Vem är jag att vara Guds missionär?

Som unga får vi ofta frågan vad vi gör nu efter studenten. Mitt standard­svar är att jag har jobbat och rest, som många andra. När jag berättar att jag har varit volontär i Irak är ofta responsen: »Va! Irak!? Är det inte farligt där? Jag skulle aldrig våga … Jag är inte så modig. Jag …«

Ja, jag har varit i norra Irak. Under tre veckor var jag utsänd av Salt som volontär och missionär från Sandvikengårdens kommunitet. Jag arbetade med två olika hjälporganisationer, bland annat Capni som EFS stöttar. När jag berättar om min resa och möts av frågor som »Är det inte krig där?«, är det lätt att för ett ögonblick dras med och bli rädd och osäker. Visst finns det ett mått av fara i en sådan resa – hur vågar jag det? Vem är jag att vara Guds missionär? När jag:et blir utgångspunkten för vår värld skapas en rädsla och distans till det som står utanför vår verklighet.

Jag tror inte Gud vill att vi ska tänka så utan han ger oss ett nytt perspektiv – vi får se världen med hans ögon. Där är inte jag i cent­rum, utan ett vi. Våra syskon i Irak är lika mycket en del av oss som våra svenska vänner. Som mannen i flyktinglägret som försöker kommunicera med enstaka ord och ett stort leende, pojken som saknar sitt hem i Mosul som familjen tvingades att fly från eller flickan som har varit slav hos IS och inte längre känner igen sina syskon. Alla är de en del av oss, en del av det »vi« som Gud skapat.

Många unga kristna i Sverige som jag möter grubblar och är osäkra på sin kallelse. Jag tror Gud ledde mig till Irak, men främst eftersträvar jag att leva i kallelsen att »gå ut och göra alla folk till lärjungar« (Matt 28:19). Det säger Jesus till var och en av oss. Kyrkan har i alla tider levt ut denna kallelse, inte minst EFS internationella och nationella arbete som grundar sig i den kallelsen. Är vi ungdomar med och lever enligt Guds vilja? Eller har vi fastnat i våra självcentrerade tankar?

När jag:et och våra känslor är i centrum hindrar det oss från att utföra Guds vilja, vi missar målet. Tänk om vi alla kan leva i Guds kallelse? Det innebär inte nödvändigtvis att åka till Irak eller andra »farliga« platser. »Alla folk« innefattar alla folk. Förändringen från jag till vi sker när vi söker Gud, i Ordet och bönen. »Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja« (Rom 12:2). I Guds närvaro får vi låta oss förvandlas och formas av vår Skapare.

Psalm 67 får hjälpa oss be om Guds vilja utifrån oss och inte utifrån mig. Att alla folk ska lära känna Jesus är trots allt Guds vilja, som Ordet lär oss. »Gud visa oss nåd och välsigna oss, låt ditt ansikte lysa mot oss, så att hela jorden lär känna vad du gör och alla folk får veta att du hjälper« (Ps 67:1–2).

Cecilia Harvey

Saltvolontär