I kyrkan har frestelsen att söka en tro bortom kroppen alltid lurat runt hörnet. Att nå en renare andlighet, där det mänskliga »inte längre stör«. Det är då vi försöker följa Jesus, men förnekar samtidigt vår egen mänsklighet. Världen klyvs i andligt och världsligt, heligt och profant. Ett gnostiskt budskap, väsensskilt från Bibelns.

Johannes talar om för oss att »varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud« (1 Joh 4:2b–3a). Den kyrka som talar om Jesu mänsklighet, men förnekar det mänskliga, förnekar inkarnationen och då också Gud. Här gäller det inte enbart vad kyrkan med sin mun lär, utan snarare hur hon i sitt liv lever. 

Det finns flera kyrkliga sammanhang som talar om att Gud blivit människa, men genom sitt liv förnekar allt det mänskliga. Variationerna på detta är i det närmaste oändliga och frestelsen att söka en kroppslös tro har förföljt kyrkan genom alla tider. När så görs, kan vi – med hjälp av Johannes vägledning – avfärda den teologin som en heresi. 

Något av det mest radikala den kristna tron hävdar är just att Gud blivit människa, att Gud blivit kropp. Detta förändrar allt. Kroppen är inte ett fängelse att befrias från, en tillfällig boning i väntan på något bättre. Nej, budskapet lyder: Gud vill inte befria oss från kroppen, utan att låta den få bli levande genom sin Ande! 

Paulus skriver att »om anden från honom som har uppväckt Jesus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i er« (Rom 8:11). Vid ett annat tillfälle kan vi läsa: »Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? […] Ära då Gud med er kropp« (1 Kor 6:19–20).

Trots Bibelns tydlighet glömmer vi i vår tradition kanske bort detta ibland. Vi är så måna om att läsa, tolka, förstå och sant förkunna Guds ord att trons kroppsliga aspekter inte framträder lika klart. Men tron sitter inte enbart i huvudet. Hela vårt liv, all vår mänsklighet, är involverad. När jag korstecknar mig, tänder ett ljus eller lyfter mina händer är det en bön till Gud. Och när jag utifrån min tro avstår en viss föda, eller väljer att resa på ett visst sätt, är det en form av tillbedjan.

Tro kan aldrig reduceras till en bekännelse att enbart bejaka med läpparna, utan förstås bättre som någonting som görs, en inriktning för livet. Då vi är våra kroppar, tror och ber vi också med dem. I sammanhang där praktiker och liturgi misstänkliggörs riskerar däremot denna tro att förringas. 

En fallgrop när det gäller detta, är att vi ser korstecken, ljuständning, knäfall eller upphöjda händer som ett uttryck för tron, i stället för att betrakta dem som bön. Gör vi det riskerar känslan inför praktiken bli avgörande. Det måste »kännas autentiskt«, annars ser jag det inte som sant. Därmed tar vi också små steg bort från en kroppslig tro.

Vi kan också frestas att instrumentalisera våra liturgiska handlingar och enbart se dem som hjälpmedel som får oss att tro. I det fallet får inte handlingen något värde i sig, utan ses som ett andligt stödhjul. Jag ser därmed också ner på en som tänder ett ljus, eftersom jag minsann kan be utan den typen av hjälp. Det kroppsliga föraktas och därmed söker vi, kanske omedvetet, en kroppslös tro. 

Den kristna bekännelsen hävdar att bön inte enbart formuleras med våra läppar, utan också med våra kroppar och liv. Återupptäckten av denna tro – att våra praktiker är synonyma med tron själv, att hela vår mänsklighet ryms i bönen – vidgar det kristna livet. I stället för att tron enbart är teorier i huvudet eller läror att tala om, blir hela livet en gudstjänst. Precis som Paulus hälsar oss: »Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst« (Rom 12:1).  

Gudstjänst är ingenting vi gör på söndagen, för att sedan återgå till vardagen. Söndagens gudstjänst är en förtätning av det kristna livet, som lär oss vad det innebär att leva sant mänskliga och formar oss till att bli dem Gud skapat oss för att vara: Guds avbilder. Gud vill, som Peter Halldorf skriver, att vi ska bli mer människa, men aldrig mer än människa. Kroppen är varken ett projekt att förverkliga eller ett störningsmoment att fly från, utan en plats där Guds Ande bor. 

• Della
• Twittra