Kultur

Vad är det att vara mänsklig?

Den fråga som knyter ihop Hagmans något spretiga bok handlar om vad det innebär att vara människa, inte så mycket i definitionsmässig mening utan som uttryck för det goda livet – vad är det att vara mänsklig?

Frågan behandlas teologiskt utifrån några aktuella ämnen: sociala medier, samkönade relationer, transsexualitet med flera. Spretigheten beror delvis på att boken är en sammanställning av i de flesta fall redan publicerade texter, men den gäller även kvalitén på själva innehållet. Det finns stycken och meningar som är insiktsfulla och träffsäkra, vars resonemang man önskar att Hagman hade utvecklat (essä-formatet gör dock inte alltid detta möjligt), men också avsnitt och ibland hela kapitel som är både förutsägbara och teologiskt otillfredsställande.

Patrik Hagmans bok Skapad skapare: Essäer om att vara människa är ömsom skarp, ömsom självklar enligt Simon Johansson. Bild: Matilda Audas BjörkholmPatrik Hagmans bok Skapad skapare: Essäer om att vara människa är ömsom skarp, ömsom självklar enligt Simon Johansson. Bild: Matilda Audas Björkholm

Boken har tre delar. Den första, Teknologierna, är den bästa. Här resonerar Hagman kring vad teknologin gör med oss och vår mänsklighet. Mycket av det han tar upp kring IT-jättar och sociala medier är avslöjande och relevant: hur de förminskar vår inre frihet, »förskjut[er] gränserna för vår moraliska kompass«, och används för att påverka politiska val. Men det är värt att notera att de politiska exempel som tas ger intrycket att det nästan bara är från högerhåll denna påverkan sker (till exempel Trumps valseger och tankar om ett samhälle i systemkollaps), trots att de IT-bolag i Silicon Valley som kontrollerar plattformarna bevisligen lutar starkt åt vänster, vilket Hagman inte tar upp.

Avsnitten som kontrasterar vår tids »Harry Potter-syndrom« med Narniaböckerna – speciella barn som har svaren i sig själva i motsats till »vanliga« barn som upptäcker att världen är mycket mer fantastisk än de trott – och som talar om den »ironiska ambivalens« som präglar sökandet efter såväl partners som kunskap är dock briljanta. Här utmanas narcissistisk självupptagenhet och individualism; vi uppmuntras att se utanför oss själva – till Gud och andra – för att finna sanningen.

Sista kapitlet i den första delen står lite för sig självt och är ett slags bibelreflektion över lagen utifrån Hebréerbrevet som kan komma att oroa (eller reta) vissa lutheraner. Som exeget uppskattar jag dock genomgången, även om jag inte håller med i allt och ser att det finns luckor.

I den andra delen, Kön och sexualitet, tas stora frågor upp på litet utrymme, och allt djup förloras. Varje område – manlighet, samkönade relationer, feminism och transsexualitet – får ett kapitel var, vilka innehåller ytterst lite som vi inte redan har hört; inget av kapitlen behandlar heller på allvar de invändningar som finns mot de slutsatser som dras – eller de djupgående ideologiska motsättningar som finns mellan vissa av dem (exempelvis socialkonstruktivistisk feminism och transrörelsens anspråk). I kapitlet om homosexualitet skrivs en hel del som både konservativa och liberala i frågan kan hålla med om (»självklarheter« skulle vissa kalla det), men hoppet till en bejakande hållning följer inte logiskt på dessa påståenden och inga försök görs att faktiskt bemöta motargument. Oavsett vilken »sida« läsaren befinner sig på kommer denne att lämna kapitlet med sitt synsätt bekräftat i stället för utmanat: jag trodde väl så. Hagman skriver att kyrkan ska reflektera Guds rike och vara annorlunda än »världen«, men de slutsatser han drar i denna del av boken speglar genomgående vad samhället i stort anser att kyrkan ska tycka. Jag och Hagman befinner oss onekligen i olika världar (åsiktsbubblor) här.

Den sista delen handlar om Kyrkan. Det är den kortaste och tråkigaste delen och tillför egentligen inte så mycket, men ett av kapitlen innehåller några goda Bonhoeffer-citat.