Hur kan jag veta vem jag är? Sökandet efter vår sanna identitet är en svindlande resa, fylld av villovägar. Inom och runtomkring oss finns nämligen många olika röster som försöker svara på frågan »Vem är jag?« åt oss. 

De kapitalistiska krafterna, som så starkt präglar vår kultur, säger att jag är vad jag konsumerar. Detta oavsett om det handlar om prylar, erfarenheter, trender eller åsikter. Andra röster säger att jag är min hemort, min familjebakgrund eller det mina föräldrar sagt om mig. Ytterligare några menar att jag är det ett visst personlighetstest råkar visa mig.

Dessa omgivande röster tenderar att få stark påverkan på oss. Den som gjort ett personlighetstest kan förklara sitt beteende med att säga »Men det är ju sådan här jag är!« Andra ursäktar sig utifrån sina föräldrars påverkan eller sin uppväxtmiljö. Och det är inte särskilt ovanligt att en känd person vid någon intervju, mellan raderna, berättar hur denne ägnat hela sitt liv åt att bevisa något för en frånvarande pappa, för mobbarna, för lärarna eller för kompisarna.

Utifrån detta är det kanske inte heller så märkligt att många av oss mår dåligt. För om jag inte kan svara på frågan »Vem är jag?«, är det ju närapå omöjligt att ha något slags relation med dem som finns i min omgivning. En relation förutsätter nämligen ett Jag och ett Du. Om mitt jag är otydligt och konturlöst, fyllt av förvirring och osäkerhet, vem ska då den andre lära känna? Oftast blir det en karaktär som den andre möter. Jag försöker spela den roll som jag tror att den andre tycker att jag borde vara, i hopp om att bli älskad. Den avgörande frågan är kanske därför inte »Vem är jag?«, utan snarare »Vem låter jag säga åt mig vem jag är?« 

Den mödosamma resan att upptäcka mitt sanna jag påbörjas därför än en gång när jag slår följe med Jesus ut i öknen. I öknen kommer vi bort från alla dem som självpåtaget vill berätta för oss vilka vi är, och de samhällskrafter som vill svara på frågan åt oss. I ödemarken tvingas vi dessutom släppa alla de där människorna, prylarna och jargongerna som fungerat som kryckor till ett sviktande självförtroende. I öknen, vid Jordanflodens strand, berättas det hur Jesus döps – och där bekräftar Gud också vem han är. »Du är min älskade son, du är min utvalde!« (Luk 3:21–22). Det är denna röst och dessa ord som är grunden för Jesu identitet och självförståelse. Guds röst över hans liv. 

När Jesus väl blivit rotad i sin identitet, i sitt centrum, är väl allt frid och fröjd? Nej! I öknen hörs inte enbart Guds röst över våra liv – där utmanas vi också av ondskans krafter som vill få oss på fall och se vår identitet rämna. Direkt efter dopet läser vi om hur djävulen konfronterar Jesus, och det är just Jesu identitet som Guds son som ifrågasätts (Luk 4:1ff). Den återkommande formuleringen från djävulens läppar är: »Om du är Guds Son … bevisa det då!«

Vi försöker ofta tackla denna prövning genom att hävda oss inför vår omgivning. Men Jesus faller inte för frestelsen. Han står tryggt kvar och avfärdar djävulens resonemang med hjälp av Guds Ord. Till slut står Jesus ensam kvar i ödemarken med änglarna vid sin sida. Först efter att Jesus blivit rotad i och konfronterad med sin identitet påbörjas hans offentliga gärning. När Jesus senare i evangelierna frågar sina lärjungar: »Vem säger ni att jag är?« (Matt 16:15), är det inte ett ängsligt sökande från honom efter bekräftelse. Det är snarare en inbjudan till lärjungarna om att få syn på vilka de själva är, genom att få syn på vem Jesus är. När Petrus bekräftar Jesu identitet, får han nämligen också syn på vem han själv är: Klippan Petrus (Matt 16:18).

Vi påminns här om att det inte finns någon sann självkännedom utan gudskännedom. På samma sätt som det inte finns någon sann gudskännedom som inte leder till självkännedom. De båda två hör ihop. Ju mer jag får syn på vem Gud är, desto mer förstår jag vem jag är skapad till att bli. Gud är nämligen inte ute efter att kuva vårt jag, utan upprätta det. Precis som Paulus vittnar för oss: »Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek« (Ef 3:16–17a). Paulus klargör att Gud vill upprätta vårt jag, så att vi kan bli ett Jag till Guds Du.

Tryggheten i vem jag är leder sedan till att jag kan förenas med Guds intressen i världen. Jesus visar oss detta när han tvättar lärjungarnas fötter och säger: »Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är ni också skyldiga att tvätta varandras fötter« (Joh 13:13). 

Som Magnus Malm påtalat utifrån detta bibelord: Jesus ursäktar inte sin identitet, utan bekräftar den. »Jag är er Herre och mästare … «, säger han, och visar sedan lärjungarna åt vilket håll hans liv leder. Ett liv i kärlek, tjänande och ödmjukhet. På samma sätt blir den människa som bottnar och lever i sitt dop, som lärt urskilja Guds röst om vem hon är (Guds utvalde och älskade son och dotter) fri att möta sin omgivning och allt skapat som en tjänare.

Jag gör allt detta – inte för att bli någon, utan för att jag redan är Någons. 

• Della
• Twittra