Så sitter vi där en kväll, dricker te och försöker lära oss att virka. Lika fumliga och ovana båda två. Trots att virknålarna är stora och garnet grovt så hankar vi oss skrattande fram. Vi är på familjeläger med våra familjer; dukade bord, samtal, lek och andakt. Vi häller upp ännu en kopp te och övergår till bilderna i våra mobiler. Hon visar bilder på sina föräldrars stuga i bergen, på semesterresor med sol och bad, på sista kvällen ute med tjejkompisarna, på bröderna som redan flytt och nu bor i ett annat europeiskt land. Och där börjar hennes berättelse. Tiden stannar upp och huden blir tunn. Hon berättar om det land som hon älskar, som inte längre finns. Om det liv som var hennes och hennes familjs, men som inte längre går att leva. Om hur hon, för sina barns skull, googlade efter den säkraste platsen på jorden och hamnade i norra Sverige. Hon har fyllt 40 år, hon har levt ett gott liv, nu är det hennes barns tur. Därför valde de att fly. Där, och då, kommer det plötsligt så nära. Det kunde lika gärna ha varit jag! Jag, min familj, mina barn.

Därför vill jag se fler familjeläger. För att vi ska mötas, sådana som hon och jag.
I många hem är vardagen fylld av jobb, skola, förskola och olika aktiviteter. De tillfällen då familjen är samlad på samma plats kan vara få. Under några dagar, på familjelägret, där finns inget annat – vi får mötas i vår lilla familj och i den stora familj som det är att vara kyrka. Där får vi mötas och märka att det inte är så mycket som skiljer oss åt i grunden även om de yttre omständigheterna kan vara ack så olika.

»Nu är vi tillsammans och du, Gud är här.
Du är lika nära som luften vi andas.
Du ser och hjälper,
Du tröstar och förstår.«
Från Kyrkohandbok, Svenska kyrkan.
Några dagar nära varandra, nära Gud och nära livet. Välkommen på ett familjeläger!

• Della
• Twittra