– Jag önskar att kyrkan med sitt fantastiska nätverk ännu tydligare skulle finnas där för de utsatta barnen och ge dem familjer, säger Hannes Sandahl, EFS missionär i Tanzania.

Hannes var bara 24 år när han kom till Tanzania första gången. Han skulle tillbringa tre månader i Livingstone-bergen och bland annat praktisera på ett barnhem i den lilla bergsbyn Bulongwa. Det han inte visste då var att de första månaderna snart skulle bli till många år, och att arbetet med barnhem skulle komma att förändras drastiskt.

– Jag önskar att jag kunde säga att livet i Tanzania mest präglats av solskenshistorier, men det är nog snarare sorgen och frustrationen över orättvisor som drivit mig i mitt arbete, säger Hannes.

Hannes är rak. Han är varm och ödmjuk, men tydlig och avskalad på samma gång.

Under intervjun befinner han sig på en bilresa i norra Tanzania med ett antal kollegor från stiften i söder, för att studera barnhemmens vara och icke vara. 

– Vi har egentligen bara sex platser i bilen, men vi fick in en sjunde som sitter på kylskåpet där bak, så det går bra, skrattar Hannes.

Tillsammans möter gruppen organisationer som arbetar med allt från familjehem till mjölkersättningsprojekt och stöd för familjer som väljer att behålla sina barn, trots att omständigheterna är svåra.

– 80 % av alla som bor på barnhem i Tanzania har minst en förälder i livet. Vi försöker kartlägga hur situationen ser ut på den Lutherska kyrkans barnhem, hur många barn det handlar om, varför de är där och vilka alternativ vi kan skapa. 

De negativa konsekvenserna av att växa upp på institution är väl dokumenterade och lagstiftningen i Tanzania är tydlig – det är »Family First« som gäller. Barn ska i första hand få växa upp med sin, eller i alla fall en, familj. Men verkligheten är ofta en annan och den brottningskampen har följt Hannes ända sedan han landade i Bulongwa som 24-åring.

– Jag kom direkt att känna mycket för platsen och för barnen som bodde där, men samtidigt väcktes många frågor redan då, berättar Hannes.

Efter praktiken åkte Hannes hem till Sverige igen och gifte sig med Nora. Men längtan tillbaka till Tanzania var stark och bröllopsresan gick raka spåret tillbaka till foten av Livingstone-bergen. Den här gången stannade Nora och Hannes ett drygt halvår och Hannes arbetade volontärt som snickare på ett sjukhus.

De fick många goda vänner i byn och en av de kollegor som Hannes minns alldeles särskilt var en småbarnsfar, som hastigt förlorade sin hustru. Hannes hjälpte mannen att spika ihop kistan och begrava henne. Under åren som följde, medan Hannes studerade till socio-nom i Sverige, funderade han ofta över hur det gått för pappan och barnen. En dag fick han ett telefonsamtal. Den unga pappan hade just dött och barnen var nu själva.

– Beskedet drabbade mig väldigt hårt och kom precis när jag skulle planera för min C-uppsats på socionomprogrammet. Jag undrade var barnen skulle hamna. Jag tänkte på barnhemmet och frågorna jag haft när jag var där kom tillbaka: Hur påverkas barn av att växa upp utan föräldrar? Vad gör det med deras identitet och syn på begrepp som familj? Vad finns det för risker och vad finns det för alternativ?

Hannes bestämde sig för att ägna uppsatsen åt att försöka förstå frågorna bättre. Han djupdök i facklittertur och kritiska analyser. Men samtidigt som han fick modeller och belägg för mycket av den frustration och oro han känt redan som praktikant på barnhemmet, tyckte han att forskningen saknade viktiga nyanser.

– Litteraturen var väldigt ensidig i sin fördömelse av barnhem och institutioner, men verkligheten är ju komplex och situationen på landsbygden i Tanzania är svår. Det finns inga enkla lösningar, fortsätter Hannes.

Efter studierna bestämde sig Sandahls för att återvända till Bulongwa och 2014 sändes de ut av EFS, tillsammans med sina två barn. Eftersom missionären, som tidigare arbetat med barnhemmet precis avlidit, blev det naturligt för Hannes och Nora att axla en del av ansvaret, men Hannes kände sig kluven.

– Det var lite skräckblandat, skrattar Hannes.

Under tre års tid fungerade han som bollplank för stiftet och de lyckades återförena många av barnen med sina ursprungsfamiljer. I flera fall gick det bra, men några av barnen fick tyvärr omhändertas igen.

– Vi trodde att vi hade gjort grundliga utredningar av deras hemförhållanden, men detta är oerhört komplicerat och det är viktigt att inte ha för bråttom.

Även efter att familjen Sandahl lämnade Bulongwa och flyttade till Iringa har Hannes fortsatt i en rådgivande roll. Barnhemmet finns fortfarande kvar, men med betydligt färre barn.

I sommar avslutar Nora och Hannes sina tjänster efter hela 9 år i Tanzania, ett arbete som för dem båda handlat mycket om barnens rätt och bästa. De har också hunnit få fyra egna barn. Det har varit lärorika och omvälvande år.

– Jag är så tacksam för allt det vi fått vara med och se och göra, men det vi fått bidra med står sig ändå ganska slätt i jämförelse med det vi själva fått ta emot.

Han lyfter människors odelade närvaro inför det viktiga i livet och tilliten till Gud som två av de saker han önskar att han kan fortsätta att bära med sig. En närvaro och tillit som också gör det möjligt för människor att släppa allt det de har i händerna för att finnas till för varandra.

– Jag tror att kyrkan i Tanzania har en enorm potential att möjliggöra för många fler barn att få ett hem och en familj i och genom församlingarna. Jag ber också att kyrkan ska våga ställa de svåra frågorna och ännu tydligare stå upp för barnens bästa, i synnerhet de barn som är utsatta.

• Della
• Twittra