Temat är oro och frid. Ett spänningsfält mellan vardagliga orosmoment som ekonomi, ansvar och nära relationer kontra de stora frågorna som terrorhot, medmänniskor på flykt och ansträngda samhällsstrukturer. Dagsljuset har sedan länge lagt sig när vi samlas. Panelen består av socionomen Ellinor Malmqvist som hela sitt liv arbetat med flyktingar:

– I det här läget skulle jag önska en ny Nelson Mandela, någon pedagogisk ledare som kan förklara för oss att vi lever i den rikaste av världar och det kommer kosta oss på riktigt att hjälpa människor.

Tillsammans med pensionären Hans Lindholm, småbarnsföräldern Maria Stenman och missionsföreståndare Stefan Holmström träffar hon Budbäraren för ett samtal om Sverige i dag.

– Jag tror risken för dödligt våld på våra gator inte är större nu än vad det var för några år sedan, säger Hans Lindholm, men att orosnivån numera är mer påtaglig är de alla överens om.

De beskriver Sverige som ett land med välfungerande samhällssystem där individualism och materialism är två tongivande element. Vår trygghet är nära förknippad med samhällets ordning.

– Ibland sägs det att vi är själviska i vår kultur, men de flesta svenskar skulle nog känna sig orättvist behandlade då många bryr sig om fler än bara sig själva. De flesta tänker på sin familj, sitt jobb, sina vänner men jag tror många har en ganska begränsad omvärld, fortsätter Hans.

– Att miljontals människor just nu svälter i Etiopien tränger liksom inte igenom. På ett sätt är det förståeligt men också fullständigt obegripligt! Vi blir så upptagna av vårt eget, säger Stefan.

– Finns det inte en överlevnadsstrategi i att man inte kan rå om och känna för så många fler än dem som står en allra närmast? undrar Maria då.

Kanske blir behovet av att begränsa vårt känslomässiga engagemang viktigare när omvärlden kommer allt närmre genom sociala medier och ny kunskap ständigt finns tillgänglig. Vissa nyheter når oss samtidigt som mycket faller mellan stolarna i dagens mediebrus. Det går trender i de budskap som basuneras ut och dagsläget ser definitivt inte endast mörkt ut.

– Det finns en tydligt positiv linje där fler engagerar sig. Viljan att ge någonting till sina medmänniskor skulle jag säga är större än någonsin, berättar Ellinor.

– Upplever du att fler faktiskt engagerar sig? Blir det inte lätt något vi pratar om när vi äter middag eller visar stort engagemang på Facebook utan att ha tiden för konkret handling? Även om vi inte är någon exceptionell familj så har inte vi ändrat prioriteringarna efter det här, funderar Maria.

– Ja, det som oroar mig mest i dagsläget är att jag som ändå ser mig som en ganska engagerad person kan leva vidare och har fullt upp att göra ändå, säger Hans.

Tid är vår hårda valuta, det är de eniga om. Ellinor ser nya människor som valt att hjälpa till. De har tröttnat på materialismen och upptäckt en inre tillfredsställelse av att finnas till för någon annan. För henne finns inget roligare än att möta människor. Fascinationen över det unika med varje människoöde fyller hennes blick och övriga instämmer i det fantastiska att få umgås och dela någons livsberättelse – fast är mötet mellan människor alltid så odelat positivt?

– Om man ska rannsaka sig själv lite inför en sådan fråga, så, jag jobbar mycket och har vissa utmaningar vid sidan av det vilket gör att jag värjer mig lite grann för att ge mig in i ett samtal med någon som är nyare svensk än jag. Egentligen skulle det kunna vara ett äventyr, men jag vet inte om jag har tid för det, bekänner Stefan.

Funderingarna fortsätter, kring prioriteringar och fulla kalendrar, tills Ellinor utbrister:

– Det är väl inte meningen att vi ska räcka till jämt? Jag tänker att det finns vissa saker som jag brinner för – då gör jag dem. Sedan måste jag vila mig, för annars orkar jag inte.

Dagens oro ser de både som en personlighetsfråga och en fråga om miljö. Oron växer sig större i sammanhang där osäkerheten ges näring. När det vi ser som vår trygghet börjar skaka ökar sökandet efter något stabilt.

– Vissa personer är duktiga på att skapa frid, även i en kaossituation, medan and­ra kan ha nära till sina känslor och människors hjärtan på ett sätt som är en gåva från Gud. De blir kanske lättare bedrövade och oroliga utan att det nödvändigtvis är något negativt i det, säger Maria.

Hans, som har engagemang för EU-migranternas situation, ser en Gudagiven uppgift hos dem som sitter längs gator och trottoarer:

– De är sända med uppdrag att visa att människor som har det svårt inte finns så långt borta, utan här.

– Vi får inte bli immuna, utan vi måste vara besvärade av nöden. Det finns en risk att bli likgiltig, det kan låta heroiskt och fel, men som kristen finns en kallelse att delta i lidandet, säger Stefan.

– Vi blir uppskrämda av ett ”Sverige i kris” men frågan är hur länge folk kommer orka engagera sig? Jag kan känna mig rädd med ett system där människor ska vänta i två år på ett första beslut som kanske dessutom blir tillfälligt. Hur ska man orka fortsätta ingjuta hopp när allt bara blir ett väntrum på att livet ska börja? frågar sig Ellinor.

För att kunna inge hopp måste vi känna det själva. I Bibeln sätter Gud gång på gång ord på det hopp han vill ge oss människor. Maria berättar om de småbarnsföräldrar hon möter som bär på stor oro. I mötet med dem får hennes tro en särskild bäring, att världen kommer att skaka är inget okänt i Bibeln:

– Min verklighet är inte just nu alla flyktingar. De oroliga jag möter frågar sig ”duger jag?” och ”är detta tillräckligt bra?”. Som kristen har jag löften att stå på när allt annat är osäkert.

– En övning som utmanar mig i detta är frågan om jag i praktiken tror att Gud har all makt? Räknar jag med det rent konkret, och vågar lita på Guds kraft, eller stannar det vid bara orden? frågar Stefan.

– För mig är ett väldigt viktigt ord att ”nya himlar och en ny jord väntar oss där hans rättfärdighet bor” och tror jag verkligen på det så vet jag vem som slutligen kommer att segra, säger Hans avslutningsvis.

• Della
• Twittra