fast man inte vet om det själv, föreställer man sig Guds attribut i dem.

Frihet är i Bibeln inte bara »frihet från«, det är också »frihet till«. Friheten har form. Den har den kärlekens form som Gud i sin skapelse och frälsning givit den. Min identitet är inte något som jag själv måste skapa. Jag får ta emot den som en gåva: skapad till Guds avbild. Och fast jag är en syndare är jag rättfärdiggjord genom Jesus Kristus. Det betyder att det finns en vila mitt i allt, och en identitet som sitter ihop med den frihet Jesus ger. 

»Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria« (Joh 8:36).

Genom fagra riken till paradis med sång

När vi landat tittar jag mig omkring vid gaten och undrar vilka som jag om en vecka kommer att ha Irlandsminnen med. Ön som jag velat besöka sedan jag i mellanstadiet valde Irland som specialarbete och var smått förälskad i schlagervinnaren Johnny Logan. När vi anländer till Dublins flygplats funderar jag en millisekund på om jag har hamnat fel eftersom skyltarna inte är på engelska, men jag inser snabbt att iriska är det officiella språket. 

Bilder: Esgrim Rommel

Vår busschaufför tar emot oss och Dublin bjuder på tio grader och ösregn när vi skyndar till bussen, häver in packningen och styr mot nationalmuseum. Väl där får vi under ett par timmar möta Irlands historia genom föremål som överlevt mer än hissnande tusen år. 

På vägen till hotellet passerar vi några av Dublins sevärdheter: St. Patricks Cathedral, Christ Church Cathedral, slottet, Ha’penny bridge och ån Liffey.

På kvällen samlas vi till andakt där veckans reseledare och kaplan Per-Eive Berndtsson, EFS-präst i Halmstad, introducerar oss i den keltiska kyrkan. Kelterna var ett resande folk och vi inbjuds, förutom den geografiska resan i kelternas fotspår, till att göra en inre andlig resa med keltiska kyrkan som förebild. 

Härlig är jorden – härlig är Guds himmel, sjunger vi till dragspelet och gitarren som följer med oss under veckans andakter i kyrkor och i skapelsen. Från hotellets konferensrum ljuder strofen: »Genom de fagra riken på jorden gå vi till paradis med sång.«

Följande morgon tar bussen oss norrut till Hill of Tara – ett medeltida maktcentrum där kungar kröntes. Det var ingen boplats utan en plats man tog sig till för kröningar och även ett tillbedjanscentrum för druiderna. Här tändes en eld till druidernas gudar och på ingen annan plats i landet var det tillåtet att göra upp eldar. Vi åker vidare till Hill of Slane där St. Patrick trotsar förbudet och tänder en eld för att utmana druiderna. Denna plats fungerade som ett andligt centrum under många hundra år efter Patricks tid och byggnaderna raserades på 1700-talet. Här finns bland annat ruinen efter ett kloster som senast var ett franciskanerkloster och vi samlas i en av ruinens kamrar där vi får höra historien om Hill of Slane. Vi avslutar med att sjunga den keltiska psalmen vars originaltitel är Hill of Slane, mer känd som Be thou my vision (Herre Du min klippa). Det var en mäktig känsla att sjunga den psalmens rika text på ursprungsplatsen. 

Vi reser vidare mot det välkända pilgrimsmålet Downpatrick, där St. Patrick är begravd. Ett museum berättar St. Patricks dramatiska livsberättelse om hur han som 16-åring blir bortrövad som slav från sydvästra England till Irland. I sex år vaktar han får innan han återvänder till England genom Guds ledning. Under åren som slav växer hans böneliv och förtroendefulla gudsrelation fram.

Nästa stopp är Saul – platsen där St. Patrick landstiger vid återvändandet till Irland igen, denna gång på Guds kallelse. I Saul omvänds hans första anhängare, en bonde som låter honom hålla gudstjänster i ladugården. Här finns nu en kyrka där vi firar mässa och sjunger med orden i St. Patricks bön: »Kristus är framför mig, bakom mig, över mig och under mig«.

Nästa morgon välkomnas vi av ett efterlängtat solsken. Morgonandakten, som vanligen hålls i bussen, tar vi därför utomhus och Per-Eive berättar om hur man i keltisk andlighet möter Gud i skapelsen. Vi färdas vidare längs gröna ängar, fårhagar och små pittoreska samhällen till det 437 meter höga berget Slemish. Här ska St. Patrick enligt traditionen ha vallat får under sina år som slav. Sista sträckan till toppen är brant och krävande men utsikten är värd besväret. Det klarblå havet skymtar i horisonten och nådens sol trotsar alla väderprognoser och välsignar oss under de timmar som vikts för denna naturupplevelse. 

Nästa stopp är på Irlands norra kust vid Giant Cause­way, en världsarvsplats med unik hexagonformad sten. Det ser ut som att Skaparen har agerat plattsättare vid strandlinjen. Vi övernattar i Armagh, Irlands kyrkliga »huvudstad« både för katolska och anglikanska kyrkan. Staden är också känd som författaren Jonathan Swifts hemstad och när gruppen får höra det börjar citaten hagla, tillika gapskratten. Vi besöker de två St. Patricks-­katedralerna. I den anglikanska katedralen får vi veta att St. Patrick grundade en kyrka på platsen för nuvarande kyrka som byggdes på 1200-talet. Den har dock brunnit sjutton gånger på grund av blixtnedslag och erövringar. Besöket avslutas med att gruppen spontant stämmer upp i sång i kyrkorummet med fantastisk akustik. 

När vi sedan besöker den katolska katedralens kyrkorum, som är pråligare och ståtligare än den anglikanska, är det inte målningar och förgyllda ornament som gör intryck på mig här, utan den påtagliga friden och gudsnärvaron. Det är här som jag får min mest berörande stund med Herren under veckan. Bland gruppens deltagare finns präster, pastorer, musiker och lekmän från en bredd av det kyrkliga landskapet i Sverige och det rörde vid mitt ekumeniska modershjärta att det även fanns katoliker i gemenskapen. Möjligen var det mot den bakgrunden som den här stunden blev så stark för mig. 

Vid nästa stopp tar den sprudlande guiden med oss till 500-talet vid ett av de mest kända keltiska klostren, Clonmacnoise. Flera ruiner intill varandra vittnar om detta tidiga teologiska bildningscentrum. 

Den här natten bor vi i en idyll på västkusten – Connenmara coast – och vi njuter av strand­promenaden i mån­skenet. Irländsk musik utlovas i puben och vi är några som förväntansfullt söker oss dit för att finna en medioker duo. Det är i stället vår lilla gemenskap och en spontan sväng om till dansgolvet som blir behållningen. 

Ett rejält åskväder överrumplar oss nästa morgon under besöket vid ett friluftsmuseum vars huvudattraktion är en kohudsbåt. En sådan omnämns som farkost inom den keltiska missionen. Den molntunga himlen förföljer oss under dagen till Cliffs of Moher, en av Irlands tre mest besökta natursköna platser med sina branta stup och unika klippformationer. I bussen mot Limerick där vi ska spendera nästa natt skrattar vi gott åt träffsäkra, nyskrivna limericks.

Resans sista dag gör vi en pilgrimsvandring under tystnad mellan de två sjöarna vid klosterruinen i Glendalough. Vi firar mässa vid stranden för att avsluta dagen med att återse Dublin. Där får några av oss äntligen den efterlängtade irländska folkmusik­upplevelsen. 

Den karismatiska väckelsen i nutid

Globalt sett utgör den pentekostala, eller pingstkarismatiska rörelsen, en växande, dynamisk, och mångfacetterad del av den kristenheten. Från att ha varit ett marginellt fenomen är den i dag, efter den romersk-katolska kyrkan, den kristna tradition som kan räkna flest betjänade och aktiva medlemmar, mellan 500 och 600 miljoner enligt olika beräkningar. 

Karismatiskt väckelsemöte i Chicago, USA, 1977. Bild: American Folklife Center, Library of Congress

Det finns i nuläget fyra stora grupper av pentekostala kyrkor och rörelser, var och en med olika grenar: klassisk pentekostala kyrkor, äldre oberoende pentekostala kyrkor i Afrika och Asien, karismatiska förnyelserörelser inom historiska kyrkor och neokarismatiska kyrkor och nätverk. 

Klassiskt pentekostala kyrkor utgörs av kyrkor med rötter i den tidiga pingstväckelsen och som oftast har en baptistisk eller metodistisk församlingssyn och delar uppfattningen att tungotalet är ett tecken på Andens dop. De anglosaxiska pingstkyrkorna som uppstod i början av 1900-talet har blivit till globala nätverk av kyrkor med miljontals medlemmar. Det finns fyra grupper: 

  • Pingstkyrkor med metodistiska rötter, till exempel Church of God (7 miljoner), Church of God in Christ (8 miljoner). 
  • Pingstkyrkor med baptistiska rötter: World Assemblies of God Fellowship (66 miljoner) och International Church of the Foursquare Gospel (8 miljoner).
  • Oneness-kyrkor, vilka avvisar den klassiska treenighetsläran och betonar Kristi gudomliga natur, till exempel United Pentecostal Church International
  • (3 miljoner)
  • Pingstkyrkor vilka hävdar en institutionell återupprättelse av de apostoliska och profetiska ämbetena, framför allt Apostolic Church (6 miljoner). 

Äldre oberoende pentekostala kyrkor i Afrika och Asien uppstod efter en initial kontakt med västerländsk pingstmission, och har anpassat sig till egna kulturtraditioner i större utsträckning än missionens kyrkor. Den största av dessa är Zion Christian Church i södra Afrika. 

Karismatiska förnyelserörelser inom historiska kyrkor har sina rötter i den karismatiska väckelsen på 1960-talet. Störst är International Catholic Charismatic Renewal Services (ICCRS) inom den romersk-katolska kyrkan. Bakgrunden till den karismatiska väckelsen finns i en förnyelse som skedde bland amerikanska pingstvänner under 1950-talet och sedan spreds över världen. USA:s nya politiska, ekonomiska och kulturella roll efter andra världskriget skapade nya möjligheter för amerikanska kyrkor att verka genom mission och evangelisation. Väckelserörelser bland amerikanska pingstvänner i slutet av 1940-talet, den så kallade helandeväckelsen och latter rain-väckelsen, använde sig till fullo av denna situation. De ledde under 1960-talet till den karismatiska väckelsen i historiska kyrkor. Helandeväckelsen innebar massevangelisation, förkunnelse om tron på helande och ny missionsstrategi. »Latter rain-väckelsen« innebar en förnyelse av gudstjänstliv och bibelundervisning, till exempel sång i tungor, lovsång med kroppsliga rörelser, handpåläggning med förbön och profetia. 

Den karismatiska väckelsen började i USA under 1960-talet bland grupper av traditionella protestanter (anglikaner, lutheraner, metodister och reformerta) och spreds 1967 till romerska katoliker. Väckelsen innebar upplevelser av den helige Ande och tungotal och så småningom ett gudstjänstliv präglat av den spiritualitet kännetecknade latter rain-väckelsen. Initiala kontakter med ekumeniskt orienterade pingst­vänner spelade en viktig roll, och förkunnare med anknytning till helande- och latter rain-väckelserna fanns med från första början. Den ekumeniska attityden och undervisningen om Andens gåvor, lovsång och handpåläggning och tro på helande passade väl in i den nya väckelsens mönster.

Den katolska karismatiska förnyelsen började 1967 vid en retreat för studenter från Duquesne-universitetet i Pittsburgh, USA. Det är ett av historiens mest överraskande väckelseskeenden. Idag finns starka centrum i bland annat Filippinerna och Brasilien. Den katolska karismatiska förnyelsen har en förhistoria där vitt skilda skeenden samverkade. Där ingick Andra Vatikankonciliet 1962–65 och ny katolsk teologi som betonade Andens roll i kyrkan. Men viktiga roller spelades också av företrädare för den klassiska pingströrelsen, inte minst av David du Plessis och David Wilkerson. Wilkersons arbete bland drogberoende ungdomar i New York, Teen Challenge, gjorde stort intryck på katoliker och protestanter vid denna tid.

Jesusfolket uppstod genom en pingstkarismatisk väckelse bland hippies i västra USA. Hippiekulturen blandade österländsk religion, kommunitetsliv, nya droger, popmusik, promiskuös livsstil och ett motstånd mot Vietnamkriget. Hippiekulturen uppkom samtidigt som konsumtionssamhället och ett mer individualistiskt samhälle kunde skönjas i USA och i Europa. Samtidigt började spontan kristen evangelisation bland hippies, inspirerad av bland andra David Wilkerson. Evangelisationsrörelsen växte ut till en omfattande väckelse som berörde flera hundra tusen ungdomar i USA och sedan i Europa. Väckelsen pågick 1967–74 och ur den kom nya pentekostala församlingsrörelser och ny kristen musik.

Många så kallade neokarismatiska kyrkor, oberoende församlingar och nätverk har vuxit fram från slutet av 1970-talet, ofta med rötter i den karismatiska väckelsen eller Jesusfolket. Det finns fyra grupper av dessa: 

  • Kyrkor med evangelikal bakgrund (»third wave«), till exempel Calvary Chapel, New Wine, Vineyard och New Frontiers.
  • Trosrörelser och trosförsamlingar (»word of faith«) till exempel Rhema Bible Churches, nigerianska Redeemed Christian Church of God (RCCG) och brasilianska Universal Church of the Kingdom of God (UCKG). 
  • Kyrkor som betonar apostoliska och profetiska ämbeten (till exempel International Coalition of Apostolic Leaders).
  • Husförsamlingsnätverk (»house churches«).

De neokarismatiska församlingarna och nätverken har olika inspiratörer. När det gäller »third wave« har John Wimber varit central. Han grundade Vineyard och undervisade om hur troende enkelt kan förmedla Andens gåvor. Det har fått stor spridning även bland bibeltroende i äldre protestantiska kyrkor. Kenneth Hagin är en portalgestalt för trosundervisningen, vilken i olika former påverkat tusentals pingstkarismatiska församlingar och gett upphov till trosrörelsenätverk och samfundsoberoende församlingar. C. Peter Wagner lyfte under 1990-talet betydelsen av apostla- och profetämbeten för församlingstillväxt. Arthur Wallis och Bryan Jones från Storbritannien är två av husförsamlingens pionjärer. 

Hopp för Helsingborg

Redan i den tidiga kyrkan möter vi spänningen mellan de kringresande evangelisterna, de karismatiska profeterna och de bofasta geografiska församlingarna. Denna spänning lever kvar också i vår tid även om det ser annorlunda ut idag. Spänningen mellan konferens och vardag, väckelsemöte och söndagsgudstjänst, kringresande evangelister och bofasta herdar finns kvar. Hur tar man vara på det Gud gör under en helgkonferens? Hur är man tacksam för det som skedde samtidigt som man vet att intresset svalnar med tiden? Hur vårdar man det som Gud sår ut?

Daniel lyfter fram glädjen som det innebar att planera konferensen Hopp för Helsingborg tillsammans med stadens övriga kyrkor. Bilder: Kristoffer Lignell
– Våra små kon­flikter i församlingen blir oviktiga när vi märker att nya människor kommer hit och vill vara här. Det skapar en glädje och en framåtanda i hela församlingen, säger Daniel Svensson.

I mars i år besökte Sebastian Stakset Helsingborg under den ekumeniska konferensen Hopp för Helsingborg.
Besöket slogs upp i lokalpressen, möteslokalerna var för små och vittnesbörden många om hur Gud berört människor. 

Daniel Svensson, ordförande Helsingborgs kristna råd och präst i EFS-kyrkan i Helsingborg, var drivande i att få Sebastian Stakset till Helsingborg. 

– Jag blev väldigt berörd när jag lyssnade på en intervju med honom och kände starkt att han behövde komma hit. Den situation som råder på många ställen i vårt land, med gängkriminalitet och drogmissbruk som kryper ner i åldrarna, brottas vi också med här i Helsingborg. Sebastian kan med sin bakgrund tala på ett sätt som vi inte kan och han kan nå människor som inte vi kan nå. 

Under planeringen av konferensen hade styrelsen i Helsingborgs kristna råd ett möte inbokat med socialdirektören i Helsingborg, Dinah Åbinger. Mötet gällde inte Staksets besök, men när det kom på tal frågade Daniel om de ville vara med på ett hörn. 

– Förvånande nog var de positiva. Hon berättade att de på socialen i Helsingborg brukar säga att det som kan få det att vända för en människa är frälsning, flicka (partner) eller familj. Då kör vi på frälsningen nu då, sa jag! De var väldigt öppna mot oss och jag fick en god kontakt där.

På fredagen hade Sebastian två samlingar med temat »Hur botar man hopplöshet?« med cirka 150 socialarbetare där han fick berätta sin berättelse. Han lovade också att skicka dem en kopia av sin bok.

– Han har ju haft mycket kontakt med socialen tidigare men inte på det sättet. Så det var speciellt för honom också att få tala med dem, uppmuntra dem och berätta sin starka berättelse. Det blev två speciella samlingar, berättar Daniel. 

På fredags- och lördagskvällen hölls möten i Pingstkyrkan. Den lokalen visade sig dock vara för liten med sina 400 platser så filmvisning anordnades i närliggande lokaler.

– Det var ju nästan 600 första kvällen och över 500 personer andra kvällen. Vi skulle haft en större lokal. Det var inte ultimat att behöva skicka in folk i andra rum, säger Daniel. 

Sebastian kom inte ensam utan hade ett team med sig som också vittnade och berättade om sina liv. Både Daniel och Anna återkommer till styrkan i att Sebastian inte kom själv. 

– Det var en väldig styrka att det var fler som vittnade och hade liknande, starka berättelser. Det blev två väldigt goda kvällar med flera människor som kom fram på inbjudan till frälsning och vi fick samla ihop flera kontaktlappar från de som ville ha fortsatt kontakt med kyrkan. 

De är båda överens om att helgen var lyckad och intresset stort. Men vad hände sen? Hur påverkade helgen Helsingborg som stad och EFS-kyrkan i Helsingborg som gemenskap? 

Sex månader senare kan Daniel och Anna se två tydliga frukter efter helgen med Sebastian: glädjen i att få göra en ekumenisk satsning i Helsingborg, och mötet med de nya människorna som helgen medförde. Daniel lyfter också fram glädjen i att planera och genomföra konferensen tillsammans med de andra kyrkorna i Helsingborg. 

– Det var många äldre från andra kyrkor i staden som sa: »Tänk att vi får göra det här tillsammans! Och att samla så här mycket folk, det var länge sedan det hände i Helsingborg.« Jag tror att det är en större glädje i en utåtriktad satsning än att bjuda in till fördjupning för kristna. Att nå ut engagerar verkligen Guds folk och att få göra något som tydligt påverkar staden. 

På torsdagen efter konferensen drog EFS-kyrkan i Helsingborg igång en Alphakurs.

– Vi blev en grupp på 18 personer. Det var en väldigt brokig skara men det blev en fantastiskt bra kurs som påverkade hela församlingen. Det har lett till att vi har en ny Alphakurs den här terminen med 17 deltagare. Det känns som vi fått igång en snöbollseffekt där folk blir berörda och bjuder in nya. Det är väl det som är frukten, att vi har kommit i kontakt med nya människor.

Daniel berättar om en ung tjej på Alpha vars bästa vän nyligen blivit skjuten i Helsingborg. Helt plötsligt kom tidningsrubrikerna nära och fick ett ansikte. 

– Det har varit så långt borta även om det är nära. Att sitta med henne och lyssna på hennes berättelse, men även många andra som har så mycket trasighet i livet, det påverkar en. 

Anna berättar om den brokiga skaran som utgjorde Alphakursen: 

– Vissa som har levt ett tufft liv kände igen sig i det Sebastian delade. De flesta var där för att de upplevde att de behövde det som Sebastian talade om. Ingen kunde förneka att det hade hänt något med Sebastian. Ingen kan förneka Gud på något sätt i det här. Någonting hade hänt och nu var vi där tillsammans för att upptäcka det. 

Daniel fyller i: 
– Sista träffen i våras sa jag till dom: »Alltså titta på oss. Vad har vi gemensamt egentligen?! Vi är gamla och unga och från så olika bakgrunder.« Men vid varje träff fick vi uppleva glädjen i att mötas: »Fy vad roligt vi har tillsammans, så mycket gemenskap«. Jag sa till dom: »Det är ju detta som är församling! Ni har fått en försmak på en församling.«

Nya människor medför nya perspektiv
i en gemenskap.
De kan också se sådant som gemenskapen själv tar för givet. En sådan sak var den goda gemenskapen. 

– En kvinna sa på andra träffen att »alla är snälla här« och jag såg hur förvånad hon var. Hon hade aldrig varit med om något sånt och den otryggheten som hon kanske alltid haft blev tydlig. Det är ju det vi har att erbjuda.
När jag får höra kommentarer som: »Åh, jag känner mig välkommen, det var någon som såg mig, någon som var intresserad av mig«, då blir jag stolt över min församling. 

Anna:
– Man kanske blir hemmablind. Med många kristna vänner kan man bli lite bortskämd med en god gemenskap. En annan sak som jag tror vi tar för givet är de äldre kvinnorna som varit kristna hela livet som kommer på söndagens gudstjänst. Det blev tydligt på Alphakursen när de öppnade munnen och talade till de här kriminella typerna, att det fanns en sådan respekt från dem!

Flera deltagare vittnade om en gemenskap som inte var dömande eller kontrol­lerande. 

– Vissa var tydliga med att man inte kände sig redo att börja tro men tackade och sa: »Även om jag inte vill så känner jag att ni tycker om mig, ni pressar inte mig.« Det tyckte jag var så fint. En tillåtande gemenskap liksom, berättar Daniel. 

Daniel och Anna återkommer till vikten av att arbeta långsiktigt, något som också Sebastian och hans team talade om.

– De var tydliga med att, den som vill ta emot Jesus, påbörjar en lång resa, precis som för Sebastian själv. Det har ju inte vänt över en natt för honom utan det tog långt tid. Varje människa som vill bli frälst behöver kristna som finns närvarande under lång tid som andliga fäder och mödrar, säger Daniel och fortsätter: 

– Vissa har kommit in och blivit en del av vår gemenskap och andra har vi sporadisk kontakt med. Vi försöker höra av oss till dem nu och då. På så vis får de påminnas om att vi finns och att vi är en plats att återvända till.

Konferenshelgen Hopp för Helsingborg mynnade inte ut i 100-tals nya lärjungar i EFS-kyrkan i Helsingborg. Men det gjorde att gemenskapen fick välkomna människor som de inte tidigare hade kunnat nå och komma i kontakt med. Vad som hände med enskilda människor är gömt hos Gud, men Daniel ser frukten av helgen i församlingen och ser det som en början på något större:

– Detta är en liten början till någonting som är väldigt inspirerade och spännande och som märks i hela församlingen. Våra små konflikter i församlingen blir oviktiga när vi märker att nya människor kommer hit och vill vara här. Det skapar en glädje och en framåtanda i hela församlingen. Och det kan man bara tacka Gud för. Hur får man den här bollen att rulla? Jag vet inte. Men såhär gick det för oss och det är bara nåd. 

Tjänsterna är många, Herren är en. Konferens Hopp för Helsingborg gav en injektion av glädje och hopp för människor och kyrkorna i Helsingborg. Det skapade mötesplatser och gav människor en väg in i kyrkan som inte tidigare haft det. Nu fortsätter arbetet för den bofasta kyrkan i Helsingborg med att vårda, nära och förvalta det som Gud sått och som sakta börjat spira i människors liv. 

Saltplus del av ledarskapssatsning för unga

Under de kommande åren kommer ett utav Salts stora satsningar och fokusområden vara ledarskap.

Ledarskapsträning är en viktig del i att kunna bedriva mission och träna lärjungar i våra lokala sammanhang, och är avgörande för att kunna lämna över från en generation till en annan. Satsningen på ledarskap kommer att märkas på olika sätt och på olika plattformar.

Innan sommaren lanserades Saltplus, en resursbank med videoundervisning och samtalsmaterial som hjälpmedel för dig som vill undervisa din lokala ungdomsgrupp, dina ungdomsledare, eller som själv vill växa i lärjungaskap, ledarskap och bibelkunskap.

På saltplus.nu hittar du filmserier på olika spännande teman och till varje filmklipp finns studiefrågor som gör det lätt att samtala och reflektera i grupp.

Tionde till Guds rike?

Om detta ämne hör man nästan aldrig något i Lutherska kyrkor. I frikyrkor är det vanligare. När vi bodde i Sundsvall hade jag en kollega som frågade om vi gav tionde i vår kyrka. Det förekom att någon från styrelsen talade om det när det gällde kollekt. Men av vad som rapporterades av insamling verkade inte tionde praktiseras. Broder Paul upplyste mig om att det var stöld från Gud att inte ge tionde. Och dessutom berövade jag mig själv välsignelser om jag inte gav fullt tionde. Läs gärna Mal 3:10.

Det blir en sorg för mig, när jag ser alla rika EFS-medlemmar i deras flotta bilar och vackra hus, att notera bristen varje år i missionskassan och föreningars ekonomi.

För Solveig och mig på 60-talet kändes det väldigt svårt att ge tio procent av vår lilla lön till missionen. Vår lön var då inte så stor och Solveig var hemma med barnen. Sen lyckades vi med hjälp av en snäll moster köpa hus och då blev det faktiskt ännu svårare. Men broder Paul stod på sig och ansåg i alla fall att vi förlorade på att inte ge tionde.

Så småningom fick vi bättre ekonomi och barnen växte. Solveig fick jobb och vi kom i ett bättre läge. Hur gör man då? Ska det fortfarande bara vara kronor eller tior i kollekten?

Vi beslöt att testa om vi fick sämre ekonomi om vi ökade givandet. Man kan då pröva att öka givandet till 5 % och se hur mycket man behöver dra ner på matkassan. Det märkliga uppstod att vi då fick bättre ekonomi. Sen har vi kunnat öka ytterligare utan att varken gå i konkurs eller svälta. Det är verkligen en märklig Gud vi tjänar.

När barnen blev större fick vi också mer tid att engagera oss i församlingen och bönegrupper. Detta har verkligen berikat våra liv. Att få råd att resa på konferenser och ta del av den inspirerande undervisning som mötte oss på 70- och 80-talet var verkligen lärorikt.

Att vi hade råd att resa till Israel i mitten på 70-talet var en dröm som gick i uppfyllelse. Resan till Israel, med allt vi fick uppleva, gav oss en helt ny Bibel. Vi har även fått råd att besöka andra länder och det gav oss vidgade vyer. Speciellt minns vi resan till Tanzania när Stefan och Christina Holmström var våra utsända missionärer.

Jesus talar om förvaltarskap i Luk 19. En fick tio pund, en annan fick fem och den tredje fick ett pund. Efter en tid ville kungen ha redovisning. De två första fick beröm och fick ansvar för ännu mer. Men den tredje hade grävt ner sitt pund. Hur sköter Du och jag de resurser som Jesus har gett oss? Låter vi pengarna användas på bästa sätt eller låter vi allt vara inlåst på bank eller i fastigheter? Pengar är värdelösa om de inte arbetar för något gott syfte. En dag kommer det att krävas redovisning för var och en av oss. Herre, hjälp oss att använda de medel du gett oss på bästa sätt!

Till slut återstår bara att tacka broder Paul för de samtal vi hade på jobbet och hemma. Samt för den vägledning han och andra gett oss under livets vandring.

Text: Reinhold Granbom, Uppsala