Krönika

Vägar för gemenskap

Vi behöver hitta långa hållbara strategier, EFS som rörelse, men också ni som lokalförening, skriver Kerstin Oderhem.

Jag tittar på nyheterna när en expert talar om pandemin. Han säger något i stil med, »räkna med att det ser ut så här ett år framåt«. Det är som om jag inte kan ta in det jag hör och jag vill inte ta in det. Givetvis är det ingen som vet hur det blir, men bara perspektivet av att coronatiden fortsätter ytterligare ett år gör mig vimmelkantig. 

I mars var det som om vi och resten av världen var i chock och akut kris men nu, var är vi nu? Vissa säger att vi lärt oss leva med pandemin men det är långt ifrån hela sanningen. Det finns fortfarande vissa människor som inte tror på pandemin, som tror att den är överdriven, medan andra fortfarande är i ett sorts krisläge och har inte funnit sätt att hantera vardagen.

Hur ska vi agera som kyrkor i detta? Hur ska vi tänka framåt? Vi behöver hitta långa hållbara strategier, EFS som rörelse, men också ni som lokalförening. 

Kyrkan har traditionellt sett varit en plats att vända sig till när landet står inför kris och katastrofer. Ett öppet kyrkorum, någon att prata med och gudstjänsten som hjälper oss att hitta riktning när vi själva tappat den. Att stänga kyrkor och sluta fira gudstjänst tillsammans är därför inte en bra strategi om vi ska hålla ut i ett långt lopp. 

Det har flödat av uppfinningsrikedom på det digitala området och det är bra, men samtidigt behöver vi människor relationer. Jag ser att det annonseras gudstjänster och andakter på olika veckodagar, platser och tider som möjliggör för fler att komma och det är bra. Men jag funderar också över var vi öppnar upp för relationer. Var får den som är nyinflyttad möjlighet till kristen gemenskap och nya vänner? Var finns det plats för den som lever ensam att få träffa andra människor? Var får människor som plötsligt är i kris, eller längtar efter att få lära känna Jesus, hjälp och vägledning?

När jag själv blev medlem i EFS för många år sedan var det utifrån att jag läste något som kallades  EFS framtidsutredning. Den talade om att EFS längtade efter att bli en smågrupps­baserad rörelse. Jag tänker att vi nu mer än någonsin behöver de små sammanhangen, där vi kan visa omsorg om varandra och hjälpa varandra till hållbar tro. Jag vill inte drista mig till att ge exempel på hur det skulle gå till, men jag vill utmana dig, utifrån samhällets riktlinjer: Hur kan du och ni hitta vägar för gemenskap, för bön och för att för nya människor att komma in i kyrkans gemenskap?

Ska vi hålla ut ytterligare ett år behöver vi vara fortsatt kreativa. Webbsändningar är bra, men räcker inte hela vägen.