Vem var han egentligen? En man med ungefär samma längd som jag, etiopier och vackert brun i skinnet, trevligt ansikte med varma små ögon.« I den självbiografiska boken Herdepojken och bönhusflickan beskriver Ella Wolde Selassie sina första möten med prästen Taye – om hur hon låg sömnlös och tankarna vandrade åt olika håll. Hans goda ögon hade etsat sig fast i hennes sinne, samtidigt som hon undrade: »Vad skulle det bli av detta?«

När vi sitter och dricker kaffe i Ellas kolonistuga i Uppsala drygt femtio år senare har hon facit i handen. Det blev bra. På frågan om hon kunde skruva tillbaka tiden och återuppleva något särskilt, svarar hon tvärsäkert: 

– När jag träffade Taye! Det var fantastiskt. Jag hade ju ingen aning om att han redan hade spionerat på mig där på språkskolan när jag studerade amhariska, säger hon och skrattar.

När de åkte på »tjirr-tjirr« den där eftermiddagen och den grå Toyotan rullade ner för kullerstenarna mot kratersjön vid Debre Zeit, lade Taye Wolde Selassie armen om Ella och frågade om hon ville bli hans fru. 

»Jag tror det«, svarade hon.

»Praise the Lord!« (Lovad vare Herren!), utbrast Taye – och så omfamnade de varandra. 

När Ella kom tillbaka till skolan på kvällen snurrade många tankar i huvudet. Vad hade hon gett sig in på? Var det äkta? Vad skulle folk säga? Hon tog fram sin andaktsbok och läste texten för dagen. Den handlade om hur Abraham skickade sin tjänare för att utse en hustru till sin son Isak. När han äntligen träffade den rätta, böjde tjänaren sitt huvud och sa: »Lovad vare Herren.«

Det var ju precis vad Taye hade sagt, tänkte Ella. Hon tog det som ett tecken. 

»Jag hade två drömmar: att ta körkort och att bli missionär.« Så skriver Ella i sin självbiografi. Körkortet gick relativt enkelt och kostade bara 300 kronor. Att bli missionär var mer krävande. Kallelsen upplevde hon redan som ung, när missionärer besökte bönhusen hemma i Klemensnäs och Ursviken i norra Västerbotten. Orden kom till henne lika tydligt som om någon hade sagt det: »Du ska bli missionär«. 

»Ett Guds barn hade jag varit hela tiden«, skriver Ella. »Men ville jag fortsätta?« Svaret på den inre kallelsen blev ja, men beslutet höll hon hemligt länge och hon berättade inte för någon om sina upplevelser. Åren gick och Ella utbildade sig till folkskollärare, ett yrke som hon hoppades att hon skulle få nytta av på missionsfältet.

En dag i augusti 1960 ringde Kurt Åberg från EFS expedition. 

»Sätt dig ner«, sa Kurt. Därefter frågade han om hon kunde tänka sig att åka till Etiopien och arbeta som lärare för svenska barn i Nedjo. Behovet hade uppstått hastigt eftersom den dåvarande läraren blivit sjuk, och Ella svarade ja. I februari 1961 bar det av. Efter 24 timmars resa med mellanlandningar i Köpenhamn, Frankfurt, Aten, Beirut, Kairo och Asmara landade hon i Etiopien, och nådde efter ytterligare tre dagars bilresa på 55 mil sitt nya hem.

Nedjo ligger nästan 2000 meter över havet i Oromia-provinsen i västra Etiopien. Där flyttade hon in i en liten lärarbostad med två rum, tvättrum och utedass, vackert omgärdad av persikoträd och palmer. Elkraften kom från en generator, men på kvällarna var det stearinljus och fotogenlampa som gällde. Någon telefon fanns inte heller. All kommunikation skedde via brev och tidningen Norra Västerbotten var oftast redan tre månader gammal när den väl kom med postmannen som gick till fots de tjugo milen från Nakamte en gång i veckan. 

»Den tog jag med till utedasset och där satt jag och läste många gånger tills fötterna domnade«, skriver Ella.

På frågan om hon kände sig rädd där ute i vildmarken skakar Ella på huvudet. 

– Så länge min familj mådde bra där hemma, så var jag inte bekymrad för något. 

Sig själv oroade hon sig heller inte för.

– Jag har ju alltid haft gott om skyddsänglar. En gång voltade jag med en Land Rover och vi höll på att rulla utför ett stup, men det gick bra. Jag fick dock ett rejält jack i huvudet, säger hon och stryker handen över hårbotten. 

Någon hade sagt till Ella att skyddsänglarna hoppar av om man kör mer än sjuttio kilometer i timmen, men den här gången hade de visst hakat sig kvar ändå, berättar hon och ler. 

Äventyrslusten och nyfikenheten löper som en röd tråd genom Ellas livsberättelse. Ända sedan hon fick sin första cykel och for iväg till stan hela 12 kilometer utan föräldrarnas vetskap, verkar hon ha varit på väg. Även om saker varit skrämmande har de sällan stoppat henne.

Den första tiden i Nedjo hade Ella bara ansvar för de svenska barnen, men snart fick hon även undervisa på den etiopiska skolan och därefter även på lärarutbildningen. Efter några år flyttade hon till Nakamte där hon blev rektor för en grundskola och även missionstationsföreståndare. 1966 återvände hon till Sverige i några år, för att sedan återvända till Etiopien igen 1970, och det var först efter det som hon träffade Taye. Ella var då trettiotvå år gammal. Hon hade redan bott i Etiopien i sju år, men där och då tog livet en helt ny vändning.  

Den 4 december 1971 blev det bröllop. Med egenhändigt tillverkad brudklänning, broderade lakan och en stor kartong småkakor som Ella bakat i sin järnspis tog hon DC3:an till Addis. På amhariska lovade de att älska varandra i nöd och lust – sedan blev prästbostaden vid Mekane Yesus-kyrkan i Addis Ababa deras första gemensamma hem.

Ella fyller på mer kaffe i de blommiga små kopparna. Den hemmagjorda marmeladen med rabarber från kolonilotten smakar syrligt och kryddigt av ingefära på de nybakade tekakorna.

– Alla dagar har inte varit solsken, men vår kärlek till varandra har burit oss både genom glädje och svårigheter. Taye har alltid haft en sån omsorg om både mig och barnen.

Efter bröllopet kom barnen Ruth och Yohannes, med bara ett års mellanrum. Det var intensiva år. 1974 började det också bli oroligt i Etiopien. Torka och missväxt hade lett till hungersnöd. Priserna rusade i höjden, människor strejkade och dessutom hade strider utbrutit i norra Etiopien. Militären ökade sin närvaro. Krigslagar infördes, regeringsmedlemmar arresterades och offentliga möten förbjöds. I september arresterades kejsaren Haile Selassie och ersattes av militära ledare. Ett stort antal regeringsmedlemmar sköts också ihjäl.

– Man vågade inte tala med andra än de som verkligen var ens vänner. På telefonen var man mycket försiktig och breven censurerades. Vi försökte skydda barnen från det som pågick, men de såg ju militärposteringarna och de beväpnade soldaterna när vi var ute, berättar Ella. 

Att åka till Sverige var dock inget riktigt alternativ för familjen Wolde Selassie från början. Livet fungerade relativt bra för dem, trots begränsningarna. Men när Taye 1977 fick en inbjudan från Gamla Uppsala församling att komma och arbeta som präst i ett år så beslöt de sig ändå för att åka. 

– Det var med blandade känslor vi lämnade Etiopien. Självklart var det sorgligt att överge hem och familj, men samtidigt var vi tacksamma att slippa terrorn. Dagen efter att vi lämnade landet visade det sig att våra grannar tillhörde motståndsrörelsen och hade vapen gömda i sitt hus. Militären invaderade området och det utbröt strider. Hela vårt hus genomsöktes och det var en väldig timing att vi slapp vara med om det.

Under året som Taye arbetade i Gamla Uppsala församling förvärrades situationen i Etiopien ytterligare och familjen bestämde sig för att stanna i Sverige. Ella hade fått jobb på Svenska kyrkans mission med ansvar för missionärsutbildningen för SKM och EFS. Senare blev hon personalsekreterare på EFS utlandsavdelning. Taye skolade om sig till svarvare. Han undrade om Ella var besviken över att han lämnade prästyrket.

– Vi pratade mycket om vad det egentligen innebär att vara »präst« och »missionär«. Slutar man att vara missionär bara för att utlandskontraktet tar slut? En missionär är man ju när man i ord och handling visar på vem Kristus är. Taye fick prata med många arbetskamrater om sin tro på verkstadsgolvet. Det är inte anställningen som räknas, utan hur jag i mitt liv gestaltar min tro.

Förutom en lägenhet på Bellmansgatan i Uppsala köpte familjen också den lilla kolonistugan i Tunabackar. 

– Jag föll i farstun, även om det inte ens finns någon farstu, säger Ella och skrattar. 

Det är nu mer än 40 år sedan den lilla stugan på Rosenvägen 196 blev deras. När barnen var små bodde de här alla fyra på somrarna. Nu sover Ella hellre hemma i lägenheten och kommer hit på dagarna.

– Jag älskar att börja morgonen på den lilla uteplatsen vid äppelträdet. Där sitter jag och dricker kaffe och begrundar allt det vackra: blommorna och morgonsolen som värmer. Stillheten föder tacksamhet och bön om välsignelse över dagen, bön för nära och kära och alla som jag brukar be för, tillägger Ella.

Känslan av tacksamhet är också det som dröjer sig kvar efter samtalet med Ella. 

2017 somnade Taye in, efter 46 års äktenskap och ett rikt liv med både Gud och människor. Tomheten och tystnaden efter Taye är stor, säger hon, men tacksamheten över deras långa, gemensamma liv ännu större.

• Della
• Twittra