Vem var Rosenius?

I år är det 150 år sedan Carl Olof Rosenius fick hembud blott 52 år gammal. Hans betydelse för svensk kristenhet kan inte överskattas men allt för ofta reduceras han till ett namn, något vi refererar till när vi vill sätta etikett på vårt väckelsearv. Men Rosenius har ett tilltal som i allt högsta grad sträcker sig in i vårt tid – därför kommer vi att under året sätta hans teologi, liv och gärning i fokus.

För många av denna tidnings läsare är Carl Olof Rosenius bekant, för andra är han bara ett namn. Med tanke på att denna årgång av Budbäraren på ett särskilt sätt ska uppmärksamma Rosenius och hans teologi, kan det därför vara lämpligt att säga något om honom – som en bakgrund.

I de kyrkohistoriska böckerna omtalas han som Sveriges hittills genom tiderna störste lekmannapredikant. Det sammanfattar väl hans betydelse men täcker ändå inte allt.

Rosenius föddes 1816 i ett prästhem i Nysätra i Västerbotten. Han dog 52 år senare i Stockholm. Det är med anledning av 150-årsminnet av hans död som Budbäraren väljer att särskilt uppmärksamma honom detta år.

Rosenius började predika redan vid tidig ålder och tanken var att han, liksom sin far och äldre bror, skulle bli präst. Av olika anledningar blev det inte så. I stället kom han som författare, sångdiktare, själavårdare och lekmannapredikant att få ett mycket stort inflytande i sin samtid – och långt senare.

Genom sina tidningar, Missions-Tidning och Pietisten, nådde han stora skaror. I den första publicerade Rosenius material om kristet arbete i olika delar av världen och inspirerade på så sätt till engagemang för internationell mission. Pietistens artiklar hade till stor del uppbygglig karaktär och riktade sig till kristna för att hjälpa dem till fördjupning i deras tro.

Rosenius stod själv för det mesta av materialet i Pietisten, det var också där han publicerade texterna till sina sånger och psalmer. Och nästan alla de böcker som getts ut i hans namn har sitt ursprung i artikelmaterial från Pietisten. Det gäller både en rad småskrifter och till exempel hans dagbetraktelser (Husandakt).

Som person var Rosenius stillsam och mild. Han var känslig och led periodvis av svårmod. Men hans predikan var klar; ingen kunde tala om nåden som han. Hans psykologiska klarsyn och människokännedom bidrog tillsammans med hans yttre framtoning till att många sökte upp honom i själavård.

En sida av Rosenius som inte så ofta uppmärksammats är hans sociala engagemang. Förutom att personligen ofta göra hembesök hos sjuka, satt han i styrelsen för både Ersta diakonianstalt och Stockholms stadsmission. Och så fanns han med bland dem som 1856 bildade EFS och ingick i dess styrelse fram till sin död.

Detta är denne mångsidige lekmannapredikant och författare som Budbäraren nu uppmärksammar. Ty även om han själv varit död i 150 år lever hans texter och teologi.