Det är fredag kväll och de tunga ytterdörrarna i trä in till Hammarbykyrkan är låsta av säkerhetsskäl. På andra våningen i den tegelklädda byggnaden ber prästen Annahita Parsan för kvällens måltid – pasta med köttfärssås – och bjuder till bords. Fler personer droppar in och det kindpussas, kramas och pratas fram till klockan åtta då alla rör sig in i kyrksalen för en andakt. Den persisktalande bönegruppen på fredagkvällar brukar samla allt ifrån 10 till 60 personer. De flesta är asylsökande, varav runt 20 papperslösa. Annahita som startade den persisktalande EFS-föreningen för över tio år sedan berättar att det är en livsviktig samlingspunkt.

– Många beskriver att de hittar ett hem här. När man flyr från sitt hemland och kommer till en ny och främmande plats är det viktigt att få träffa människor som gått igenom samma saker och firar samma traditioner och högtider. Även om man inte känner någon från början går det snabbt att hitta vänner. 

Annahita förklarar att kyrkan är extra viktig för kristna konvertiter. Hon minns själv hur det var när hon hade lämnat islam och inte vågade berätta det för någon. I böne-gruppen möter man andra som gått samma väg, och får styrkan att våga stå för sin tro. Men trots att de papperslösa deltagarna regelbundet kommer på samlingar, ber, läser Bibeln och är döpta, bedömer inte Migrationsverket dem som genuint troende. För Annahita verkar det högst godtyckligt vilka som får stanna och vilka som får avslag på sin asylansökan.

– Det är djupt orättvist. Besluten handlar inte om mänsklighet, utan om politik. Hur länge ska de orka? Jag har pratat med flera personer som haft tankar på självmord. Vi gör allt vi kan för att ge dem hopp och sysselsättning, men det är en oerhört tuff kamp. Konvertiter är verkliga människor – inte bara namn i en akt.

Annahita bär ett larm på sig dygnet runt på grund av den hotbild som finns mot henne. Hon befinner sig aldrig ensam i kyrkan och måste hela tiden tänka på sin säkerhet. Att hon har konverterat från islam till kristendom ses inte med blida ögon av den regim hon flytt ifrån.

– Det finns tre personer som engagerar sig i ett ärende: handläggaren, beslutsfattaren och tolken. 90 procent av de persisktalande tolkarna är muslimer. Jag vet inte hur många gånger någon som fått avslag på sin ansökan berättar för mig att de sagt en sak till handläggaren, men att tolken har gett en annan version av historien. Det är inte lätt att sitta och berätta varför man lämnat sin tro när en person från den religionen sitter i samma rum. 

Flera som är här har levt papperslösa under lång tid – vissa upp till 14 år. Många är övertygade om att de riskerar tortyr och död om de återvänder till sina hemländer – men hoten bedöms inte tillräckligt allvarliga av Migrationsverket, och de får därför inte stanna i landet. I den svåra situation som dessa människor befinner sig i har den persisktalande föreningen blivit en livlina. De som har fått uppehållstillstånd försöker hjälpa dem som fått avslag och deltagarna umgås ofta utanför kyrkan. Att få höra från myndigheter att man inte är trovärdig skapar en känsla av konstant otrygghet, berättar Annahita. När en person får avslag på sin asylansökan förlorar de ofta omedelbart jobbet och därmed inkomsten. 

– De blir så illa behandlade, människor av kött och blod. Vid varje avslag blir livet ett helvete för dem, de kan inte äta eller sova och de vågar inte gå ut. Men Gud går med dem och ger kraft. 

Under lovsången, som sjungs på både persiska och svenska, står många med lyfta händer. En besökare berättar att han upplever en »helande atmosfär« i gruppen. Alla bjuds in till förbön, och när Annahita ber för en person sluter andra upp som en skyddande cirkel.

– När deltagarna kommer hit känner de sig ofta nedstämda, men efter bön och lovsång säger de att de känner sig lättade. Jag hör det från nästan alla – att bönen lyfter bort bekymmer och oro. Det handlar om en djupare upplevelse av befrielse.

Klockan är över 21 och kvällen lider mot sitt slut. För de flesta väntar en oviss vecka. Men om sju dagar är det åter bönegrupp och det gäller att härda ut tills dess. 

– Det är gemenskapen som gör att man orkar vidare, säger Annahita.

• Della
• Twittra