Sökandet efter sanning har alltid varit aktuellt för Olof Edsinger, vilket bland annat lett honom in i kontroversiella ämnen och de som många upplever som Bibelns svårare texter. Resultatet blir synligt såväl i de många böcker han skrivit, som när han förkunnar eller deltar i samhällsdebatten.

Det är drygt två år sedan Olof lämnade sin tjänst som Salts generalsekreterare men tillhörigheten till rörelsen är lika tydlig nu som då.

– Jag är ju en EFS-broiler, uppvuxen inom rörelsen och var på lägren som barn, men konfalägret var väl det första tillfället då jag fick formulera min egen tro, säger Olof.

Som ganska populär i klassen under högstadietiden upplevde Olof tjusningen i att vara i händelsernas centrum, men då utifrån andra värderingar och perspektiv än dem han i dag anser viktiga.

– Då tyckte jag att det var lite spännande att se hur långt ut i periferin man kan vara och ändå kalla sig kristen.

Experimenten med olika livsstilar och tankegångar fick ett abrupt slut när sextonårige Olof reste till Australien för ett utbytesår, och landade hos en radikal pingstfamilj.

– För mig var det en väldig kulturkrock att komma dit, jag var inte alls van vid de uttryckssätten och hade nog rätt mycket fördomar mot pingstvänner också.

Nyfiken, men med viss reservation mot den känslosvallande bilden av Pingstkyrkan, innebar tiden som utbytesstudent en förnyad Gudsrelation.

– Jag låg på min säng och bad och fick ta emot den Helige Ande på ett nytt sätt i mitt liv. Jag fick lära känna honom som en person. Det var en genuin förvandling inifrån, en ny längtan efter renhet.

– Den enkla sammanfattningen är att när jag kom hem var jag förändrad, med nya prioriteringar. Jag drog igång en kristen skolgrupp på skolan och vi samlades till böneträffar i tonårsgruppen. Jag var ganska drivande i de här sakerna.

Därefter har drivet fortsatt. Han vill göra skillnad. Olof beskriver sig själv som en hundraprocentsperson. Det som inte är värt att dö för, är heller inte värt att leva för.

– Vissa kan nog vara lite rädda för den tydlighet som finns kring mig, att jag inte alltid vill anpassa mig till konsensuskulturen. För mig är det en kallelsefråga, jag behöver ju inte säga det som alla andra redan säger.

Han bär på en stark sanningslängtan. Till skillnad från tidsandan, där sanningens skarpa linjer mellan sant och falskt ses som hotfulla, har Olof en annan inställning:

– Jag är nog inte så rädd för sanningen, även om den utmanar också mig. Det är fullt möjligt att ha en mjukhet, även med en stor sanningslidelse. Det vill jag ha, särskilt i mötet med den enskilda människan, men det betyder inte att jag nödvändigtvis backar i vad jag tror på.

Att nischa sig ser han inte som något negativt – vare sig som individ, som församling eller som rörelse. Tvärtom, enligt honom innebär en tydlig vision en bättre möjlighet till ett helhjärtat ställningstagande. Tydligheten ger kunskap om vad som finns att förhålla sig till. Påläst och säker på sin sak har Olof producerat flertalet artiklar, krönikor, blogg­inlägg och böcker.

– I en bok kan man måla upp hela bilden, ge alla resonemangen. Teologiskt ger det möjlighet till en helhetssyn som betyder mycket för mig. Att skriva en bok är en process där jag på något sätt skriver mig själv till klarhet eftersom jag måste tänka igenom alla led.

Om igen kommer han tillbaka till närkampen med Guds ord. Det handlar inte om åsikter för åsikternas skull, utan om ett personligt möte med den Gud som är sanningens källa.

– När jag var yngre var jag nog mer vass i min förkunnelse, men att uttrycka det så kan misstolkas – jag hoppas att jag aldrig slutar att vara utmanande, för jag älskar ju att Gud utmanar mig. Slutar jag att representera det sviker jag något av det jag själv har upptäckt hos Gud som jag är så tacksam för.

– Gud är precis lika utmanande i sin nåd som i sin helighet. Är det någonstans där Gud inte utmanar mig har jag nog gjort honom för liten. Gud är Gud och jag är människa, den dag han inte längre utmanar mig så är han inte Gud tänker jag. För mig är det fantastiskt, även om det är jättejobbigt också.

Att Olof provocerar är ingen nyhet. Någonstans tror han att det beror på att han går mot strömmen. Just nu är han folkhögskollärare, reser som förkunnare i Sverige och Norge, är ordförande för det svenska söndagsskolenätverket samt aktiv i samhällsdebatten. Som apologet och aktivist försvarar han den kristna tron, men ämnena menar han väljs av det aktuella på samtidens agenda, de är inget som apologeten själv väljer. För honom har frågor som krigen i Gamla testamentet och texter om domen blivit naturliga att fördjupa sig i då de ofta används som angreppspunkter mot kyrkan.

– Jag vill visa varför dessa texter är omistliga och inte går att klippa ut ur Guds ord.

Frågor gällande sexualitet och queerteori, som engagerat Olof de senaste två åren, anser han tillhör vår tids allra största diakonala utmaningar, då hälften av alla ungdomar säger att de blivit utnyttjade mot sin vilja på det sexuella området, vilket gör kyrkans budskap särskilt angeläget.

Varför ska kyrkan ta det?

– Vi har en världsbild och en tilltro till något större än oss själva som gör det lättare för oss att ta spjärn, och utmana tidsandan.

– Kyrkans stora problem i de här frågorna tidigare var att man var väldigt angelägen om att förmedla svaren men ganska dålig på att presentera vägen till svaren. Det är ju då det inte håller för livets törnar på något vis. Man har aldrig fått hjälp att förstå varför det är ett gott budskap.

Utan tydligt ledarskap kan vi inte blomma ut i våra gåvor menar Olof. Det är genom att tydliggöra både våra roller och vår gemensamma vision som vi kan frigöra varandra till tjänst.

– Enligt mig innebär det inte att en person ska bestämma allt, men ett tydligt ledarskap ger dig mandat att blomma även som ledare. Ibland kan jag känna att vi i EFS nästan ser ledarskap som ett nödvändigt ont. Det är ingen tvekan för mig att jag själv behöver kompletteras, jag har vissa gåvor och inte andra. Just för att jag vet vilka gåvor jag har ser jag både var jag kan bidra och var jag behöver kompletteras.

För Olof blir detta särskilt synligt i ett team, där olika gåvor vävs samman och verkar för en gemensam vision. Nyanserna blir viktiga för att det inte ska bli varken kritik mot de gåvor som är verksamma i nuläget eller skrämma bort människor med andra bidrag som skulle kunna berika sammanhanget ytterligare.

– Jag har stort förtroende för EFS ledning. De gör ett väldigt bra jobb. Jag rör mig mycket i hela bredden av Kristi kropp, och har en stor glädje i det, men det står inte i någon motsats till att vara trygg i min identitet eller teologi. Ett av mina bidrag när jag är ute och reser är just det rosenianska arv som jag har vuxit upp med.

Även om han ser sin främsta identitet i Guds rike och inte räds för att samarbeta med kristna oavsett bakgrund är Olof glad över sin koppling till EFS.

– Med varsitt ben i två olika kristna traditioner kan vi vara brobyggare på ett unikt sätt. Vi har en teologi som kopplar med vårt största samfund, Svenska kyrkan, men vi har också en kultur och värderingar som är centrala i hela väckelserörelsen.

Vad önskar du att det skulle finnas mer av i vår rörelse?

– Jag hade önskat att EFS hade mer av en pionjäranda, att man får försöka och misslyckas, för det är ju en kulturfråga.

– Växt är inte ett hot. Ibland blir nåden något slags alibi för att nu är vi färdiga, och då blir det hotfullt så fort vi ser att det finns nya steg att ta. Men jag tänker tvärtom, det är själva växandet som är äventyret.

• Della
• Twittra