Väckelserörelsen Maranata hade sin bakgrund i förnyelse och konflikter inom amerikansk, norsk och svensk pingströrelse. Väckelsen inspirerades av den så kallade helandeväckelsen i den amerikanska pingströrelsen. Tungotal, profetia, helande och ett informellt och spontant gudstjänstliv återupplivades. Det fanns en stark tonvikt på evangelisation och mission men väckelsen resulterade också i nya församlingsbildningar och samhällskritisk opinionsbildning. De tre ledargestalterna, Donald Bergagård (1936–), Erik Gunnar Eriksson (1929–2006) och Arne Imsen (1930–1999) fick betydande mediautrymme och använde sig av nya populärkulturella uttrycksformer för att sprida väckelsen.

De hade tidigare varit verksamma i Pingströrelsen och Örebromissionen, de två svenska frikyrkor som i högre grad än övriga kännetecknats av pingstkarismatisk kristendom. Efter konflikter i slutet av 1960-talet byggde de var för sig upp egna missionsorganisationer och konferensverksamheter, vilka har fortsatt till dags dato.

Maranata bidrog till att vidga intresset för pingstkarismatisk kristendom bland vanligt folk och kristna utanför Pingströrelsen. Från 1970-talet och framåt har sedan följt en rad olikartade rörelser och strömningar: den karismatiska väckelsen och Jesusfolket, Livets Ord, Trosrörelsen, Oasrörelsen i Svenska kyrkan, Vineyard och New Wine, Hillsong, och mycket mer. Idag finns dessutom omfattande församlingsrörelser och biståndsprojekt i Östafrika, Latinamerika och olika delar av Asien med ursprung i den svenska Maranata.  

Maranatas nya populärkulturella uttrycksformer handlade bland annat om musik (country, rockabilly, dansmusik), möteslokaler (Folkets Hus, Folkets Park, konsertlokaler, idrottshallar, cirkustält) och mediaanvändning (TV, radio, bandspelare, LP/EP), vilka i samtiden associerades med nöje och underhållning. Här sprängde Maranata de svenska frikyrkornas folkrörelsebaserade ideal. Maranata-evangelisterna lade grunden för en ny typ av kristen evangeliserande populärmusik. Under 1970- och 1980-talen fortsatte kristen populärmusik att växa och fick ökat utrymme i offentligheten.

Maranata fick ett insteg bland flera av minoritetsgrupperna i det svenska samhället: resandefolket, finlandssvenskarna, sverigefinnarna och samerna. Från dessa minoritetsgrupper kom predikanter och församlingsmedlemmar. Väckelsen skapade utrymme för ett religiöst engagemang bland minoritetsgrupper och deras kultur påverkade också väckelsens uttryckssätt.

Den gren av Maranata som leddes av Arne Imsen organiserade under 1970-talet en ambitiös kommunitetsrörelse. Den var en parallell till trender i samtiden, där både sekulära kollektivboenden och kristna boendegemenskaper var populära.

Rörelsen kring Imsen genomförde en rad massmedialt uppmärksammade direkta aktioner i aktuella kontroversfrågor. Aktionerna innebar ibland att gällande lagstiftning överträddes, vilket skapade bilden av rörelsen som extrem och vänsterpolitiskt orienterad.

Den samhällskritiska opinionsbildningen föregrep och påverkade samhällsförändringar ifråga om porreklam, Sveriges Radios monopolställning, föräldra-rätt, hemundervisning, drog- och sexualetiska frågor och slutligen frågor som rörde familjepolitik (barnaga, vanvård av barn och vårdnadstvister). Maranatas piratradiosändningar var delaktiga i att bryta radiomonopolet, vilket möjliggjorde närradions tillkomst 1979.

Men rörelsen, under Imsens ledning, hade många interna utmaningar, inte minst kring ledarskapets integritet. För många medlemmar blev upplevelsen till slut negativ och under 1970- och 1980-talet lämnade många medlemmar. Berättelsen om Maranata rymmer flera bottnar och har betydelse för förståelsen av dagens kyrko-landskap.

• Della
• Twittra