”Gevärskulorna viner, och hukande rusar hon iväg för att dra igen den tjocka träporten till barnhemmet. Till sin fasa ser hon att den är delvis sönderslagen och omöjlig att stänga. Plötsligt står en av flickorna och en vuxen kvinna på varsin sida om henne. De har tagit risken att lämna huset. Med gemensamma krafter kan de kanske få resterna av porten på plats. I samma stund kommer några kulor vinande. Både flickan och den vuxna kvinnan faller som käglor på ömse sidor om henne, innan hon ens hinner fatta vad som hänt. Ensam står hon kvar i kulregnet, och bråkdelen av en sekund är hon som förstenad.”

Kvinnan i kulregnet är en viss Alma Johansson, platsen staden Musch i Osmanska provinsen Armenien, nuvarande östra Turkiet och tiden 1915, mitt under brinnande världskrig.

På märkliga vägar hade Alma hamnat i världshistoriens centrum och blev ögonvittne till det som sedan kom att kallas det armeniska folkmordet. I skuggan av första världskriget lyckades regimen genomföra en systematisk utrensning av 1,5 miljon armenier. Detta folkmord skulle tyvärr bilda mönster för judeförintelsen och andra metodiska folkmord under det blodiga sekel som kallas 1900-talet

Armenierna finns omnämnda som folkgrupp redan på femhundratalet före Kristus. Berget Ararat har alltid varit centralpunkten för deras rike. På trehundratalet blev armenierna det första folket med kristendomen som nationalreligion, detta sedan deras kung låtit döpa sig. Under en period var det armeniska riket mäktigt och förmedlade varor, kultur och kunskap mellan öst och väst. Senare kom det att ingå i det Osmanska riket. Genom folkutrotningen och massflykten i början av nittonhundratalet tömdes stora delar av de armeniska områdena på sin urbefolkning. Kvar fanns det landområde som kom att bli den armeniska sovjetrepubliken, senare det självständiga landet Armenien med Jerevan som huvudstad och en befolkning på tre miljoner. Där talas armeniska, ett indoeuropeiskt språk med eget alfabet, utarbetat i samband med bibelöversättningen på fyrahundratalet.

Redan i slutet av 1800-talet utsattes armenierna för omfattande förföljelser i
Osmanska riket. Det var bland annat rapporterna om alla föräldralösa barn som fick den då tjugoåriga Alma Johansson, skogshuggardotter från uppländska Håbo-Tibble, att anmäla sig till organisationen Kvinnliga Missionsarbetare, KMA. Efter språk- och bibelstudier i Tyskland och några månaders praktik på ett sjukhus i Berlin var det dags för den långa resan till provinsen Armenien, nuvarande östra Turkiet.

Hon kom under sin första sjuårsperiod att arbeta både med sjukvård och på barnhem. Efter något år i Sverige och utbildning till barnmorska var hon snart tillbaka i staden Musch med omnejd. Hon hade nära till skrattet, älskade barn och de älskade henne. Hon spelade gärna tramporgel och sjöng, hade en god portion humor, tyckte om djur och natur och var inte rädd för strapatser.

Det var under den här arbetsperioden hon blev vittne till folkmordet på armenier. Med fara för livet tog hon sig den långa vägen till Konstantinopel (nuvarande Istanbul) för att till västerländska ambassader rapportera vad hon sett. Som den turkiska regimen hoppats var alla fullt sysselsatta med första världskriget och ville inte ägna en tanke åt armenierna. Än i dag förnekar Turkiet i princip att något folkmord ägt rum, men det är svårt att ifrågasätta ögonvittnen som Alma. Tiga kunde hon inte.

I år högtidlighålls hundraårsminnet av massakern på armenier och andra minoriteter i dåvarande Osmanska riket. Boken om Alma och armenierna kom att bli mer aktuell än jag kunde ana när den skrevs. I dag upprepas nämligen skräckscenerna från 1915 i 2015 års Mellanöstern. Samma systematiska människoslakt och samma förnedring av kristna och andra religiösa minoriteter. Den här gången är det inte nationalismen utan en viss tolkning av islam som driver bödlarna. Ytterdörren till kristna hem förses med tecknet ﻥ, den arabiska bostaven nun, n som i nasaré, det arabiska ordet för kristen. När tiden blir läglig vet man var det är fritt fram att plundra, våldta och mörda.

De kristna befolkningsgrupperna i Egypten och Mellanöstern har alltsedan första världskriget stadigt minskat genom förföljelser och utvandring. De senaste åren har den utvecklingen accelererat, något som framgått bland annat av Budbärarens rapportering. I samband med minnesstunden på Alma Johanssons grav på Skogskyrkogården i Stockholm nu i april blev vi påminda om det som sker i vår egen tid. En armenisk kvinna från Syrien, som efter bara ett år i Stockholm talar svenska flytande, berättade hur hennes familj fått fly hals över huvud och förlorat allt de ägde och hade. Släkten lever numera utspridd i fem länder. Om Armenien kändes avlägset på Almas tid har världen krympt, och Mellanöstern ligger bara några timmars flygväg från Sverige.

Av Nya testamentet och kyrkohistorien vet vi att förföljelse alltid varit en del av kristnas verklighet. Vi lever i en märklig parentes i historien och i en unik del av världen. Religions-, yttrande- och åsiktsfrihet tar vi för givna. Det ger anledning till tacksamhet, men innebär också ett ansvar. Ingen är hjälpt av att vi går omkring med ständigt dåligt samvete. Däremot kan varje negativ nyhet direkt vändas till en bön. Traumatiserade flyktingar från Mellanöstern kan finna ett hem i våra församlingar. EFS och andra organisationer som vill lindra nöden kan få våra gåvor och förböner.

Känner vi ändå obehag inför det som pågår? Det är i så fall en sund reaktion, ett sätt att dela något av den nöd som ligger på Guds eget hjärta.

Någon har sagt att det enda vi lär av historien är att vi ingenting lär av historien. Kanske kan Alma Johanssons liv ändå påminna oss om att när ondskan verkar ta överhanden kan en kristen välja att gå mot strömmen, och att Gud i sådana situationer med förkärlek använder sig av det svaga, det som i världens ögon ingenting är. Och vem vet när just vi som läser det här själva ska ställas inför valet att, kosta vad det kosta vill, gå mot strömmen?

• Della
• Twittra