På en höjd söder om Söder i Stockholm, med utsikt över den sentida nationalhelgedomen Globen ligger Hammarbykyrkan. På kontoret finns en bild på drottning Silvia tillsammans med Hammarbykyrkans präst, Annahita Parsan. År 2011, efter att hon delat sitt vittnesbörd i S:ta Clara, blev hon personligen inbjuden till slottet och fick berätta om sitt liv. Det var när hon tillträdde sin tjänst i Hammarbykyrkan, år 2012, som allt vändes upp och ned i kyrkan. Församlingen bestod tidigare av en ganska homogen skara av medlemmar i olika åldrar. Med Annahita kom en grupp perser som börjat samlas först i S:ta Clara och nu skulle få en hemvist i Hammarbykyrkan.
– Jag har för första gången fått uppleva en väckelse. Att se 25 personer döpa sig vid ett och samma tillfälle, hur många har sett det?, säger Göran.
De senaste åren har Hammarbykyrkan bestått av två separata EFS-föreningar. En svensktalande och en persisktalande. Nyligen startades en tredje förening för oromotalande. Alla tre föreningarna har samma gudstjänstordning men de hålls på olika språk och musiken varierar. Många människor kommer till tro och döps, inte minst muslimer. Annahita vill helst inte gå in på exakta siffror men något hände under förra året.
– De som redan kommit till tro började ta med sina vänner till kyrkan. Vissa har verkligen gåvan att vara apostlar och tar med nya till kyrkan, medan andra tar hand om dem som är nya.
Att döpa människor från andra religioner är inte problemfritt och kan få stora konsekvenser för den som konverterar. Inte minst under en asylprocess där det kan vara förenat med livsfara.
– Det är svårt och samtidigt inte. Jag kan mycket om islam utifrån min historia och jag kan även en hel del om bibeln. Jag vet om både islams och den kristna trons olika styrkor och svagheter. Vi talar aldrig om islam i Hammarbykyrkan men människor kommer som muslimer och går ut som kristna, säger Annahita.
Alla nya människor med olika bakgrunder har skapat nya utmaningar i Hammarbykyrkan. Mestadels på det praktiska planet. Skyltarna finns numera på flera språk och gudstjänsterna tolkas från svenska till persiska och tvärtom. Just språket lyfter både Annahita och Göran upp som den största barriären föreningarna emellan. Ändå finns goda samarbeten på flera plan, erfarna medlemmar från den ursprungliga EFS-föreningen försöker hjälpa till med ekonomi och årsmöten medan de nya föreningarna kommer in med mycket energi och vilja att hjälpa till med det praktiska.
– Personligen har jag fått kontakt med en stor del av den persiska gruppen. Jag tycker om dem väldigt mycket och jag beundrar dem. Trots de svårigheter som många gått igenom har de en sådan värme, säger Göran.
Den nya tillströmningen har många fördelar men det innebär också att mycket arbete fördelas på få personer.
– Många människor som kommer hit är flyktingar. De har problem med uppehållstillstånd, behöver jobb eller har problem i hemlandet. Man vet inte hur man ska göra, vi har tomma händer men vi vet att Gud är med oss, säger Annahita
Orkar du eller blir det för mycket?
– Som ensam präst här ska man räcka till för alla, även för den svenska gruppen. Jag känner mig ofta otillräckligt och jobbar från morgon till kväll. Vi skickar ut missionärer utomlands och det är bra, men nu är missionsfältet här. Jag önskar att man kunde få mer uppbackning, säger Annahita.
I dag kommer runt 100 personer per samling, slår man ihop antalet gudstjänstbesökare i de tre EFS föreningarna blir Hammarbykyrkan en av de mest välbesökta EFS-kyrkorna i landet.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet