»Det är ju bara krig hela tiden!« Många är de bibelläsare som har brustit ut i denna klagan. Boken som skulle handla om kärlek, nåd och barmhärtighet visar sig innehålla påfallande mycket lidande och död – särskilt när vi läser Gamla testamentets texter.

Döden möter oss i flera skepnader. Mest iögonfallande är de många krig som Israel utkämpar, varav en hel del sker på Guds uttryckliga befallning. Men även Gamla testamentets domshandlingar innebär ett våldsamt slut för dem som drabbas; mest kända är syndafloden och domen över Sodom och Gomorra. Till detta kan läggas Gamla testamentets acceptans av dödsstraff, som skaver betänkligt mot dagens svenska rättsuppfattning.

Hur ska vi som kristna förhålla oss till detta? Det här är en fråga som har med både bibelsyn och gudsbild att göra. Och, vill jag tillägga, med världsbild och självbild. Låt mig därför kommentera vart och ett av dessa begrepp nedan.

Det mesta som rör förståelsen av Bibelns texter har i någon mening med vår bibelsyn att göra. Kan en bok som innehåller så mycket våld och dödande vara förtjänt av beskrivningen »Guds ord«? Ytterst sett är förstås detta en trosfråga, men ett tungt vägande skäl för att ta Bibelns blodiga texter på allvar är att varken Jesus eller apostlarna väljer att göra upp med dessa. Ingenstans i Nya testamentet finns det någon kritik vare sig av Gamla testamentets krigs- eller domsskildringar!

 Därmed är vi inne på frågan om gudsbild. För vad berättar egentligen dessa texter om Gud? Ett genomgående drag i hela Bibeln är att Herren beskrivs både som helig och barmhärtig, både som rättfärdig och nådefull. Men i våra dagars förkunnelse finns i många fall en ensidighet i beskrivningen av Gud. Kan det vara så att vissa av våra reaktioner på dessa texter har mer med vår förvanskade gudsbild att göra än med ett sanningssökande studium av Guds ord? I så fall kan kanske Bibelns svårsmälta texter ha ett särskilt viktigt budskap till just oss – för att vår bild av universums Herre inte ska reduceras till en projektion av våra egna värderingar.

Även världsbilden blir på så sätt avgörande för hur vi nalkas Bibelns texter om krig och dödande. Om Gud i första hand finns till för att bekräfta oss som människor, att boosta vårt ego och att hjälpa oss att »lyckas i livet« är det ju självklart att texter där han i stället går till rätta med vår synd ses som ett misslyckande. Men om vi i stället ansluter oss till Bibelns världsbild – som sätter Herren i universums centrum, och som tar för givet att det är skapelsen som har till uppgift att betjäna Skaparen – blir perspektivet annorlunda. Den Gud som en gång gav oss livet är helt enkelt i sin fulla rätt att ta livet ifrån oss. Faktum är att det är därför som Bibelns författare med sådan hänförelse talar om Guds nåd: Nåden är den rättfärdige Gudens oförtjänta gåva till en i synd fallen mänsklighet.

Och då har vi till sist landat i frågan om självbild. När vi beskyller Gud för att vara hård i sin behandling av oss människor, bygger ju detta på tron att vi förtjänat något annat. Men Bibelns budskap tycks i allt väsentligt vara det motsatta. »Alla har syndat och saknar härligheten från Gud«, skriver Paulus (Rom 3:23). Och när judarna kommer tillbaka från sin fångenskap i Babylonien – en av Gamla testamentets mest omskakande domshandlingar – förkunnar Esra: »Efter allt det som drabbat oss på grund av våra onda gärningar och den stora skuld vi dragit på oss har du, vår Gud, ändå skonat oss mer än vi förtjänade« (Esra 9:13, min kursivering).

Vad får då detta för konsekvenser i mötet med bibeltexter om lidande och död? Ja, om vi ser till Bibelns domstexter kan vi konstatera att så gott som alla dessa har Guds rättfärdiga reaktion över synden som motivering. Till skillnad från många hedniska myter är Bibelns Gud inte en nyckfull despot, vars domshandlingar vittnar om moralisk kluvenhet eller dåligt humör. Nej, varje gång som Herren dömer människan ger han tydliga motiveringar till sitt agerande.

På motsvarande sätt beskrivs de så kallade utrotningskrigen mot kanaaneerna som konsekvenser av dessa folkslags synd och dekadens; där alltså Israel som Guds utvalda folk får agera Herrens förlängda arm i att utkräva domen över hedningarna. 

När det gäller dödsstraffet visar det sig att när detta tillämpas på mördare, är motiveringen något helt annat än simpel hämnd – nämligen varje människas okränkbara värde: »Den som spiller människoblod, hans blod ska utgjutas av människor, för Gud har gjort människan till sin avbild« (1 Mos 9:6).

Ingen kan säga att ovanstående texter skulle vara lättsmälta. Men en lättsmält Bibel skulle å andra sidan göra väldigt lite rättvisa åt en komplex och i synd fallen värld. 

• Della
• Twittra