Satsa på de unga – de är vår framtid! Så sägs det. Tyvärr ofta som en klyscha, utan djupare reflektion kring vad orden innebär. Jag har börjat tänka mer på detta, sedan jag fick möjlighet att resa till Kurdistan i Irak. Det gav mig något av ett nytt hjärta för den här världens unga.

När vi en eftermiddag vandrade runt i lägret för internflyktingar i byn Dawodiya satte jag mig en stund med två tonårstjejer. De hade sina telefoner i handen, med spruckna skärmar och väl valda bilder i sina Facebookflöden som ska visa något av vem man är. Precis som vilka tonåringar som helst i Sverige alltså, men med skillnaden att dessa förlorat hem, sammanhang, vänner – sin plats på jorden. Jag frågade mig själv om de också kommer att förlora sina framtidsdrömmar innan det finns möjligheter att börja uppfylla dem? I en region som i stor utsträckning är präglad av osäkerhet, omgivande konflikter och sekteristiska motsättningar riskerar unga människor att tappa tron på en framtid, hoppet om förändring och viljan till försoning. Det skulle i så fall göra mörkret än mer kompakt, för om de unga inte kan tro, hoppas och vilja – vem skulle då göra det?

Därför är det så viktigt, ja avgörande, att skapa plattformar för unga människor att växa väl, trots svåra omständigheter, så att de får kraft och färdigheter att påverka framtiden och sitt sammanhang. För det gör de, om de bara får chansen. Sinnebilden för detta blev för mig 23-åriga Ashur och 26-åriga Robena, som båda har viktiga ledaruppdrag inom Capni, den organisation som EFS samarbetar med i Kurdistan. Att se dem jobba så hårt, deras kompetens och de visioner som de frimodigt driver mitt i en kaospräglad omvärld, var en tydlig påminnelse om de ungas betydelse för såväl en organisation eller församling, som för ett samhälle eller helt land.

Tillbaka till Sverige och våra unga. Inte minst alla de unga som relativt nyligen kommit till Sverige, med en förhoppning om att få omsätta sin kraft i något konstruktivt. Huruvida de ska kunna utvecklas till vad de är skapta för, tror jag till stor del beror på alla som nu har möjlighet att påverka. Det handlar om alla med makt och positioner, alla med ledaransvar, alla som är förebilder, och inte minst; alla de som känner den allsmäktige Gud som är Herre över alla omständigheter. Jag själv, och många av er som läser denna text, passar in på så gott som alla dessa kategorier. Frågan som ställs oss är alltså: vad menar vi när vi säger att vi vill satsa på de unga? Vad är det för en ljusnande framtid vi vill att de unga ska bli? Och hur ska de böner och det engagemang se ut som gör verklighet av orden? De unga är som sagt vår framtid. Oavsett om vi talar om Sverige eller Kurdistan.

 

• Della
• Twittra