– Under påsken minns vi Jesus praktiska kärlek och hur han offrade sig själv för världen. På samma sätt behöver vi också visa kärlek till de vi har runtomkring oss på ett konkret sätt, säger hon

Det är en kylig vårkväll i södra Tanzania. Arbetsdagen är egentligen slut, om nu arbetsdagar någonsin tar slut för människor som Joyce Ngandango. Situationen för utsatta barn blir inte bättre för att det är helg, eller kväll. Snarare tvärtom. 

– Idag har det ringt hela dagen om en liten pojke i stort behov av ett tryggt boende. Han kom precis hit, berättar Joyce.

Sedan åtta år tillbaka arbetar Joyce som pastor och föreståndare på Huruma Children’s Center i Iringa. Det är ett center som drivs av den evangelisk-lutherska kyrkan med fokus på barn i mycket utsatta situationer. Hit kommer barn som utsatts för våld eller övergrepp, eller som av andra skäl behöver ett nytt hem. Joyce bor själv på centret tillsammans med sin egen familj – tre små barn och en man som är lärare. Att arbeta här är mer än ett jobb, det är ett liv. 

Den lilla pojken som just anlänt är 7 år gammal. Joyce berättar att mamman hade förlagt en mindre summa pengar, ungefär 40 kronor. Hon trodde att pojken stulit sedlarna, så hon började slå honom och bröt båda hans armar. Morgonen efter skickade hon iväg barnet som vanligt till skolan igen, trots att han knappt kunde bära sin väska.

– Det var läraren som upptäckte att pojken inte mådde bra, och att båda armarna var brutna. Hon slog larm och anmälde misshandeln till polisen. Sedan ringde de till oss.

Joyce är upprörd. Trots att hon sett hundratals liknande situationer är hon väldigt omskakad, både ledsen och vred. 

– Och vet ni var de försvunna pengarna var? De låg på soffan. Det upptäckte mamman när hon redan slagit pojken gul och blå. 40 kronor!

Joyce skakar på huvudet. Problemet är också att den lilla pojken har fyra syskon. Det finns ingen pappa och när mamman med största sannolikhet blir fängslad för övergreppet, har de ingen som kan ta hand om dem. Att hitta goda fosterfamiljer är svårt och tar tid. Joyce är väl medveten om det problematiska med institutionsplaceringar, men i dagsläget behövs ändå det här akutboendet. 

– Det är väldigt högt tryck på centret. Behoven är stora och våldet i hemmen har ökat de senaste åren. Som Jesus efterföljare är det vår plikt att engagera oss i de praktiska problem vi ser i samhället. Det finns inga enkla lösningar, men vi måste göra det vi kan, fortsätter Joyce.

I dag bor 77 barn på centret. Joyce och hennes kollegor har ett tätt samarbete med polisen och andra myndigheter för att säkerställa att barnen får den hjälp och det stöd de behöver, men också att de som behandlat barnen illa blir straffade. Vissa barn har också skyddsbehov. Det kan till exempel finnas en hotbild mot barn som vittnar i rättsprocesser. Arbetet kräver både kunskap och mod. Joyce menar också att kyrkan har en alldeles unik roll att spela för att barnen ska få själslig upprättelse och få sin värdighet tillbaka. Det viktigaste vapnet i kampen mot brustenheten är kärlek.

– Vi finns här först och främst för att vi älskar de här barnen. Det spelar ingen roll vad de har gjort, eller hur andra människor har behandlat dem. Vår kallelse är att möta dem med kärlek, och när någon är älskad kan mycket förändras i deras liv. 

Förutom Joyce finns också en annan utbildad pastor och själavårdare på centret. Han arbetar främst med samtal och bibelundervisning, vilket är en viktig del av verksamheten på Huruma. Under årens lopp har 1 800 barn vuxit upp på centret. Idag är många av dem vuxna. Joyce menar att det är ett stort mirakel att så många av dem nu lever välfungerande liv, med tanke på de trauman de genomlevt. 

– Vi vet att Guds ord och människors kärlek har en särskild kraft att hela och upprätta, och vi ser det igen och igen. Vi gråter med de barn som gråter och vi möter deras behov – praktiska såväl som andliga och själsliga. Det viktigaste för mig är att barnen vi har här verkligen får känna sig älskade, och det är jag stolt att kunna säga att de gör här.

• Della
• Twittra