Svaret kan verka enkelt: Detta år firar vi 500-årsminnet av reformationens födelse, dagen då Martin Luther fäste upp sina 95 teser om avlatens kraft på slottskyrkans dörr i Wittenberg. Det är sant. I hela den evangeliska världen har man firat denna händelse. Det började redan 1621 (med undantag för Sverige, som kom i takt med de andra länderna först 1817). Initiativet kom från Luthers hemland Kursachsen men också från reformert håll. De reformerta furstarna hoppades därmed kunna åtnjuta något av det skydd som religionsfreden i Augsburg 1555 gav åt anhängarna av Augsburgska bekännelsen. Även Luther själv verkar ha högtidlighållit minnet av händelsen, så varför skulle inte vi göra det?

När man läser teserna, kan man emellertid konstatera att de är mindre radikala än väntat. Visst finns där sprängstoff som till exempel i tes 62, där det talas om »kyrkans sanna skatt«. Vanligen avsåg man därmed en skatt av överskjutande förtjänster som Kristus och helgonen skulle ha förvärvat och som kyrkan nu förfogade över samt kunde fördela i avlatssystemet som nedskrivning eller avskrivning av de timliga syndastraffen, vilka annars måste genomlidas under jordelivet eller i skärselden. I Luthers ögon är kyrkans sanna skatt »evangeliet om Guds härlighet och nåd«, alltså något att berätta, ropa ut och dela ut. Luther offentliggör sina teser just för att avlatsförsäljarna vilseledde människor, så att de fäste sin tillit till den papperslapp de inköpt i stället för till Guds villkorslösa nåd.

Luther reagerar alltså som den präst och själasörjare han var sedan 1507. Det förklarar hans brev i ärendet till den som hade det högsta ansvaret för avlatshandeln i närområdet, ärkebiskop Albrecht av Mainz. Att hans kritik också tog sig uttryck i teser var konsekvent med tanke på att han, utöver att vara präst, sedan 1512 var professor i bibelteologi. För en sådan var det självklart att i svåra frågor, som ännu inte blivit förpliktande lära, författa teser som underlag för en disputation. Inget av det som Luther gjorde under detta år medförde således med nödvändighet, att han skulle upphöra med att vara kyrkans lydige son. Visst satte hans handlande saker i rullning, som väl ingen kunde förutse just då, men som snart nog skulle bli uppenbara. Detta berodde inte minst på det maktspråk han möttes av redan genom den påvlige nuntien Cajetan i Augsburg 1518. Här var det inte tal om någon diskussion, utan Luther ställdes helt enkelt inför kravet att återkalla det som han skrivit. Luthers reaktion blir början på ett ifrågasättande av makten i kyrkan som sedan skulle utvecklas vidare under disputationen i Leipzig 1519. Här närmar vi oss den punkt efter vilken det inte längre gavs någon återvändo. Är det inte en lämpligare tidpunkt att hålla i minnet – men kanske inte fira?

Om jag själv fick välja en händelse att verkligen fira, så skulle jag självklart stanna vid det som brukar kallas Luthers reformatoriska genombrott. Det handlar om både en avgörande upptäckt och en genomgripande upplevelse. Han berättar själv om händelsen som en brottning med uttrycket »Guds rättfärdighet« i Romarbrevet 1:17. I Vulgata, den auktoritativa, latinska bibelutgåvan, löd texten iustita dei, och detta kunde Luther inte förstå annat än som ett tal om den Gud som i sin rättfärdighets vrede straffar syndaren. Luther är nära förtvivlan, när Gud äntligen förbarmar sig över honom, och han blir uppmärksam på sammanhanget: »Då började jag förstå Guds rättfärdighet som en sådan, varigenom den rättfärdige lever såsom genom Guds gåva, nämligen av tron.«

Hur kommer han fram till detta? Förklaringen ligger enligt min mening i det som han säger inledningsvis i denna självbiografiska notis. Han säger att han än en gång »återvänt till psalmernas bok«. Luther hade ju redan i sin ungdom lärt sig av humanisterna, att man kan upptäcka nya saker i Skriften om man läser den på originalspråk. Psaltaren talar ofta om Guds rättfärdighet och det hebreiska ordet för rättfärdighet är sedaka. Detta ord är ingen juridisk term, vilket latinets iustitia kan få oss att tro, utan en gemenskapsterm. Guds rättfärdighet är Guds gemenskapsstiftande gärning i Jesus Kristus. Kristus blir min rättfärdighet. Och detta fröjdefulla byte äger rum, när vi samlas till möte med levande Gud i gudstjänsten, där nåden delas ut i ord och sakrament och väcker en överflödande tacksamhet. Gudstjänsten är orten för rättfärdiggörelsen av nåd allena genom tron.

Luthers upptäckt och upplevelse fick honom att se bibeln i ett helt nytt ljus. Han letar efter liknande uttryck: Guds kraft är den kraft med vilken Gud gör oss starka, Guds visdom är den visdom med vilken Gud gör oss visa och så vidare. Författaren Lars Ahlin, som berättar att han haft en liknande upplevelse som Luther, har kanske uttryckt det allra vackrast, när han konstaterar: »För mig har Bibeln börjat sjunga.«

Detta vore väl värt att fira – problemet med denna händelse är bara att vi inte vet tidpunkten. Här är forskarna oense. Kanske var den inte heller så plötslig som Luther i efterhand beskriver den. Saker och ting brukar ju inte komma oförberett i historien, men vi kan kanske se problemet som en möjlighet? Vår villrådighet beträffande den exakta tidpunkten kan väl få medföra, att vi påminner oss om den reformatoriska upptäckten allt som oftast – varför inte söndagligen?

• Della
• Twittra