Under hösten har jag några gånger haft möjlighet att besöka olika gudstjänster i Uppsala och Stockholm. Jag har jämfört dem med det jag är van vid från Finland. Mycket har jag upplevt som positiv utveckling, men en del har jag också saknat. Det har föranlett mig att på ett mer generellt plan fundera över risken att tappa bort något viktigt då vi söker nya former. Det är vår uppgift som kyrka att hitta relevanta uttryckssätt för varje omgivning och tidsepok, kontextualisera som det så vackert heter, men vi måste vara observanta så vi inte ändrar själva budskapet.

Under det halvsekel jag följt budskapet i kyrkliga sammanhang, tycker jag att det stegvis har förändrats och vissa centrala delar har tappats bort eller åtminstone kraftigt tonats ner. Först tonades talet om djävulen, helvetet och domen ner och det fanns säkert skäl till det. I kölvattnet åkte också himlen ut och en ganska naturlig följd är att talet om synden också ändrade inriktning. Människan uppmanas inte längre att ångra sig utan istället acceptera sig själv – Gud är ju kärlek och älskar alla. Och det är ju sant – Gud älskar verkligen alla, men han älskar inte allt och han är ingen ”curlingpappa”.

När synden avvecklats behövs inte någon försoning och att predika Kristus som korsfäst är inte längre viktigt, som för Paulus. Istället predikas mestadels Gud som skapare med omsorg om sin skapelse. Med rätta lyfts skapelsen fram. Människan som en total varelse har varit för mycket i skymundan tidigare. Jag upplever ändå att på sina håll betonas skapelsen och Guds kärlek så mycket att det börjar likna allmän religion snarare än kristendom. Den första trosartikeln kan omfattas av många men det är den andra och den tredje som gör oss till kristna.

Nu har vi nått den punkt där vissa ifrågasätter allt i Bibeln som inte passar in i ”modern kristendom”. Luther kallar i stora katekesen frågan ”skulle Gud hava Sagt” för den verkliga ursynden. Det är inte längre Bibeln som styr kyrkan och kyrkan som är samhällets etiska samvete – det är samhället som talar om vilka delar i kyrkans lära som är anstötliga och måste ändras. Det som strider mot dagens uppfattning kan ju Gud inte ha sagt och de delarna av Bibeln måste följaktligen bara vara den tidiga kyrkans tidsbundna uppfattningar och tolkningar.

Vi skall naturligtvis tala på ett sätt som berör människorna. I världen omkring oss är synden inte en aktuell fråga medan meningen med livet är det. Vi behöver nalkas människor ur andra synvinklar än förut. Det får i alla fall inte medföra att vi helt tonar ner viktiga grundpelare i kristendomen.

Jag hade förmånen att under EFS medarbetardagar få ha gemenskap med 274 and­ra EFS-anställda. Tydligt är att inom EFS är både Kristus och Anden, den andra och den tredje trosartikeln levande. Jag ser det som att EFS och Johannelunds teologiska högskolas uppgift är att både utveckla – hitta nya former, nya uttryckssätt och infallsvinklar i att vara kyrka, men samtidigt vaka över att vi inte avvecklar det centrala i budskapet. Där kan vi vara kyrkans salt. Den lutherska principen sola scriptura, skriften allena, bär fortfarande. Frågan ”skulle Gud hava sagt” är i själva verket inget annat än att lyfta oss själva över Gud och ge oss rätten att avgöra vad som gäller och inte gäller. Guds replik på det är den han ger till Job (kap 38 och 39: Var var du när jag lade jordens grund … Är det din vishet som får höken att flyga …  

• Della
• Twittra