Vidskepelse eller tro

Varför vi hänger vi egentligen kors på väggen eller tecknar korstecken? Teologen Elias Tranefeldt reder ut var gränsen går mellan tro och vidskepelse.

Barnkalas. Åttaåringen begrundar våra tre kors på väggen. »Jag vet varför ni har såna där gudkryss: för att det inte skall komma spöken i huset!« Ibland är det nyttigt med en ovanlig utsaga för att få igång tankarna lite. Varför hänger vi egentligen kors på väggen?

Det sjunde ekumeniska konciliet år 787 slår fast att kors och andra kristna bilder – »vördade« men inte »tillbedda« – är en påtaglig hjälp för kristen tro och att de därför skall »återfinnas på heliga kärl, textilier och kläder och synas på kyrkornas väggar, i hemmen och på alla iögonenfallande platser (…). För ju mer de är tagna i beaktande, desto mer frammanar de minnet av vad de representerar«. Inte ett ord om spöken. Däremot har kyrkan i alla tider fört en hård kamp mot vad hon betecknar som »vidskepelse«. Detta med utgångspunkt i att Gud förbjuder sitt folk all annan religion än den han påbjuder (5 Mos 18:9–15).

Paulus tal på Areopagen är första exemplet. Där konfronteras atenarna med att vara »vidskepliga« (grek. deisidaimonésteros), men att det nu är dags att byta religiöst tillstånd och låta de förlegade gudabilderna förvandlas till en, av Kristus, upplyst gudsbild. Kyrkofadern Augustinus skriver att »alla de mänskliga ansträngningar som görs i syfte att tillbe avgudar är vidskepelse (lat. superstitio)« (De Doctrina Christiana II:20). Sedan går han igenom en rad olika vidskepliga bruk och avfärdar dem då de saknar evidens och är uppenbart verkningslösa.

Formuleringarna är påfallande lika dem ateisten och fysikern Robert Park använder i sin bok Superstation – Belief in the Age of Science (Princetown, 2008) där han landar i slutsatsen att »naturvetenskapen är den enda källan till vetande – allt annat är bara vidskepelse«. Vi inser genast att ordet kan användas från helt olika horisonter men ändå appliceras likadant – på dem som är att betrakta som vilsegångna.

»Det naturvetenskapen lär oss om de lagar som styr universum ger oss kraften att förändra världen till vad som kommer att vara det närmaste paradiset någon av oss någonsin kommer att uppleva« skriver Park på samma ställe, och förpassar därmed det kristna hoppet och allt utanför det av oss synliga eller mätbara till vidskepelse. 

Nu har Park och Augustinus glidit isär rejält. För i Parks värld finns inte någon väsentlig skillnad mellan voodoo och mässa. Den kristne däremot grundar sin förståelse av tillvaron på att Gud skapat allt det vi ser och mäter – en gud som därmed själv blir omätbar. Då kan hon också bekänna bibliska sanningar bortom de naturvetenskapliga som ändå måste kunna sägas gälla även i den synliga och mätbara världen.

Det andliga är alltså en verklighet för en kristen, om än omätbar, så inte omärkbar. Resultatet av de religiösa bruken (exempelvis dopet) har ofta en verkan för evigheten, och evidensen för detta återfinns endast i Jesu ord och gärning. Vem som är att betrakta som vidskeplig faller alltså tillbaka på sanningsanspråket över hur man ytterst tror att tillvaron är beskaffad.

För att citera Katolska kyrkans katekes (nr 2111): »Vidskepelse är religiös känsla – och religiös praxis som denna känsla föreskriver – på avvägar. (…) Att tro att blotta förrättandet av vissa böner eller sakramentala tecken i yttre mening har automatisk verkan är att hamna i vidskepelse.« (Jfr Matt 23:16–22).

Korstecken i tron att jag får automatiskt skydd mot onda andar är alltså att betrakta som vidskepelse. Men om mitt korstecken synliggör och åkallar Kristus som på sitt kors omintetgör de onda andarnas verk är det däremot något djupt kristet. Kristus går att åkalla men inte manipulera. Gränsen mellan vidskepelse och kristen tro syns alltså egentligen bäst i intentionen, och dras där rannsakandet av det egna hjärtat går fram, och vi balanserar mellan att varken förkasta den andliga världen eller frestas söka kontrollera den.

Parks bok skrevs intressant nog efter en mirakulös räddning då han fått en metergrov ek över sig. Två präster skyndande till och efter konvalescensen kom det sig att han förde existentiella samtal med dem i flera år. Boken är hans utropstecken över att två så visa människor ändå fortsätter med sina vidskepligheter (kristen tro), trots att Park kommit in i deras liv med sin befriande rationalitet. Han kan dock inte låta bli att röra vid tanken att eken inte var en slump (sidan 11)!

Eftersom han inte ser skillnad mellan tro och vidskepelse måste han dock förkasta idén. För den kristne däremot faller varken sparvar eller ekar utan Guds vetskap. En mirakulös räddning kan därför lätt sättas in i ramen av Guds tilltal utan att det blir vidskepelse. I så fall var det inte prästerna som framhärdade i vanföreställningar trots mötet med Park, utan han som framhärdade i förstockning trots både ek och präster; ur kristet perspektiv är ateism och voodoo lika mycket på avvägar.

Men »gudkrysset« markerar var hoppet återfinns någonstans för den som inte ständigt vill vara vilse. Och det är därför det hänger där på vår vägg. För att berätta att i detta hus sätter vi hopp till att Gud kryssat över döden och att vi därför slipper sätta lit till den rysliga villfarelsen att paradiset är något vi skapar själva. Ibland får man hjälp av åttaåringar att sätta ord på sådant.