Teologisk reflektion

Vi tillber en sårmärkt Gud

Tron bygger på Gud – inte mig och mina känslor. Vi kan tvivla på Guds närvaro men ändå tro på den.

I evangelierna möter vi inga troshjältar, utan förvirrade människor som har svårt att greppa det ofattbara: Jesus, som var död, sägs leva. För lärjungen Tomas är det först när han får ta på Jesu sårmärkta kropp som han kan tro. Jag tror det är en erfarenhet fler av oss skulle behöva göra.

Alltför ofta blir vi kristna kroppslösa varelser som förnekar våra känslor, vår kropp och vår vilja. Vi lever med illusionen att det kristna livet ska vara friktionsfritt och att vi kan le mitt i stormen bara Jesus är med oss. Vi försöker ofta tvinga oss till en viss typ av känsla, kanske glädje eller frid, i stället för att söka Guds närvaro i det vi känner. Vi får leenden likt munkavlar.

Jesus utan korset blir en distanserad Gud som står bortanför lidandet. Jesus utan uppståndelsen blir en kraftlös Gud som inte kan förändra vårt lidande. Båda blir ytterligheter och diken som får våra liv att kantra över åt någon extrem. Vår bild av Gud hör samman med vår bild av hur vi borde vara.

Alla behöver vi därför ett Tomas-möte. Ett möte med Jesus som den korsfäste och uppståndne. För det är i mötet med Jesus – som är sårad av döden men har besegrat den – som vi vågar låta våra sår komma i kontakt med hans och varandras. Vår svaghet blir då inte ett hot mot vår gudsrelation utan en förutsättning för den. Precis som Jesus sagt: »Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket …«

Det är genom denna befriande upptäckt som vi kan börja våga dela vår utsatthet med Gud och med varandra. Tron hänger inte på mig eller mina känslor, den bygger på Gud. Jag får även inse att det finns en avgörande skillnad i tron på att Gud är frånvarande och känslan av att Gud är frånvarande. Vi kan tvivla på Guds närvaro men ändå tro på den. Mitt i dödsskuggans dal kan vi ändå tro att någon vandrar med oss.

De som lider av psykisk ohälsa kan därför, mitt i sin smärta och högst ofrivilligt, bli en gåva till den kristna gemenskapen. Deras kroppar kan påminna oss om vår samtids dårskap och gränslöshet. De kan påminna oss om behovet av att upptäcka våra gränser, försonas med dem och samtidigt vägra att överföra dem på Gud. De kan dessutom påminna oss om en av de viktigaste uppgifter vi har. Nämligen att kunna skilja på det som är mänskligt och omänskligt.

Avslutningsvis vill jag dela en fråga som alla kristna gemenskaper borde ställa sig: Får jag plats att vara människa här, med alla mina känslor och med hela mitt liv?