Doktor Abeya Wakwoya skakar på huvudet.

– Det är så inhumant. Det är omänskligt.

Som chef för Mekane Yesus-kyrkans biståndsgren DASSC har han sett mycket, men situationen i Tigray är värre än något annat han upplevt.

– Jag vet inte ens vilka ord jag ska använda för att beskriva det våld och det lidande som barnen och kvinnorna utsatts för.

Abeya har just återvänt från ett besök på DASSC:s kontor i regionhuvudstaden Mekele. Berättelserna och mötena på plats har skakat om honom. 

– Vår personal har funnits där hela tiden och många av dem är traumatiserade – inte bara av själva kriget, men också av allt mänskligt lidande de mött i spåren av konflikterna, berättar Abeya.

Under de senaste två åren är det inte mycket som fungerat i Tigray. Skolorna har varit stängda. Sjukhus, banker, transporter och andra samhällsfunktioner har satts ur spel. Trots detta har ändå Mekane Yesus-kyrkan och DASSC fortsatt verka i den mån det varit möjligt, vilket också gjort att många människor vänt sig till dem i sin desperation när de utsatts för övergrepp och attacker eller saknat mat. 

– Som kyrka är det viktigt att finnas kvar, också mitt i krisen. Men det har krävt mycket av vår personal och nu behöver vi ta hand om dem. Det är inte bara byggnader och verksamheter som behöver byggas upp igen, vi behöver också personliga helanden på många plan, säger Dr Abeya.

På en knastrig telefonlinje får vi tag på Desta Hadera, som arbetar för DASSC i Tigray. Han har just skickat en ansökan till EFS för matutdelning och stöd till fritidsverksamheten i Rama, i allra nordligaste Etiopien på gränsen till Eritrea. Här har EFS stöttat utsatta barn ända sedan 2015, innan arbetet tvingades pausa på grund av konflikterna. 

– Vi är så glada att vi har kunnat öppna fritidsverksamheten igen! Och det är verkligen ett mirakel att så många av barnen fortfarande lever, säger Desta. 

Många av barnen hade väldigt knappa omständigheter redan innan kriget bröt ut. Flera av dem har olika funktionsvariationer och andra kommer från familjer där en eller båda föräldrarna har hiv, eller där andra omständigheter gjort det oerhört svårt för familjerna att ta hand om sina barn under kriget. Nu när barnen återvänder är det många som är undernärda, och de vittnar också om väldigt svåra hemförhållanden. Därför innehåller ansökan inte bara en vädjan om mat till barnen, utan också om stöd till deras familjer.

– Vi behöver se till hela barnens situation. Förutom de skolluncher och de näringstillskott som barnen får på centret kommer vi också dela ut vetesäckar till barnens vårdnadshavare, berättar Desta.

Men det är inte bara mat som behövs. Desta lyfter också de psykosociala behoven och vikten av att återskapa en trygg miljö där barnen kan leka igen. Många har varit med om oerhört svåra upplevelser och förlorat både hus och hem. Även fritidsverksamhetens lokaler attackerades och bestals på allt från vattenledningar till köksutrustning och böcker. Nu är allt iordningställt rent materiellt, men oron att konflikterna ska blossa upp igen finns kvar – liksom minnena. Många har också förlorat anhöriga. 

– Det är mycket som behöver repareras. Vi har stora materiella skador – vägar, skolor och andra byggnader som är förstörda. Men för er som ber, så vill vi att ni ber för oss. Be om helande och om en bestående fred, säger Desta.

• Della
• Twittra