Författare: aidooadmin

Prinsessan Eugenie och Lapska Missionens vänner

I Lannavaaras kyrka utanför Kiruna bjöd den nystartade EFS Sápmi, Vittangi församling och Lannavaara minneskyrka på ett intressant föredrag. Det handlade om ett rätt okänt kapitel i svensk kyrkohistoria – 1800-talsväckelsens tydliga och helhjärtade engagemang för samerna genom Lapska missionens vänner och Prinsessan Eugenie. Ett 50-tal åhörare samlades denna lördag i kyrkan i Lannavaara, som byggdes till prinsessans minne under 1930-talet och idag förvaltas av en stiftelse.

Kyrkan är ett landmärke som man är stolta över i byn och när det annonserades om en föreläsning med fördjupning i kyrkans historia väckte det stort intresse. Historiken kring 1800-talets väckelsemotiverade engagemang för samerna genom Lapska missionens vänner är en i stort sett okänd historia lokalt som behöver lyftas fram.

Helena Emilsson från prinsessans sommarhem Fridhem på Gotland berättade om prinsessans tro som en drivkraft till samhällsengagemang, både på Gotland, i Stockholm och via Lapska missionens vänner med centrum i Lannavaara. Prinsessan, som levde 1830 till 1889, är välkänd för sitt sociala engagemang, och grundade förutom Lapska missionens vänner bland annat även Eugeniehemmet i Stockholm, barnhem och sjukhem och välgörenhet för änkor till sjömän på Gotland. 

Lapska missionens vänner bedrev missionsskola för samiska barn i Lannavaara från 1883–1916. Skolan hade mycket hög både utbildningsnivå och social omsorg om samerna i området. Prinsessan engagerade sig personligen i utbildningen och förhållandena i Lannavaara.  

Den här perioden inom utbildningen för de samiska barnen har hamnat i skymundan av de missförhållanden som sedan följde. Från 1917 tog Kiruna kommun över undervisningen och det statliga utbildningsprogrammet för samerna fick genomslag. Detta medförde en stor försämring i utbildningsnivå och omfattande orättvisor, både socialt och kulturellt. Kring detta pågår nu ett omfattande försoningsarbete bland annat genom den så kallade Vitboken. 

Prinsessan Eugenie var prinsessa i Sverige och Norge, och var dotter till kung Oscar I. Hon var varmt troende och kom in i kretsen kring baron Radstock, en engelsk adelsman som var central vid en väckelse i överklassen, den så kallade Stockholmsväckelsen. I kretsen kring denna pietistiska väckelse bildade prinsessan syföreningar och samlade in pengar till välgörande ändamål, bland annat Lapska missionens vänner. Hon var också känd för att sälja stora delar av sina personliga smycken och arv för att bekosta sociala insatser. 

I denna krets fanns också hennes personliga vänner Lina Sandell och Jenny Nyström – anställda inom EFS. Där fanns också Axel Rappe, generallöjtnant för Lantförsvarsdepartementet och ordförande för EFS och även Lapska missionens vänner. 

Denna koppling till EFS och att det fanns goda historiska rötter kring utbildningen som inte var kopplade till staten utan till Lapska missionens vänner, var något som var nytt för många av åhörarna, och som väckte intresse och entusiasm.

På söndagen firades en gudstjänst i Vittangi kyrka under temat Enheten i Kristus. 

Henrik Näslund, Missions­ledare för EFS Norrbotten, ledde kommunionen, församlings­herde Jean Claude Marclay predikade och Maria Smeds sjöng tillsammans med ett lovsångs­team från Kiruna. 

Saltplus del av ledarskapssatsning för unga

Under de kommande åren kommer ett utav Salts stora satsningar och fokusområden vara ledarskap.

Ledarskapsträning är en viktig del i att kunna bedriva mission och träna lärjungar i våra lokala sammanhang, och är avgörande för att kunna lämna över från en generation till en annan. Satsningen på ledarskap kommer att märkas på olika sätt och på olika plattformar.

Innan sommaren lanserades Saltplus, en resursbank med videoundervisning och samtalsmaterial som hjälpmedel för dig som vill undervisa din lokala ungdomsgrupp, dina ungdomsledare, eller som själv vill växa i lärjungaskap, ledarskap och bibelkunskap.

På saltplus.nu hittar du filmserier på olika spännande teman och till varje filmklipp finns studiefrågor som gör det lätt att samtala och reflektera i grupp.

Tionde till Guds rike?

Om detta ämne hör man nästan aldrig något i Lutherska kyrkor. I frikyrkor är det vanligare. När vi bodde i Sundsvall hade jag en kollega som frågade om vi gav tionde i vår kyrka. Det förekom att någon från styrelsen talade om det när det gällde kollekt. Men av vad som rapporterades av insamling verkade inte tionde praktiseras. Broder Paul upplyste mig om att det var stöld från Gud att inte ge tionde. Och dessutom berövade jag mig själv välsignelser om jag inte gav fullt tionde. Läs gärna Mal 3:10.

Det blir en sorg för mig, när jag ser alla rika EFS-medlemmar i deras flotta bilar och vackra hus, att notera bristen varje år i missionskassan och föreningars ekonomi.

För Solveig och mig på 60-talet kändes det väldigt svårt att ge tio procent av vår lilla lön till missionen. Vår lön var då inte så stor och Solveig var hemma med barnen. Sen lyckades vi med hjälp av en snäll moster köpa hus och då blev det faktiskt ännu svårare. Men broder Paul stod på sig och ansåg i alla fall att vi förlorade på att inte ge tionde.

Så småningom fick vi bättre ekonomi och barnen växte. Solveig fick jobb och vi kom i ett bättre läge. Hur gör man då? Ska det fortfarande bara vara kronor eller tior i kollekten?

Vi beslöt att testa om vi fick sämre ekonomi om vi ökade givandet. Man kan då pröva att öka givandet till 5 % och se hur mycket man behöver dra ner på matkassan. Det märkliga uppstod att vi då fick bättre ekonomi. Sen har vi kunnat öka ytterligare utan att varken gå i konkurs eller svälta. Det är verkligen en märklig Gud vi tjänar.

När barnen blev större fick vi också mer tid att engagera oss i församlingen och bönegrupper. Detta har verkligen berikat våra liv. Att få råd att resa på konferenser och ta del av den inspirerande undervisning som mötte oss på 70- och 80-talet var verkligen lärorikt.

Att vi hade råd att resa till Israel i mitten på 70-talet var en dröm som gick i uppfyllelse. Resan till Israel, med allt vi fick uppleva, gav oss en helt ny Bibel. Vi har även fått råd att besöka andra länder och det gav oss vidgade vyer. Speciellt minns vi resan till Tanzania när Stefan och Christina Holmström var våra utsända missionärer.

Jesus talar om förvaltarskap i Luk 19. En fick tio pund, en annan fick fem och den tredje fick ett pund. Efter en tid ville kungen ha redovisning. De två första fick beröm och fick ansvar för ännu mer. Men den tredje hade grävt ner sitt pund. Hur sköter Du och jag de resurser som Jesus har gett oss? Låter vi pengarna användas på bästa sätt eller låter vi allt vara inlåst på bank eller i fastigheter? Pengar är värdelösa om de inte arbetar för något gott syfte. En dag kommer det att krävas redovisning för var och en av oss. Herre, hjälp oss att använda de medel du gett oss på bästa sätt!

Till slut återstår bara att tacka broder Paul för de samtal vi hade på jobbet och hemma. Samt för den vägledning han och andra gett oss under livets vandring.

Text: Reinhold Granbom, Uppsala

Behöver vi nya uttryckssätt för att nå fler ungdomar? 

Var är ungdomarna numera? EFS i Skellefteå hette ju Ungdomshemmet på 60–70-talet och där var det alltid fullt av ungdomar på lördagskvällarna. Fredagarna är numera den nya ungdomskvällen med sin verksamhet The Life och det är ju bra vintertid, men sommartid så upphör detta. Tanken är väl att Mobacken ska kalla till sig de unga. Dock ser man inte mycket av det. Den förkunnelse som presenteras är kunnig, välbekant och välmenande, men sättet att framföra budskapet är oftast traditionellt och lätt att förutse. Kanske måste det till helt nya uttryckssätt i dag? Vi behöver ta tillvara på den unga generationens sätt att kommunicera genom ny teknik, film, drama, dans och modern musik!

Det är inte säkert att vi äldre alltid kommer att gilla de nya uttryckssätten, men vi måste inse att en ny tid med nya former måste få företräde om vi verkligen vill nå de unga med vårt fantastiska budskap!

Vi äldre har säkert många tillfällen att få våra sammankomster på vårt traditionella vis, men visst måste ungdomarna vara viktigare än oss? Personligen skulle jag verkligen vilja vara med på en ungdomskväll med ny form, med fart och engagemang, i stället för det trötthetssyndrom som nog präglar en del möten numera. Trots att jag är över 76 år önskar jag verkligen att nya former får ta över. Former som kan intressera en ny generation så att vi får känna nytt liv i våra kyrkor!

Det fanns en sång på 60-talet som vi sjöng med engagemang och krut i rösten: »Framåt, framåt vi vill gå, av Herren skall vi kraften få, att vara ljus i världen här som om Guds kärlek vittne bär!«

De som är unga i dag har säkert någon annan sång där de kan få känna engagemang – låt oss få höra den, även om den kanske är på engelska numera!

Jag tror ju inte heller att det är avgörande för oss om vi besöker 50 eller 60 gudstjänster per år. Det viktiga måste väl vara vilka vi når och att det känns angeläget när vi är med! Är det till exempel viktigt att gudstjänstordningen alltid följs? Kan man inte frångå den ibland när man vill ta upp ett angeläget ämne på ett friare sätt? Är tankar som dessa tillåtna? Blir man betraktad som en avfälling för att man vill förändring? Vill egentligen inte bara klaga på våra oftast goda sammankomster, men visst kan en förnyelse kännas nödvändig för den yngre generationens skull? Gode Gud, hjälp oss!

Text: Ove Vikdahl, Skellefteå

Bibelns auktoritet bör förtydligas

Budbäraren ger på många sätt en fin läsupplevelse och med glädje har jag följt tidningens utveckling de senaste åren. Samtidigt förvånas och bekymras jag över avsaknaden av teologisk vägledning som är tydligt grundad i Bibeln. Vid en läsning av de teologiska artiklarna framgår det ofta att traditionen, i form av Luthers och Rosenius skrifter, är en betydelsefull auktoritet. Mycket utrymme ges åt denna teologiska fåra. Det är dock inte lika tydligt för läsaren vilken auktoritet och betydelse som Skriften har. Det är sällan man finner bibelutläggande artiklar, som på ett djupgående sätt diskuterar viktiga teman i Bibeln och centrala bibeltexter, eller korrigeringar och bedömningar av traditionen utifrån bibelteologiska resonemang.

Problemet är inte förekomsten av artiklar som klargör Luthers eller Rosenius teologi. Denna teologi är relevant att beskriva och diskutera i Budbäraren. Problemet är snarare proportionerna, att utrymme gång på gång ges åt att beskriva »EFS-fädernas« teologi, medan beskrivningar av Jesu, Paulus och de andra apostlarnas undervisning lyser med sin frånvaro. Oavsett om det är medvetet eller omedvetet sänder det signaler om att det är traditionen som är det centrala och vägledande. Jag har svårt att tro att det är redaktionens hållning. Men om så inte är fallet, varför inte ge utrymme åt artiklar som på ett tydligare sätt tar avstamp utifrån Mästarens och apostlarnas undervisning? Johannelund har en fin tradition av undervisning i exegetisk teologi, varför inte ge utrymme åt sådan kompetens och artiklar som hjälper läsaren att förstå olika bibeltexter?

Som medlemstidning bör Budbäraren rimligen ge teologisk vägledning i enlighet med EFS grundsyn. I EFS riktlinjer deklareras att »en läras bibliska stöd är avgörande för dess riktighet« och vidare att »Bibelns budskap utgör den yttersta auktoriteten i alla centrala tros- och livsfrågor.« På vilket sätt visar Budbäraren att Bibeln har en sådan auktoritet? Som medlemstidning är Budbäraren en viktig inspirationskälla och en mönsterbildande faktor inom rörelsen. Bör inte Skriftens auktoritet klargöras tydligare för dess läsare? Bör inte några av de drygt sextiotal sidor som tidningen omfattar kunna rymma en fördjupande artikel som ger teologisk vägledning utifrån Bibeln?

Text: Daniel Hjort, Örkelljunga

Rättfärdighet genom evangelium

»Jag kom i min hawaiiskjorta och mina bermudashorts. Alla andra hade frack eller kostym. Jag ville bara sjunka genom jorden och bli osynlig.« Det är fler än en som berättat om denna typ av mardrömmar, där man hamnat i ett sammanhang där man verkligen gör bort sig med sin klädsel. Kanske är denna typ av obehagliga drömmar en återspegling av att vi hela tiden jobbar med frågor om hur vi ska passa in, bli godkända av andra som är viktiga för oss. Män i medelåldern börjar inte sällan bära löst sittande mörka kläder för att dölja en begynnande kula. Den som tycker sig vara alltför rund kan ha en förkärlek för kläder med ränder på längden som får en att framstå som smalare än man är och så vidare. Vi söker nästan hela tiden dölja våra brister vare sig det handlar om våra kroppar, kunskaper och färdigheter eller våra själar. Det är oerhört viktigt för de flesta av oss att framstå på ett sätt som gör att andra kan godkänna oss och bekräfta oss.

Man diskuterar ibland om evangeliet förkunnat på det sätt som reformatorerna och den reformatoriska traditionen gjort kan ha någon relevans i dag. Kritikerna säger bland annat att den typen av förkunnelse, som kretsar kring det man kallar rättfärdiggörelsen, bygger på ett för länge sedan passerat juridiskt sätt att tänka. Människan i dag är inte rädd för någon himmelsk domare, och följaktligen förstår hon heller inte poängen med att det finns en frikännande dom utfärdad för att någon annan (Kristus) tagit straffet i hennes ställe. Rättfärdiggörelseläran framstår i dag lika sammanhangslös och obegriplig som dialogen mellan främlingen och den döve gubben i den gamla läseboken Sörgården: »Goddag!« – »Yxskaft!«

Vi är kanske inte så ofta rädda för någon himmelsk domare, men även i vår sekulära tid går vi hela tiden omkring med stor känslighet för andras domar över våra liv. Varför? Som Guds avbilder är vi skapade för relationer (1 Mos 1:26; 2:18–24). Genom våra relationer blir vi till som personer. De formar oss. Därför är det så oerhört viktigt för oss att bli erkända, godkända, bekräftade och älskade, allt detta som vi brottas med som blivit så komplicerat och som vi kan göra nästan vad som helst för att få. Med andra ord söker vi efter något som kan rättfärdiga oss, få oss att framstå så bra som vi skulle vilja vara.

Här finns ett evangelium – glatt budskap – för vår tid, även för människor som inte spontant kopplar livet till Gud. Vi kan nämligen inte själva lösa bekräftelsens problem på ett tillfredställande sätt. De saker i skapelsen vi låter bära i våra visitkort för att framstå i bättre dager har alltid sina begränsningar. Mina förmågor kommer att avta med stigande ålder, mitt utseende kommer att svika mig en dag, mina ägodelar kommer inte att hindra åldrande och död. Inte undra på att vi kan gå omkring med en rädsla att bli avslöjade: »Tänk om folk visste vilken bluff jag är.« Även i en värld där Gud försvunnit från horisonten går människor omkring med en slags rättfärdiggörelseproblematik som de inte kan lösa (Rom 1:1–3:20). Alla människor lever under lagen – ett kravpaket som vi själva inte förmår hantera på ett bra sätt (Rom 7).

Ett av de starkaste och viktigaste ämnena i Carl Olof Rosenius förkunnelse är just rättfärdiggörelseläran. Läsa gärna bok 4 i serien C.O. Rosenius för vår tid: Rättfärdig i Jesus! Han lyfter fram rättfärdiggörelsen som en nyckel till att kunna hantera livet och tron. Själva befrielsen ligger för Rosenius, i Paulus efterföljd, i att vi låter Kristus och det han gjort vara vår enda rättfärdighet inför Gud (Rom 3:21–31). Det handlar inte ens om att våra samveten ska vara rena och lugna – som det så lätt kan bli för oss – vi känner oss »kristna« när samvetet är rent. Då skulle det handla om vad vi själva kan åstadkomma, och domen skulle bli efter lagen – kravet – och livet bli en berg- och dalbana, allt efter hur vi lyckas och misslyckas. Nej, det handlar vad Kristus gjort för oss. Gud dömer oss efter evangeliet – även om vi själva är mest benägna att döma efter lagen (1 Kor 4:4; 1 Joh 3:19/20).

Den som lever i den rättfärdighet som Kristus ger har inte bara fullt tillträde inför Gud, han eller hon har även resurser att börja leva ett allt friare liv redan här och nu. Några exempel:

  • Hon behöver inte låta synd och brist som ansätter knäcka henne – hon har sin rättfärdighet i Kristus även om hon skulle falla!
  • Hon har genom detta rätt drivkraft för helgelsen – tillväxten i att bli lik Jesus. Det blir ingen sann helgelse när en människa skräms till lydnad av rädsla för straff. Helgelsen föds i den kärlek hon får när hon ser på Kristus, när hon alltmer börjar leva inifrån buren av en vilja att följa honom som gjort allt för henne. Då blir lagen, som den Guds vilja som Jesus visade genom sitt liv, ett rättesnöre. Helgelse är inte att göra det goda för att få komma till Gud och bli ett Guds barn. Det är att göra det goda för att hon redan är Guds barn.
  • Hon får resurser att släppa sin oro för vad andra ska tänka om henne. Den rättfärdiggjorda vet nämligen att hon inte får sitt värde, sin »OK-stämpel«, genom vad andra människor tänker om henne, utan ytterst genom vad Gud i Kristus tänker om henne.

»Jag drömmer om en vänskapsrevival«

Vad skulle hända om vi bjöd in vänskapen på livets spelplan och inte lät den stå i vänthallen medan vi förverkligar oss själva? Om vi faktiskt gav den omsorg och tillit för att bättre rustas för det liv vi lever – och samtidigt rusta en medmänniska? Elin Liljero Eriksson har skrivit en handbok om relationsformen vänskap, om dess livsnödvändighet och krångligheter. Hon är övertygad om att vänskap är ett botemedel för människan i en självcentrerad samtid.

– Hej, hoppas jag inte är sen! Kommer precis från en lunch med en gammal vän, säger Elin Liljero Eriksson och slår sig ner vid det rustika kaffebordet. Vi har hittat ett mysigt fik i hjärtat av Söder i Stockholm och temat är vänskap. Jag ska få spendera en god timma med författaren till Underbara krångliga vänskap, den aktuella handboken i ämnet som är den första som kommit ut på svenska. Och det i ett land med epitetet världens ensammaste land.

Elin Liljero Eriksson föddes i åttiotalets Stockholm i en företagsam familj med stort driv. Sin journalistiska bana inledde hon redan som 20-åring som chefredaktör för ett ungt tjejmagasin under Plaza Publishing Group. Redaktörskapet kom under följande tioårsperiod att bli en självklar följeslagare, på Expressen och därefter på mode- och livsstilsmagasinet Plaza Kvinna. Efter Plaza var steget inte långt till svenska Cosmopolitan och Pure, där hon satsade drygt fem intensiva år som redaktionschef och chefredaktör. Även om hon trivdes med chefsrollen längtade hon allt mer tillbaka till hantverket – skrivandet.

Så när första dottern Alva kom till världen 2012 blev det naturligt att lägga redaktörskapsrollen på hyllan för ett mer flexibelt frilansliv. I dag arbetar Elin som frilansjournalist och skriver regelbundet för svenska tidningar som Damernas Värld, Mama och Femina. Sedan 2015 är hon även ett välbekant namn för många av Budbärarens läsare, främst genom sina starka personporträtt.

Att det blev Elin som skulle skriva Sveriges första manual om vänskap anar hon är ett verk från ovan. Hon berättar om kvällen då hon började definiera vänskapens kraft:

– Det var när jag åt middag med två av mina närmsta vänner som jag fick en slags uppenbarelse hur viktig vänskapen med dem är. Tankarna gjorde mig väldigt rörd. Vi hade varit vänner i 15 år, men alltid, på något sätt, tagit vänskapen lite för given. Vi hade aldrig definierat den. Men där och då gjorde vi det – satte ord på vår vänskap och det var så fint.

Elin lyfter det avgörande i att definiera vänskapen och tycker att vi ska våga använda uttryck som »jag älskar dig« även till en vän.Elin lyfter det avgörande i att definiera vänskapen och tycker att vi ska våga använda uttryck som »jag älskar dig« även till en vän.
Elin Liljero Eriksson samtalar om vänskap på Bokmässan i Göteborg.Elin Liljero Eriksson samtalar om vänskap på Bokmässan i Göteborg.

Några veckor senare hörde bokförlaget Libris av sig, med frågan hur Elin ställde sig till att skriva en bok om vänskap. Svaret blev enkelt. Därefter följde intensiva månader av intervjuer, research och skrivande. I september i år släpptes Underbara krångliga vänskap – ta hand om dina livsnödvändiga vänskapsrelationer, och responsen har inte låtit vänta på sig.

Elin Liljero Eriksson har den senaste månaden synts i Nyhetsmorgon, hörts i radio och omnämnts i flera av de större nyhets- och livsstilstidningarna. Och i slutet av september lyfte hon ämnet på Bokmässans scener.

– Jag tror att boken har fått så stor medial uppmärksamhet just för att ämnet lockar, och ligger i tiden. Folk är nog rätt trötta på detta individualistiska tänk som så länge legat i fokus, att ständigt jaga bekräftelse på att man duger och försöka förverkliga sig själv. Under skrivandets gång har jag blivit allt mer övertygad om hur vänskapsformen faktiskt är en nyckel till många av vår samtids utmaningar, så som stress, dålig självkänsla och psykisk ohälsa, säger Elin.

Elin beskriver sin egen vänskapsresa med ord som krokig, dramatisk och full av längtan:

– Jag har alltid drömt om vänskap, brottats med den och törstat efter den. Som liten var jag blyg, drog mig gärna undan och kände mig ofta missförstådd. Men jag har känt det vänskapliga förälskelseruset, upplevt känslan av att ingen vill vara med mig, låtit substansfattiga vänskaper rinna ut i sanden och älskat och upplevt den där villkorslösa kärleken som är så underbar i en sund vänskap.

Boken inleds med att teckna den undanskymda roll vänskapsrelationen ofta får i samhället och våra liv. För medan vi fokuserar på våra karriärmål, hemmet, kärlekspartnern och barnen, får vänskapen ofta stå i vänthallen bredvid, menar Elin. Hon berättar att boken föddes ur en upptäckt och en dröm. En upptäckt om vänskapsformens betydelse, och drömmen om en vänskapsrevival – där vänskapens bästa år inte tillskrivs skolåldern eller tuffa tonår, utan får stå som sann vapendragare genom livets alla generationer och skiftningar.

Vari ligger då krångligheten?

– I kärleksrelationer har vi ofta mer uttalade ramar, oskrivna men självklara regler, tydliga förväntningar och åtaganden. Vänskapen är betydligt mer diffus, vilket kanske är en ynnest. Det underbara ligger ofta i att den är så odefinierbar och fri, villkorslös. Men samtidigt kan det blanka bladet ställa till en del och ge onödiga missförstånd och osäkerhet, då man lätt kan ha outtalade skilda förväntningar på vänskapsrelationen.

Jag bläddrar i boken. Kommer till sidan 40 och hajar till. »Många vill träffa nya vänner. Endast 3 av 10 svenskar fick en ny vän under 2017.« (Källa: Undersökning gjord av Demoskop på uppdrag av Lernia, publicerad i maj 2018)

Hur bra är vi svenskar egentligen på vänskap?

– Svårt att säga, men min uppfattning – och vad undersökningar visar – är att ganska många vuxna i Sverige saknar vänner att anförtro sig åt. Jag tror att det är hög tid att vänskap inte förblir en generationsfråga. Jag har själv barn, make och ett ganska fullt jobbschema, men inser att jag behöver sann vänskap mer än någonsin. Svenskar må kallas de ensammaste i världen, men vi är också plikttrogna och tillskrivs ofta ha en hög moral, där det sägs att vi gärna inte sviker en nära vän.

Boken återspeglar Elins många år med livsstilsmagasin, med handfasta tips och trix, övningar och kortfattad fakta från undersökningar, forskare, terapeuter och en präst. I centrum står nio vänskapsberättelser, där författaren bjuder in läsaren i ofta intima möten med flera kända karaktärer. Sångerskan Lisa Ekdahl, skådespelaren Bianca Kronlöf, retorikern Elaine Eksvärd och komikern och programledaren Karin Adelsköld är några av huvudnamnen.

Varför valde du just dessa personer?

– Alla är influencers och förebilder på något vis och personer som inte minst den unga målgruppen gärna lyssnar till. Men de har alla en unik historia att dela. Varje berättelse har sin egen vinkel, där någon upplevt försoning efter en mångårig konflikt, en annan mist sin vän i cancer. En berättelse gestaltar vikten av att avbryta en destruktiv vänskap, en annan om att längta efter mer.

Elin Liljero Eriksson berättar hur hon flera gånger blev märkbart tagen av att få komma så nära dessa passionerade vänskaper. Ett sådant möte skedde med Lisa Ekdahl och Camilla Sivam. På blodröda matta ark får läsaren ta del av den intensiva vänskapen de delat sedan sommarkvällen på en blues- och jazzfestival 1991. De beskriver sin vänskap som avslappnad och naturlig, aldrig krystad. Camilla säger i boken: »Vår relation handlar mycket om kemi, i vår kemi försvinner tid och rum. Jag blir väldigt avskalad och det är det som är så fantastiskt. När vi ses känner jag mitt innersta jag.«

Kan en intim vänskap bli en konkurrent till den man bör dela med sin livskamrat? Elin ser inget hot med en sund vänskap utan menar att den tvärtom är ett viktigt komplement och till styrka för ett äktenskap. Hon har själv bevittnat i sin omgivning hur vänskap där båda vill varandras bästa till och med kan rädda när det är tufft mellan makar. Ofta vågar vi dock öppna upp när det redan är »för sent« säger Elin.

Hon lyfter också det avgörande i att definiera vänskap. Att våga uttrycka ord som »jag älskar dig, du betyder mycket för mig« och inte backa för att vi lever i en erotisk tidsålder där kärlek ofta sexualiseras. Här tycker hon att kyrkan fortfarande har en del att jobba på:

– Som troende använder vi gärna ord som familj och syskon. Det innebär ju inte att man per automatik känner en stark tillhörighet med alla i en bönegrupp, exempelvis. Vi lever dessutom i en samtid där saker och ting ska gå snabbt och där tillit ofta är en bristvara. Uppmaningen vi fått av Jesus att »älska varandra som han har älskat oss, för att världen ska förstå vem Han är«, är ingen enkel utmaning. Det krävs en hel del vilja till en sådan sårbarhet för att lägga bort våra filter och fasader. Men som vuxna behöver vi nog tänka på vad vi modellerar för den yngre generationen. Hurdana förebilder är vi egentligen för våra barn vad gäller vänskap och vilken prioritet får den i jämförelse med yrkesrollen, fritidsaktiviteter och andra åtaganden?

Boken må vara rosaskimrande och främst vända sig till en yngre generation, men bjuder helt klart på en hel del goda insikter även för en äldre läsarkrets. Ämnen som anknytningsmönster, konflikthantering, att avbryta destruktiva vänskapsband och att hantera när man blir övergiven behandlas alla i boken. Även hälsoaspekten ges generöst med utrymme, där forskare och terapeuter lyfter goda effekter med vänskap som skydd mot hjärt- och kärlsystem, motverkan mot psykisk ohälsa och stress – och att vänskap faktiskt förlänger livet.

Har du blivit en bättre vän under skrivarprocessen?

– Just i min skrivarbubbla har jag nog inte varit som mest tillgänglig, skrattar Elin, men jag har definitivt fått potential att bli en bättre vän. Jag har även insett hur jag ofta tagit med min yrkesroll i en relation och främst varit den som ställer frågor och gärna finns till för andra, utan att egentligen våga öppna upp mig själv. Just sårbarheten har jag utmanats att jobba på, och har på vägen fått inse att den är en kraftkälla till att fördjupa mina vänskapsrelationer.

 

Fakta:

Elin Liljero Eriksson

Aktuell med: Boken Underbara krångliga vänskap (Libris 2018).

Ålder: 35 år.

Familj: Maken Rickard, Alva 6 år, Norah 3 år.

Bor: Saltsjöbaden i Stockholm.

Firar gudstjänst: Gärna ekumeniskt.

Vid sängbordet: Gunnel Vallquists Herre, låt mig få brinna, Bibeln och en reservtrave under bordet.

Bästa insikt om vänskap: En relationsform vi inte får leva utan!

Yrkesliv i urval: Frilansredaktör på Expressen, musikredaktör och redaktionschef på Plaza Kvinna, redaktionschef för svenska utgåvan av Cosmopolitan, chefredaktör för Pure. Sedan 2012 frilansjournalist och redaktör, skriver för svenska tidningar som Budbäraren, Femina, Damernas Värld och Mama.

 

Vänskapens  4 kännetecken:

FRIVILLIGHET – För mycket krav och förväntningar stjäl det unika med vänskap.

LIKHET – En nära vän återspeglar något du kan känna igen dig själv i.

ÖMSESIDIGHET – Båda prioriterar varandra.

TILLIT– Intimitet och sårbarhet är förutsättningar för djup vänskap.

Ur Underbara krångliga vänskap

 

I genomsnitt har vi:

  • 5 riktigt nära vänner
  • 15 bästa vänner
  • 50 goda vänner
  • 150 vänner
  • 500 bekanta
  • 1 500 personer vi skulle känna igen om vi såg dem någonstans.

Ur Underbara krångliga vänskap

 

Karismatikens plats i församlingen

För Paulus var karismatikens, eller nådegåvornas, plats självklar i församlingen. När han skriver till församlingen i Korinth finns ingen tveksamhet hos honom om huruvida gåvorna finns och är i bruk i församlingen. Däremot ger han uttryck för skarp kritik av hur de brukas. Församlingen i Korinth var allt annat än perfekt. Det var, milt uttryckt, si och så med helgelsen. Ändå fanns nådegåvorna där. Ur biblisk synvinkel kan det knappast råda några frågetecken kring om nådegåvorna har en plats i församlingen.

I ett Lutherskt perspektiv understryker doktrinen om det allmänna prästadömet vikten av att olika gåvor får komma till uttryck. Frågan är bara på vilket sätt och vad som kännetecknar dessa gåvor?

Först och främst är de just gåvor och ingenting annat. De är inte kopplade till prestation, inte heller, som blir tydligt hos församlingen i Korinth, till en felfri livsstil. Nådegåvorna är gåvor av just nåd. De ges till oss för att vi som församling behöver dem, inte för att vi förtjänar dem.

Före den karismatiska väckelsen opererade Anden fritt utan att det som skedde fick etiketten karismatiskt. För vi betvivlar väl knappast att Luther var fylld av den helige Ande? Eller Rosenius? Nog fanns den profetiska visionen hos de första missionärerna även om ingen av dem reste sig upp och med hög röst annonserade att »Så säger Herren« innan de delade visionen om att nå de onådda folken? Andens vind blåser vart den vill och med ett enda syfte; att hjälpa människor att leva nära Jesus och i hans efterföljd. Paulus är mycket tydlig med att nådegåvorna ges för att församlingen ska bli uppbyggd. Uppbyggd i Jesus för att leva sina liv till Guds större ära i tjänst för hans rike och hans mänsklighet. Tydlig med att de inte är till för sin egen, upplevelsens eller exklusivitetens skull. Nådegåvorna ges för att hjälpa oss att leva mer Kristuslika liv. Kristus som var sann Gud och sann människa. Kristus som både helade sjuka och åt i god gemenskap med syndare.

God karismatik, ett gott bruk av de nådegåvor Anden ger, gör oss aldrig mindre mänskliga utan alltid mer. När bruket av Andens gåvor leder till underskott på mänsklighet, då far människor illa och inkarnationens djupa hemlighet döljs. Då finns stor anledning till rannsakan enligt Paulus modell i 1 Kor. 13. Är det kärleken som får vara grunden för hur Andens gåvor används, eller är det någonting annat? Men också det omvända är lika viktigt; när jag möter något som känns främmande till sin form och uttryck, dömer jag då ut det omedelbart, eller kan jag i förtröstan på Guds goda ledning pröva om Guds Ande faktiskt talar? Även om former och uttryck kan vara ovana och kanske till och med skrämmande så kan Guds Andes röst och verk finnas där. Anden kan både blåsa som en virvelvind och som en stilla susning. Det som avgör är resonansen, den djupa återklangen av Guds hjärtslag under yta, form och uttryck. Allt är inte guld som glimmar, men allt är inte heller dött som är stilla.

Paulus anger gåvan att skilja mellan andar som en förutsättning för att de gåvor han nämner i 1 Kor 12 ska brukas i församlingen. Den gåva som urskiljer det som kommer från Gud ifrån det som kommer från människan eller från den Onde. Som känner igen Kristusdoften i det som talar sant om nutid och framtid i enlighet med Guds ord. Ignatius av Loyola blev genom sina erfarenheter en expert på att just skilja mellan andar, även om han knappast skulle kallats karismatiker i strikt mening.

Låt oss be om urskiljningens gåva både i våra egna liv och i församlingen så att de gåvor Anden har i beredskap för oss får komma i gott och hälsosamt bruk!

Resan till änglarnas stad

Vi ses en sen kväll över en bit mat och samtalsämnet är den helige Ande och hur han leder oss i vardagen. Hans börjar samtalet med att fritt citera Johannes 3:8

– »Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.«

Hans Bratt Hernberg har inte haft någon spikrak väg till prästyrket. Han blev, för att använda hans egna ord, frälst i samband med en djup livskris när han var trettio. Ganska snart upplevde han kallelsen att bli diakon, i Göteborg trodde han. Men dåvarande domprosten i Stockholms domkyrkoförsamling, Tony Guldbrandzén, ringde upp honom då han gick på Ersta och frågade om han inte ville jobba med Carl-Erik Sahlberg på »Plattan«. Så fick han en tjänst delad mellan S:ta Clara och Storkyrkan. Det var både underbara och lärorika år. I S:ta Clara mötte han också Viveca som skulle bli hans fru. Miljön var starkt präglad av bön och av att Andens olika gåvor var i funktion i vardagen.

Hur kom du i kontakt med karismatiken för första gången?

– När jag var nyfrälst så bodde jag över hos min andlige mentor som just då läste till präst. Han sa att jag behövde få uppleva den helige Anden och så bad han för mig. Sedan när han gick och lade sig låg jag på hans soffa och bad. Plötsligt fick jag ett nytt bönespråk. Jag förstod inte vad det var som hände utan trodde att jag drabbats av en knäpp. Jag sprang in till hans sovrum och väckte honom men han lugnade mig och sa att jag precis fått uppleva att bli fylld av Anden, kalla det andedop eller andeuppfyllelse om du vill. Jag fick en sådan kraft och inspiration att jag omedelbart måste ge mig ut på stan och vittna om Jesus. En annan effekt var att jag började sträckläsa Bibeln.

Vad har denna upplevelse tillfört i ditt arbete?

– Jag ber och söker alltid den helige Andens ledning. Den helige Ande är mycket personlig men vittnar alltid om Jesus – om hans död och uppståndelse.

Hur upplever du ledning?

– Jag gör inte alltid det, men jag märker ofta på den jag talar med att något händer. Ibland är jag alldeles för ivrig, i början när jag arbetade som diakon hade jag inget tålamod.  Då kunde jag redan efter några minuters samtal fråga en om person om denne ville bli frälst.

Du låter nästan mer som en klassisk evangelist än en präst?

– Det stämmer nog, jag var den förste som fick Roger Larssons evangelistfonds pris 2007. För pengarna åkte jag och Viveca till Los Angeles, vilket var en dröm som gick i uppfyllelse. Vi trodde att det var en »en gång i livet-resa« vi gjorde men kände att här skulle vi vilja bo. Så vi bad om det, att jag skulle kunna få en diakontjänst i USA. Men vi såg inga öppningar och hyste egentligen inget större hopp.

En tid senare upplevde Hans en kallelse att läsa till präst och kom att bland annat arbeta som ungdomspräst i Norra Botkyrka och som fängelsepräst. När han sedan gick utbildningen till kyrkoherde så tipsade en vän om arbetet i Los Angeles.

Han fortsätter med att beskriva sitt förhållningssätt till Andens ledning:

– Jag tror inte att man i alla lägen kan lära sig att höra Andens röst utan det handlar i första hand om att kapitulera inför honom. Att ge upp – att ge allt »uppåt«. Det går inte att kontrollera eller att manipulera Anden – jag måste inse att på ett plan så är det inte är jag som är i kontroll. I stället måste jag ställa in mig på att tacksamt ta emot och flytta mitt ego åt sidan.

För att förtydliga så ger Hans ett målande exempel på vad han menar utifrån vad som hände honom och Viveca förra julen.

Hans menar att det inte går att kontrollera eller att manipulera Anden. I stället måste vi ställa in oss på att tacksamt ta emot och flytta våra egon åt sidan.Hans menar att det inte går att kontrollera eller att manipulera Anden. I stället måste vi ställa in oss på att tacksamt ta emot och flytta våra egon åt sidan.
Hans Bratt möter både vilsna ungdomar och människor som tjänat mycket pengar i sitt arbete som kyrkoherde i Los Angeles.Hans Bratt möter både vilsna ungdomar och människor som tjänat mycket pengar i sitt arbete som kyrkoherde i Los Angeles.
Som nyfrälst fylldes Hans med sådan kraft och inspiration att han började vittna om Jesus på stan.Som nyfrälst fylldes Hans med sådan kraft och inspiration att han började vittna om Jesus på stan.

–Jag och frun var och firade jul hos ett par vänner i Santa Barbara. Medan vi är där ringer en svensk vän för att önska god jul och säger spontant att vi ska få uppleva ett »julmirakel«.  När vi sedan är i bilen på väg hem ringer en arg man och skäller på oss för att vi inte firar gudstjänst i den svenska kyrkan i Los Angeles. Jag blir helt ställd – för vi hyr in oss i den norska sjömanskyrkan. Det finns ingen »svensk« kyrka i LA, eller? Mannen ger oss namnet på en kyrka, Angelica Lutheran Church, och en adress. Så vi åker dit på självaste julafton. Och mycket riktigt så finns det en kyrka på den adressen, vi går ur bilen och fram till byggnaden. På något sätt förnimmer vi att här ska vi vara – så vi lägger händerna på kyrkans vägg och börjar be. Då säger Viveca att vi ska gå in. Inne i kyrkan möter vi en grupp latinos som har möte och de blir lite förvånade av att se två vita främlingar kliva in i kyrkan. Men Viveca talar bra spanska så vi får en positiv kontakt och vi blir presenterade för pastorn som heter Cesar. Nu börjar det märkvärdiga, säger Hans och fortsätter:

– Han berättar att han har varit i Sverige och var mycket förtjust i vårt land. Hans första prästtjänst var i staden Oberá i Argentina – som har en stor svensk koloni. Det visar sig att Cesars mentor i den svenska kyrkan där är far till en av våra absolut bästa vänner. I S:ta Clara gjorde vi flera insamlingar till svenskkolonin i Oberá då de har många fattiga. Men inte bara det: Angelica Lutheran Church är ursprungligen byggd av svenska emigranter och började som en svensktalande församling. Och nu vill pastorn och församlingen hitta tillbaka till församlingens svenska rötter, för i år firar de 130-årsjubileum. Innan vårt samtal är slut utbrister pastorn: »This is a Christmas miracle« – detta är ett julmirakel.

Vad hände efter det?

– Nu firar vi gudstjänst på svenska där en gång i månaden och den sjuttonde november är vi med och firar 130-årsjubileet. Kyrkan har fått tillbaka sin anknytning till Sverige.

Hans avslutar samtalet med att berätta om hans och Vivecas vardag. Hon är psykoterapeut och arbetar med själavård i församlingen. De får sina löner betalade från Sverige men övrig personal i församlingen, totalt fyra tjänster, finansieras via kollekterna. Arbetet, förutom gudstjänster och förrättningar, handlar mycket om att möta människor i nöd. Allt från vilsna ungdomar som behöver hjälp med en biljett hem till Sverige, via fattigpensionärer utan sjukförsäkring till välbeställda människor i behov av själavård.

– Den helige Ande ger inte bara ledning, Han utrustar också med kraft så att man orkar möta alla behov i kärlek.

 

Fakta:

Hans Bratt Hernberg

Ålder: 54 år.

Födelseort: Gävle.

Familj: Gift med Viveca, 2 egna och 3 bonusbarn.

Verksam som: Kyrkoherde i Svenska kyrkan i Los Angeles där det bor cirka 40 000 svenskar, men räknar man med andra generationens utvandrare så är det omkring 160 000 personer.

Mänsklig karismatik

Christoffer Abrahamsson är känd som »Bajen-prästen« på grund av sitt engagemang i supporterklubben Bajen Fans och bekant för både Budbärarens och Tidningen Dagens läsare genom sina debattartiklar, bokrecensioner och teologiska reflektioner. Till vardags jobbar han som präst i Betlehemskyrkan i Stockholm.

Om man vill sammanfatta tonen i Abrahamssons olika artiklar skulle man kunna låna titeln på en bok av den amerikanske pastorn Brian McLaren: en generös radikalitet. Det är en generös och radikal hållning, inte en kall eller hård radikalitet. Den kritiska och ibland profetiska udden genomsyras av en själavårdande och skapelsebejakande grundton.

I flera av sina debattartiklar lyfter han fram att vi inte bara ska acceptera att vi är skapade utan också bejaka och respektera vår kroppslighet, vår vilja och våra känslor. Abrahamsson talar till och med om de sjukskrivna som »vår tids profeter« som vittnar om att vårt samhällssystem inte är människovänligt eller skapelsebejakande.

– Kroppen och kroppslighet blir ofta något vi försöker befria oss från. Vi slutar lyssna till vårt känsloliv, vår kropp och vår vilja. I kyrkan handlar det ofta om att vi gör det »för Guds skull« för att bli frommare – och i samtiden tycks det snarare handla om en föreställning om att hela vårt jag, både vår kropp och vårt psyke, är konstruerat och formbart. Samtiden uppmanar oss att sträva efter perfektion och hindrar oss därmed från att vara förnöjda. Det i sin tur leder till att vår kropp blir ett projekt som vi hela tiden måste förändra och förbättra. Kroppen blir inte längre en gåva att ta emot och förvalta, säger han och fortsätter:

– I Bibeln betonas gång på gång att vi är skapade som kroppsliga varelser och vi måste bejaka vår kroppslighet för att kunna möta Gud i hans gudomlighet. Det här gäller också i relation till vårt känsloliv. Om vi tränger undan jobbiga eller det vi tror är förbjudna känslor så kommer vi längre ifrån oss själva. Då får vi också svårare att möta varandra. Det påverkar även vår relation till Gud. Gud vill inte att vi tränger bort oss själva – då finns det ju inget för Gud att möta. I stället vill Gud stärka vårt jag så att vi kan få en starkare relation till honom som ett du. En relation förutsätter både ett jag och ett du och det gäller också i vår relation till Gud.

Abrahamsson betonar att vi måste möta oss själva för att möta Gud. Jag frågar om han tycker att det finns någon relation mellan det här skapelsebejakande perspektivet och karismatikens område.

– I Bibeln uppfattar jag att den återkommande tematiken är att Gud vill upprätta vårt jag för att kunna få en relation till oss. Den helige Ande är till hjälp för det. Anden är en hjälp för vårt jag och inte ett hot mot vårt jag. Paulus ber i Efesierbrevet »måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande«. Guds Ande syftar till att upprätta vår inre människa. Att leva karismatiskt tänker jag är att leva med en öppen famn gentemot världen och med ett öppet hjärta gentemot Gud. Den öppna famnen innebär att man är beredd att omfamna hela skapelsen, inklusive sig själv och det öppna hjärtat innebär att man har en öppenhet för Guds »parallella« verklighet – Guds rike, säger han.

Karismatiken är ett område som både varit till välsignelse för människor och även skapat sår och ibland splittring. Därför blir det såklart intressant att fundera kring om det finns någon »klokhet« kring det karismatiska som man som församling kan behöva ha med sig.

Abrahamsson påminner oss om att en relation förutsätter både ett jag och ett du, vilket även gäller i vår relation till Gud. – Gud vill inte att vi tränger bort oss själva – då finns det ju inget för Gud att möta.Abrahamsson påminner oss om att en relation förutsätter både ett jag och ett du, vilket även gäller i vår relation till Gud. – Gud vill inte att vi tränger bort oss själva – då finns det ju inget för Gud att möta.
– Vi behöver hjälpa varandra att, som Paulus säger: »pröva allt, behålla det goda och inte förakta något«, säger Abrahamsson.– Vi behöver hjälpa varandra att, som Paulus säger: »pröva allt, behålla det goda och inte förakta något«, säger Abrahamsson.
Abrahamsson menar att en förståelse för Guds Andes verkan i vår gemenskap gör att människors olika gåvor kan lyftas fram och komplettera varandra.Abrahamsson menar att en förståelse för Guds Andes verkan i vår gemenskap gör att människors olika gåvor kan lyftas fram och komplettera varandra.

– I Uppenbarelseboken står det att Jesus står mitt i församlingarna och talar till församlingarna. En insikt om att Jesus redan är i vår mitt gör att både jag och församlingen kan slappna av.
Vi inser att det inte är någons uppgift att »släpa dit« Gud, eller att »släpa församlingen« till Gud. I stället får vi be Gud om öppnade ögon att se hans närvaro i vår mitt. Det karismatiska är en gåva vi får ta emot och förvalta. Men Gud verkar genom oss på olika sätt, och de sätten är olika och måste få vara olika. När man ställer Guds tillvägagångssätt mot varandra så kommer det att uppstå splittringar. När vi ställer Guds gåva »förnuftet« mot Guds ledning genom våra känslor mot varandra så kommer vi tvingas välja någonting av det. Antingen klyver vi församlingen eller oss själva. Men en breddad förståelse för Guds Andes verkan i vår gemenskap gör att människors olika gåvor kan lyftas fram och inte måste skapa motsättningar utan kan komplettera varandra.

Under valrörelsen har det förekommit en del personer i kristenhetens periferi med anspråk på övernaturliga budskap till kristna att rösta si eller så eller att vi ska be för en specifik regering. I Abrahamssons debattartikel Så kan Svenska kyrkan bli profetisk igen så menar han i stället att kyrkan ska söka sig ifrån och inte till makten för att kunna vara profetisk.

– Generellt kan jag säga att jag anser att vi alltför ofta klär våra egna uppfattningar i religiöst språk när vi vill få andra människor att göra som vi säger och inte ifrågasätta det. Där tror jag att vi behöver hjälpa varandra att, som Paulus säger »pröva allt, behålla det goda och inte förakta något«. Det finns även en tendens i alla samhällen, och särskilt i tider som präglas av oro, att låta Guds vrede bli det främsta tilltalet till samtiden. Där tror jag man måste inse att Guds kärlek och Guds vrede inte är varandras motpoler, utan vreden är kärlekens nödvändiga medpart. Gud är inte vred för att han är »arg« utan för att han älskar sin skapelse. Så vreden är riktad mot det onda, det som gör världen mindre lik Gud.

Under vårt samtal har jag ofta tyst eller högt utbrustit »vad intressant!« och sett många nya samband. Jag inser att Christoffer Abrahamsson har en väldigt god förmåga att göra teologi konkret. Det är också så att den »spiritualitet« som Abrahamsson förespråkar har en ganska konkret inriktning. Det handlar om att dela Guds kärlek till skapelsen och att närma sig själv och sanningen om sig själv i dialog med Gud. Min avslutande fråga handlar om han har något andligt råd till den som känner att tron och livet är torrt eller tomt.

– Här stödjer jag mig på 1500-talsteologen Ignatius av Loyola som har vissa principer för andlig vägledning. Det handlar om att fråga sig: »Vad ger mig energi och liv och vad dränerar mig på energi och liv?« samt »vad hjälper mig att se Gud och vad hindrar mig att se Gud?« Här visar det sig att sociala medier ofta är sådant som dränerar oss på energi, medan naturen och bönen när oss. Lär känna dig själv och dina behov och sätt ord på dem inför Gud: din längtan är också en mötesplats med Gud.

 

Fakta:

Christoffer Abrahamsson

Ålder: 30 år.

Familj: Gift med Malina, dottern Miriam, 2 år.

Födelseort: Uppsala, uppväxt i Vederslöv utanför Växjö.

Verksam som: Präst i Betlehemskyrkan i Stockholm.

Förebild: Människor som genom sin sårbarhet synliggör Guds godhet.

Brinner för: Att människor ska söka och finna Gud i allt.