Redan som tolvåring hade Vivi bestämt sig för vad hon ville ägna sig åt som vuxen. Hon hade lyssnat till zenanamissionärerna Hanna Wennman och Lavinia Kristiansson när de en gång besökt Göteborg. Det var en dröm som gick i uppfyllelse när hon den 8 november 1897 lämnade Göteborg för att resa ut som missionär till Indien. Hon var då 22 år. 

Vivi, Hanna och Lavinia reste via Malmö där missionär Anders Jakobsson anslöt. Resan gick med tåg genom Europa och Vivi hade beställt rum i både Berlin och Dresden efter att ha konsulterat Reisehandbuch für die christliche Familien. Den 26 november 1897 anlände resenärerna till Trieste och gick ombord för att via Medelhavet, Röda havet och Indiska Oceanen ta sig till Bombay.

Den 3 december ute på Medelhavet skrev Vivi till sin mamma efter att ha jämfört de engelska passagerarna med sin medresenär Hanna:

»Om det verkligen är Gud som sänder missionärerna, varför få så många av dem komma ut bara för att bli sjuka och dö, mänskligt sett? Herren göre oss villiga och nöjda.«

Båten blev liggande ett par dagar i Karachi och resenärerna fick tillfälle att träffa kristna indier i stadens missionshus. Vivi förstod hjälpligt en predikan på urdu, och hade därför gott hopp om att också förstå hindi som hon studerat under längre tid. 

Den 22 december nådde de Bombay och Vivi och missionär Jakobsson fortsatte med tåg till Nagpur, huvudstad i Centralprovinsen. Nästa dag, som var julafton, packade de in sig och sitt bagage i en oxvagn, och strax innan solnedgången kom de fram till sitt nattlogi. Redan klockan 03.30 nästa morgon bar det av igen. Några mil utanför Chhindwara mötte pastor Danielsson och Vivi fick flytta över för att kunna färdas bekvämare den sista sträckan tillsammans med honom.

Vivi hade nätt och jämnt installerat sig i Chhindwara och hunnit hälsa på pastor Lindroth, stationens föreståndare, innan hon hamnade mitt uppe i planeringen av hur man på bästa sätt skulle ta hand om de barn som drabbats av den hungerkatastrof som blivit följden av den svåra torkan åren 1896 – 1897. Indiska regeringen hade vädjat om hjälp.

Vivi började besöka kvinnor i staden tillsammans med bibelkvinnan Millo. Efter några dagar skriver hon lite missmodigt hem till mamma Nanny:

»Men de kommer aldrig självmant till oss för att höra Guds ord. Mat och kläder är deras enda intresse. Men min oförmåga bör inte slå ner mitt mod ty Gud visste ju på förhand när han sände mig hur jag var.«

Efter bara någon månad i Chhindwara skrev Vivi i ett brev att visserligen hade hon sänts ut för att i första hand verka bland kvinnorna, men den närmaste tiden skulle hennes uppgift nog bli att ta hand om de sjuka barnen.

En söndag döptes 29 flickor från barnhemmet. Antalet döpta barn redovisades plikttroget. Missionären visste vad som förväntades. »Ja, jag vet att den första undrande frågan när läsaren öppnar Missionstidningen är: ’Hava vi fått vinna någon för Kristus?’« (Lena Rensaa).

År 1903 startade Vivi en kurs för utbildning av bibelkvinnor och 1906 fanns tid att starta en ettårig utbildning av lärarinnor, en kurs som anslöt till Vernacular Middle School som redan funnits ett år. Men det visade sig vara en felbedömning att göra lärarinnekursen ettårig. År 1911 började man i stället skicka flickor till den amerikanska metodistkyrkans seminarieutbildning i Jabalapur, och det blev en bra lösning.

Första världskrigets utbrott 1914 satte stopp för resor mellan Indien och Sverige. Den här perioden, när missionärerna var hälften så många, fick Vivi även ta itu med annat än skolarbete. Hon lämnade ifrån sig föreståndaruppgiften i flickhemmet eftersom övrigt arbete tog mer och mer tid. Hon medverkade i en tidning, hon satt med i flera viktiga kommittéer med mera.

Boken In the heart of India gavs ut 1928, lagom till 50-årsjubileet av EFS mission i Indien. Där berättar Vivi om de femtio årens med- och motgångar i strävandena att göra Jesus känd. Hon infogar där också minnesord över alla som dittills avlidit på missionsfältet. 

1935 tilldelades Vivi Rinman Kaiser-i-Hind-medaljen  av den engelsk-indiska regeringen för sitt »långvariga och välsignelsebringande arbete i Indien«. 

Med avbrott för tjänst i Shaphur 1937–1940 stannade Vivi i Chhindwara till 1944. Efter ytterligare fyra år i Junardeo återvände hon till Sverige. Hon avled 1960 efter att ha bott några år på Lindängens vilohem i Södertälje. 

• Della
• Twittra