Vilken Gud tillber vi egentligen? Det är frågan som ligger bakom uppkomsten av Nicenska trosbekännelsen vars 1700-årsjubileum vi firar i år. Varför ställdes den frågan?

Frågan har återkommande ställts under kyrkans historia, men kanske aldrig på ett sådant allvarligt och ödesmättat sätt som på 300-talet. I Alexandria, en av kristen-hetens viktigaste centra vid den tiden, verkade prästen Arius i en av de största kyrkorna i staden. Han var lång, stilig och begåvad, en mycket duktig predikant, logisk, disciplinerad – levde ett heligt liv. Till råga på allt var han dessutom en duktig poet och sångförfattare. Det var inte att undra på att han var Alexandrias i särklass populäraste präst, enligt källorna inte minst bland kvinnor och bland sjömän, vilket bidrog till att hans förkunnelse fick snabb och folklig spridning. Han sammanfattade skickligt sin teologi i populära lovsånger som folk sjöng, inte bara i kyrkorna utan även när de gick omkring i gränderna. Hade han levt i dag hade han antagligen haft miljontals lyssnare på Spotify och otaliga följare på sociala medier, hållit i en framgångsrik podd och medverkat i mängder med talkshows där han medryckande framställt sina tankar.

Denne Arius har ibland beskrivits som den värste villoläraren i kyrkans historia. Under perioder från 320-talet och framåt var antagligen majoriteten av alla kristna någon form av arianer. Om kyrkans lära hade bestämts av demokratiska beslut hade den blivit ariansk! Det var på grund av hans förkunnelse som kyrkomötet i Nicea sammankallades år 325. Spänningarna i kristenheten blev så stora att kejsar Konstantin, som ville ha lugn och ro i sitt rike där han nyss hade givit kristendomen legal status, kallade till detta kyrkomöte. Uppåt 300 biskopar från hela kyrkan kom för att diskutera Arius lära.

Vad lärde då Arius ut genom sin förkunnelse, sina skrifter och sånger? Vi vet att han ungefär år 318 anklagade sin biskop, Alexander av Alexandria, för att inte skilja på Fadern och Sonen i sin förkunnelse, då han talade om dem båda som Gud. Arius tyckte det var slarvig teologi. Utgångspunkten för Arius kritik var en filosofisk definition av Gud, som en och odelbar. Han läste de bibliska böckerna med en konsekvent logik utifrån denna utgångpunkt. Gud var från början inte någon »Fader«. Det blev han först när han fick en »son«. Denne son fick han genom att skapa honom. Sonen hade alltså inte samma eviga och oföränderliga väsen som Gud. Sonen var av ett annat slag. Han var en skapad varelse som sedan fick Guds uppdrag att skapa resten av skapelsen. Sonen fick av Gud närmast gudomliga egenskaper, men var ändå inte Gud i egentlig mening, även om han kunde äras som en gud. För Arius var Gud så annorlunda att inte ens sonen – Jesus Kristus – kände honom, eller kunde uppenbara honom. Arius försökte göra upp med knepigheter som han tyckte att läran om Jesu gudom skapade. Kort sagt var han ett slags dåtida Jehovas vittne.

Arius blev av sin biskop Alexander, med hjälp av ett lokalt kyrkomöte, fråntagen sin prästroll. Han fördrevs från Alexandria, vilket bara spred hans lära mer då han blev mottagen på andra ställen där han kunde verka vidare.

Man kan fråga sig vad det var som var så farligt med detta. Kunde man inte vara toleranta och låta flera teologier leva sida vid sida? Blir inte var och en frälst på sin tro?

Nej, menade motståndarna till Arius. Det fanns flera mycket allvarliga problem med hans lära, vilket till sist äventyrade kyrkans frälsningslära. Man pekade på att Arius i praktiken införde en dyrkan av flera gudar – eftersom Gud fadern och Sonen enligt honom inte var av samma väsen utan två helt skilda varelser. Dessutom: om Sonen var en del av skapelsen som Arius menade blev ju den tillbedjan av Sonen, som också Arius erkände, en tillbedjan av något skapat – med andra ord avgudadyrkan. Utöver det fanns fler problem. Om Jesus var av ett annat slag än Gud och egentligen inte kände Fadern, kunde han ju inte uppenbara Gud, vilket Jesus själv på flera ställen säger att han gör. Om Jesus inte var sann Gud och sann människa kunde han inte heller utföra frälsningsverket som skulle föra människan till Gud. En bro behöver som bekant ha fästen på båda sidor. Brofästet på Guds sida saknades i Arius teologi. I förlängningen av allt detta blev även frälsningen definierad på ett annat sätt. Den blev en moralisk historia främst. Människan blev räddad genom att leva heligt och följa Jesu exempel. Det handlade om att bli moraliskt förvandlad genom lydnad, renodlat driva WWJD (What Would Jesus Do) och inget annat. I den arianska teologin fanns inte nåden eller förvandlingen av människan genom den nära gemenskapen med Gud tillgänglig. Jesus och Anden kunde i Arius teologi helt enkelt inte föra människan till Gud. Med andra ord blev den kristna tron till sist en renodlad gärningslära. 

Problemen med Arius teologi var så stora att de inte kunde få stå oemotsagda.

Biskop Alexander hade en ung medhjälpare, diakonen Athanasius, som över tid kom att bli den främste försvararen av kyrkans tro. Athanasius var en oerhört duktig teolog. Han låg bakom flera av invändningarna som riktades mot arianismen. Som svar på den arianska läran formulerades den nicenska trosbekännelsen, som i korthet säger att Gud alltid varit Fadern och Sonen, även före inkarnationen då Sonen gick in i mänsklig gestalt och föddes som människan Jesus. Det finns ingen separat gudom bakom Fadern och Sonen, utan Gud är av evighet ett väsen som består av just Fadern, Sonen och Anden. Det var slutsatsen när man sammanfogade bibelmaterialet, och inte började i någon form av filosofisk gudsdefinition.

Striderna var dock inte ur världen bara för att man hade enats om en gemensam bekännelse av tron. Ett nytt kyrkomöte hölls år 381 då man samlades i Konstantinopel och preciserade bekännelsen ytterligare. Man fogade in att även Anden hade samma väsen som Fadern och Sonen. Här fanns samma tankegång som i Nicea. Den helige Ande kan inte föra människan till Gud om Anden inte är Gud själv. Så småningom, närmare 500-talet, ebbade den arianska striden ut.

Arianismen har dock inte försvunnit. Den utövar fortsatt en lockelse utifrån sin konsekventa monoteism och gärningslära. Vi människor verkar sedan syndafallet ha en böjelse för att söka frälsning genom egna gärningar. Den muslimska synen på Gud bär till exempel tydliga drag av arianism. Jehovas vittnen har också en teologi som i lång utsträckning liknar den arianska.

Vad kan vi lära oss av detta? Det finns många saker att lyfta fram, som till exempel att villolärare inte behöver vara religiösa vildar som lätt kan avfärdas. Falsk lära kan företrädas av de mest sympatiska företrädare – som exempelvis Arius. Den viktigaste lärdomen menar jag dock är att vi alltid behöver syna vem Jesus blir i förkunnelse och olika framställningar. Får han vara sann Gud och sann människa? Får han vara frälsare och inte enbart förebild? Kristendom utan Bibelns Jesus Kristus blir inget att vare sig leva eller dö på. 

• Della
• Twittra