Redan när Elsie Lundeborg var fyra år kände hon en stor dragningskraft till Gud.

–  Jag gick omkring och sa: »Gud är med mig, Gud är med mig.« Och när min syster frågade om mina framtidsplaner svarade jag att jag ville bli en kristen. »Du är inte riktigt klok du« blev hennes svar, säger Elsie med ett skratt.

Några år senare höll missionsförbundet ett läger för juniorer i hennes hemtrakter utanför Umeå.

– Jag gjorde allt för att få vara med men blev hindrad av en pastor som sa att jag var för liten. Jag grät och grät och tänkte att nästa år ska minsann ingenting hindra mig.

Året efter det åkte Elsie på ett juniorläger som EFS anordnade. Där blev hon kristen, vilket hon minns som en underbar upplevelse. Men under tonåren började Elsie känna att hon inte dög för att kalla sig kristen.

– I många predikningar talades det väldigt mycket om lag. Det var först under de sista fem minuterna som det talades om nåden, och då var man redan så nere att man aldrig hann upp igen. Jag upplevde att jag inte kunde hålla måttet och då kändes det ärligast att lämna allt – vilket jag också gjorde.

Vid den tidpunkten hade Elsie hunnit bli 18 år, och hon valde att flytta till Stockholm för att få en nystart i livet.

– Det var väldigt svårt för mig att lämna Herren. Hela mitt liv och all min gemenskap fanns ju i kyrkan. Plötsligt kom jag till en värld där jag inte kände någon, säger hon och fortsätter:

– Jag glömmer aldrig en gång när jag gick ensam på bio. Jag såg Sommaren med Monica och efter filmens slut när jag kom ut på Sveavägen kände jag en ensamhet som jag aldrig känt tidigare i mitt liv. Jag gick ut från biomörkret till mörkret inom mig.

Omställningen att »lämna Herren« blev alltså långt ifrån enkel och hon upplever att det tog ungefär två år.

– Efter det var jag fri från Gud, fri från kristna och nu skulle jag leva fullt ut. Jag flyttade till Lund och gjorde allt vad man kan tänkas göra. Jag dansade mycket och hade hemskt roligt i många år.

Åren gick och Elsie hann bli 33 år gammal innan hon tog emot Gud i sitt liv igen. Detta efter att hon blivit inbjuden som julgäst till Nakamte, Etiopien, av en god vän.

– När jag väl kom dit trodde såklart alla att jag också var missionär, men det sa jag mycket tydligt att jag inte var. Jag var väldigt anti och ville absolut inte kalla mig för missionär.

Efter en månad som gäst blev hon ombedd att stanna kvar i Etiopien för att jobba som lärare på svenska skolan i Addis Abeba. Till slut tackade hon ja, vilket även ledde till många bilresor på den 33 mil långa vägen mellan Nakamte och Addis Abeba.

– Under de resorna blev Gud blev mer och mer påtaglig för mig. Jag kände mig väldigt lycklig och till slut kände jag ett behov av att tacka. Så jag tackade rakt ut i luften ett par gånger och till slut tänkte jag: »Vad är det jag gör? Jag ber ju!«

Under dessa bilresor blev hon även sugen på att sjunga.

– Jag försökte förgäves att komma ihåg alla schlagerlåtar som jag hade dansat till, men det enda jag mindes var sångerna från kyrkan. Så i brist på annat sjöng jag dom. Jag minns särskilt att jag sjöng Gud är din Fader, tro honom blott.

Några månader senare var Elsie på en gudstjänst där den svenska missionären Gustav Ahrén medverkade.

– När han under nattvarden sa att brödet var för mig utgivet och blodet för mig utgjutet så kände jag: »Ja, det är verkligen sant.« Det var första gången på 14 år som jag tog emot nattvarden och från den dagen började jag vända mig till Gud igen.

Men kort därefter drabbades Elsie av en livskris. Hennes väninna dog i en bilolycka i Frankrike, vilket ledde till månader av stor sorg.

– Under en period ville jag faktiskt inte leva längre. Jag försökte till och med gå framför bilar och så, men ingenting hände. Till slut var jag också med i en bilolycka i Kasamark utanför Umeå. Det var flödvatten så jag körde rakt ner i en översvämmad bäck. Som tur var fastnade kofångaren i en påle i marken vilket höll fast bilen i kampen mot strömmarna. Med hjälp av en videbuske kunde jag kravla mig ut från bilen. Det var tydligt att Herren hade sitt beskydd över mig och i den stunden var det som om han sa till mig: »Elsie, du förstår väl att du måste leva.«

Efter det började hon att söka Guds vilja med hennes liv mer och mer. Så småningom blev hon erbjuden att resa till Tanzania för en lärartjänst. Hon blev glad över möjligheten, men inte heller denna gång blev allting enkelt. Efter den första terminen besökte hon St. Julians Community i Kenya, ett ställe som trötta missionärer kan ta in på.

– Då bestämde jag mig för att lämna Herren igen. Jag föll på knä i deras enkla kapell och sa: »Gud, jag är ledsen, men nu måste jag lämna dig. Det är ingen idé att vara kristen, det är bara tungt. så nu lämnar jag dig.«

En timme senare stod Elsie fortfarande på sina knän.

– Det var precis som att jag inte kunde resa mig upp. Tog jag ett steg bakåt så skulle jag ramla ner i avgrunden. Då förstod jag att det inte fanns någon väg tillbaka.

När Elsie sedan satte sig på terassen utanför kapellet kom en kvinna från England och hennes väninna och satte sig en bit bort. Deras samtal handlade om den helige Ande och Elsie blev så nyfiken att hon drog sig närmare.

– Hon berättade då om sin relation till den helige Ande och det väckte en djup längtan inom mig.

Månaderna efteråt präglades av resor till olika ställen där den karismatiska väckelsen i Östafrika var i full fart. När Elsie under denna rundresa befann sig i södra Tanzania sökte hon boende för natten och träffade då två norska missionärer som erbjöd sovplats.

– Naturligtvis hade även detta unga par upplevt den helige Ande. Mannen i paret var den förste som jag hörde be med hjälp av tungotal och det imponerade mig väldigt.

Elsies längtan att själv få bli berörd av den helige Ande blev bara större och större ju mer hon fick höra och uppleva. Hon bad mycket och läste flera böcker som berörde ämnet. Detta samtidigt som hon gick på livfulla gudstjänster.

– Det var fantastiskt att se alla dessa afrikaner stå med uppsträckta armar och prisa Gud. Samtidigt stod jag helt uttryckslös bredvid och undrade vad som skulle hända med mig för att jag skulle kunna vara med på samma sätt.

Till slut bestämde hon sig för att be om hjälp. Hon åkte till en amerikansk missionär som vid den tidpunkten bodde på samma ställe och sa rakt ut: »Nu får du be för mig att jag ska få den helige Ande.« Senare samma kväll lade amerikanskan sin hand på Elsies huvud och bad en enkel bön för henne innan hon somnade.

– Efteråt satt jag där i min säng och väntade. När klockan hade hunnit bli 02.00 kände jag plötsligt hur min tunga rörde sig och att jag hade kunnat tala ut något på ett främmande språk. Men eftersom alla sov så höll jag det inom mig. Samtidigt upplevde jag hur rummet fylldes av våg efter våg av en fantastisk frid och glädje.

Morgonen efter vaknade hon med en sång på sina läppar. En sång på swahili med refrängen: »Kom, helige Ande.« Under frukosten var Elsie helt uppfylld av nattens händelser och såg fram emot att senare på dagen få besöka kyrkan.

– På väg in till kyrkan kände jag mig tvungen att lova Herren, och då bad jag högt på ett språk som jag inte kände igen. Jag kommer så väl ihåg den gudstjänsten, den var fylld av en sådan ljuvlighet och glädje.

I bilen på väg hem berättade hon för sin vän att någonting speciellt hade hänt.

– Hon blev så glad att hon ställde bilen vid vägkanten för att stanna upp och be. Hon sjöng i tungor och det hade jag aldrig hört tidigare. Själv var jag så glad att det knappt går att beskriva och ville mest bara omfamna alla människor jag såg runt omkring mig.

Efter denna händelse har Elsie känt ett tydligt och ständigt samspel med den helige Ande. Inte minst när hon ställts inför olika vägskäl har hon upplevt Andens ledning och tilltal. Elsie har flera tydliga exempel på detta från sitt liv, men hon lyfter särskilt fram en följd av händelser under år 1992.

– Då hade jag ansvarat för EFS Indienteam i sju år och jag tänkte precis sluta med det. Jag var 60 år och hade sovit på plankor och allt möjligt i Indien och bott tillsammans med hundratals ungdomar. Jag bestämde mig för att det var dags att bo i Sverige igen och ha det bekvämt.

Det var bara det att hon precis då fick en brådskande fråga från EFS dåvarande missionssekreterare Maj Britt Lindgren om att åka till Somalia för katastrofarbete i Mogadishu, som var hårt drabbat av krig och svält.

– När jag åkte hem den arbetsdagen hörde jag en röst som sa: »Vad har du för rättighet att tänka på din bekvämlighet när tusentals människor svälter?« Jag blev alldeles skakad och la mig på min säng för att fundera. Jag kom fram till att jag som kristen inte hade någon rätt att ligga där och ha det bekvämt, så jag sa ja och åkte till Somalia.

Efter några utmanande månader i Somalia kom hon tillbaka till Sverige igen för att återgå till sitt jobb som ansvarig för bibelskolan på Johannelund.

– Jag var då totalt kluven och höll faktiskt på att gå i bitar. En del av mig ville vara på Johannelund och en del av mig ville åka tillbaka till Somalia.

På nyårsaftonskvällen 1993/94 var hon i Falun tillsammans med sina vänner. De gick till kyrkan och vid tolvslaget sa pastorn att alla skulle sträcka ut sina händer och fråga vad Gud hade att ge under det kommande året.

– Plötsligt såg jag bilden av en parfymflaska i min vänstra hand, en sådan där med tofs. Sedan föll den till marken och parfymen droppade mellan mina händer och jag hörde Herren säga: »Det här är glädjens olja.«

Elsie frågade då vad Gud ville ge i den andra handen.

– Då såg jag ett kors med blod på. Korset föll till golvet och det rann blod mellan mina händer. Jag blev rädd och sa: »Men Gud, hur ska jag kunna stå ut med lidandet?« Då upplevde jag Guds svar: »Du har ju glädjens olja, den kommer att följa dig.« Det hela slutade med att jag jobbade i Somalia i fyra år till, och tack vare den bild som jag fick kunde jag hämta den styrka som krävdes för att gå igenom många svåra saker.

Mitt och Elsies samtal går mot sitt slut och vi tar på oss ytterkläderna för att avrunda med en promenad i den vackra skogen alldeles intill bostaden. I stället för en rollator tar hon med sig sina gångstavar innan vi går ut.

– Jag hade faktiskt en rollator ett tag, men jag fick lov att ringa och be dem hämta tillbaka den. Jag behöver den inte längre, säger hon med nöjd uppsyn.

Jag har bara träffat Elsie i lite mer än en timme, men vid det här laget är det alldeles solklart att Elsie är en färgstark och fantastisk person som levt ett minst sagt fascinerande liv. Mötet med henne gör mig ödmjuk, inte minst för att det känns som att hon offrat en väldigt stor del av sig själv för att tjäna Gud i sitt liv.

– Visst kanske jag har offrat en del, men jag ser det inte så. Jag har fått så väldigt mycket mer tillbaka. Jag känner mig så priviligierad efter allt jag fått vara med om.

På väg ut frågar jag om hon tycker att EFS behöver öppna upp för mer av den helige Ande.

– Det tror jag definitivt. Vi som kristna har ingenting att ge i vårt sekulariserade samhälle om vi inte har hela fullheten: Fadern, Sonen och den helige Ande. Jag vill också poängtera att den helige Ande kan använda vilka gudstjänstformer som helst för att möta oss. Det kan ske genom lovsång, tungotal, tystnad och i meditation. Tyvärr finns det fortfarande många fördomar. Vi har ofta tydliga uppfattningar men ingen vidare erfarenhet, vilket jag tycker är sorgligt. Ska det hända något i Sverige så behöver vi den helige Ande. Gud har så mycket mer att ge och då önskar jag alla skulle få del av det.

Innan vi till slut skiljs åt frågar jag om det är något särskilt hon skulle vilja förmedla till Budbärarens läsare.

– Då vill jag säga att det är spännande att vara kristen. Ett liv med Gud, med en öppenhet för att bli vägledd av hans helige Ande är det mest spännande liv man kan ha. Jag vill också påminna om att leva i nuet, för åtminstone jag hinner då inget annat.

• Della
• Twittra