En ledtråd finns i den typ av brottning som de människor hade som Rosenius riktade sig till. Hans huvudsakliga målgrupp var inte oomvända, utan sådana som var andligt väckta och som kämpade med att få sitt kristna liv att fungera. Den typ av frågor som människor ställde var formade av pietismens intresse för det inre livet och vilka frukter tron bar. Pietismen var en väckelserörelse inom lutherdomen som tog på allvar den nya form av intresse för individen och hennes inre liv som hade börjat växa fram i kulturen. Den var också en reaktion mot den lutherska ortodoxins betoning av »rätt lära« som kunde innebära att frågan om ett »rätt liv« – de praktiska frågorna om vad den kristna tron innebar för livsföringen – hamnade i skymundan. Pietistiska väckelser kom därför att betona frågor om rätt omvändelse och rätt liv. Dessa inåtriktade frågor tog Rosenius på allvar samtidigt som han gav ett delvis annat svar än pietismen i sin andliga vägledning. Hans svar till människor som kämpade var inte pietismens utan reformationens, vilket jag återkommer till.

Här finns paralleller med olika väckelsemiljöer i dag, inte minst i frikyrkan. Jag intervjuade ett par förkunnare med roseniansk profil. Båda har varit anställda i frikyrkor och säger att det som de fick mest respons på var när deras förkunnelse och själavård bar tydliga rosenianska kännetecken. En av dem menade att många frikyrkor i dag är influerade av en amerikansk teologi och förkunnelse som lyfter fram människans ansvar. Den andre uttryckte samma iakttagelse med orden:

»Den fria viljans teologi resulterar i kravet ’måste’ och kan uppfattas som ett tyranni. Om församlingen inte lyckas beror det på människans bristande offer, försummade bön och otillräckliga kamp. Människan är inte tillräckligt överlåten. Allt hamnar till sist på den enskildes axlar.«

I denna situation – där församlingens framgång uppfattas bero på människans avgörelse och aktivitet – blir förkunnelsen om att frälsningen hänger på den nåd Kristus vunnit ett evangelium. »Förkunnelsen blir inte en religiös handlingsplan, utan ett evangelium som förlöser.«

En annan frikyrklig förkunnare som upptäckt Rosenius beskrev det som att han (Rosenius) förkunnade lag utan att hamna i moralism. Den avslöjade människan möttes med ett varmt och radikalt nådesbudskap. Det var inget självhjälpsprogram, utan ett evangelium om Kristus. Enligt Rosenius var evangeliet inte bara en inträdesbiljett för att åter kämpa på lagens – kravens och prestationernas – villkor, som det så lätt kan bli i fromma sammanhang, utan en Guds kraft till frälsning och en god vägledning till växt.

Därmed är vi inne på vad som gör Rosenius attraktiv för många i väckelsens sammanhang i dag: hans sätt att förkunna evangelium i enlighet med reformationens bibliska budskap. När människan ser sitt tillstånd och sitt behov målar Rosenius evangelium. Han var djupt kritisk mot olika varianter av pietistiska »nådens ordning« som kunde omfatta en mängd steg en människa skulle genomgå för att vara en riktig kristen: kallelse, väckelse, upplysning, omvändelse, nyfödelse, rättfärdiggörelse och helgelse. Till sist fick hon efter sitt jordeliv saligheten hos Gud.

Rosenius skrev mycket om skillnaden mellan att vara träl och att vara barn. En träl fokuserade på sin egen andlighet, den egna fromhetens gärningar, kännetecknen i det egna livet på att man var en sann kristen och så vidare. Ett Guds barn däremot hade sin enda tröst i Jesus Kristus och var därför fri. När Rosenius diskuterade dessa frågor tog han gärna sin utgångspunkt i människans arvsynd, och beskrev konkret hur synden kunde ta sig uttryck även under de frommaste förtecken. Sedan människans synd beskrivits målades Kristus upp, hans fullkomliga försoningsverk till vilket inget kan läggas, varken gärningar eller fromhet. I stället för »nådens ordning« gällde »nåden i Guds hjärta«, »kom som du är« och »allt finns i Kristus«. Rosenius öste nådens evangelium om Kristus och det han hade gjort över sina läsare och lyssnare. Han beskrev hur Kristus burit all synd, skuld och dom. I Husandakt: Betraktelser för var dag i året skriver Rosenius exempelvis i andakten för den 31 mars:

»Det står ju att vi blev försonade genom hans död, inte vår ånger, bättring, allvarlighet, bön och tro. Detta behövs inte till försoning. Det behövs bara för att vi ska ta emot den redan befintliga nåden. Försoningen skedde från Guds sida sett medan vi ännu var hans ovänner. Det står att försoningen skedde genom Kristi blod och är detsamma som syndernas förlåtelse. Synderna borttogs på en dag, då den dyrbara stenen, hörnstenen, höggs ut. Därför står det att vi i Kristus förlossades från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för oss. Detta skedde då han hängde på korset.« (Citerat från BV:s nyutgåva 1993.)

Detta fungerar även i dag som ett evangelium för en kristen som kämpar med återkommande synd, bristande överlåtelse och besvikelser över att det inte blev mer av det kristna livet.

Men det räcker inte med att peka på den objektiva dimensionen av evangelium för att fånga in det i Rosenius sätt att förkunna evangelium som uppfattas som relevant i dag. Flera av dem jag talade med lyfte även fram att Rosenius predikar för hjärtat, och att man möts av en väldig värme. För att beskriva vad detta handlar om teologiskt hos Rosenius, behöver en aspekt till lyftas fram. Han räknar med att det även sker något i människan när hon blir rättfärdigförklarad på grund av det som Jesus gjort. Hon har blivit född på nytt. Gudsavbilden i människan – som gick förlorad i syndafallet – har börjat återskapas. I en artikel från 1851, med rubriken »Något om den sanna bättringen och tron«, argumenterar Rosenius för detta bland annat genom att citera Luthers företal till Romarbrevet:

»Men tron är ett gudomligt verk i oss, som förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud, Joh. 1:13, och dödar den gamle Adam och gör oss till helt andra människor i hjärta, håg, sinne och alla krafter och har med sig den helige Ande.«

Denna dimension av evangeliets verkan – att något sker i hjärtat – finns som en gemensam faktor i nästan alla större väckelser. Man har på ett tydligt sätt räknat med och talat om en nyfödelse av människan när hon kommer till tro. Rättfärdiggörelsen är inte enbart ett juridiskt förlopp – en tillräknad rättfärdighet – som kan tyckas vara avlägsen, utan även något som sker i människan och börjar förändra hennes liv. Här blir det ur ett teologiskt perspektiv även en tydligare plats för den helige Andes verk i frälsningen. Det är inte bara en teori. Det är ett nytt förvandlat liv som Rosenius räknar med börjar växa fram.

Om vi ska besvara frågan om varför en del frikyrkliga och karismatiska kristna som kämpar med sin tro så lätt kan ta till sig Rosenius, tror jag att vi sammanfattningsvis får peka på två saker:

1) Rosenius förkunnar till sist ett objektivt evangelium i enlighet med reformatorernas tolkning av Bibelns budskap – att frälsningen är helt och hållet något som Kristus gör på korset. Det gör att frälsningsgrunden inte någonsin kan återfinnas i den enskilde kristnes eget görande, vare sig det handlar om att visa upp en »rätt omvändelse« eller att lyckas prestera ett dugligt kristenliv. Den finns endast i Kristus.

2) En människas egen erfarenhet av hur Gud förvandlat hennes hjärta ryms fortfarande som en del av beskrivningen av den kristne i en roseniansk andlig vägledning. Den personliga trons innerlighet, som är så viktig för den som fått smak på den, behöver inte förnekas eller förminskas, även om betoningen på Krist fullbordade verk är det avgörande.

Detta berör dock inte enbart vissa frikyrkliga grupper. Jag menar att Rosenius förkunnelse erbjuder ett evangelium för alla oss som i dag, oberoende av vår bakgrund och livshistoria, kämpar med att vi i praktiken förankrar vår kristna tro i hur vi själva känner eller i hur vi lyckas leva ut den. Kristen tro handlar i första hand om Kristus – inte om oss själva och våra prestationer. Det är befriande!

 

Tankegångarna i denna artikel är utvecklade i en längre artikel i Ingång – Johannelunds teologiska skriftserie nr 1–4/2016, som kan beställas från Johannelunds teologiska högskola.

• Della
• Twittra