Ibland gör man oväntade fynd. När jag för inte allt för länge sedan gick igenom en större frimärkssamling, fanns där några brev adresserade till en skollärare och kantor vid namn August Österlund i Söderhamn. Om honom vet jag inte mycket, förutom att han vid sidan om sin gärning som lärare och kantor också var redaktör för tidningen Helsingen i Söderhamn. Och så brevväxlade han uppenbarligen med flera viktiga väckelsegestalter i slutet av 1800-talet.

Detta framgår av de upphittade breven. Där finns fem stycken från Carl Olof Rosenius, övriga brev i samlingen är från Johan Christoffer Bring, föreståndare för Ersta diakonissanstalt, Clara Ahnfelt, Oscar Ahnfelts fru, och Carl Johan Lindberg, Rosenius efterträdare som predikant i Betlehemskyrkan. Fyra av de fem Roseniusbreven är skrivna av honom själv, det sista är skrivet av hans sekreterare Amy Moberg på uppdrag av Rosenius. Breven är från åren 1862, 1865, 1866 och 1867.

Som så ofta saknar vi breven från adressaten. Det gör att vi inte exakt kan veta vad som ligger bakom att Rosenius skrev, även om vi kanske kan gissa oss till det.

Det första Roseniusbrevet är en hälsning där avsändaren – »om Gud vill« – hoppas få träffa Österlund i samband med en resa tillsammans med sin hustru Agatha. Brevet är kort och undertecknat »eder arme, jägtade C. O. Rosenius«.

I det andra brevet – daterat den 14 juni 1865 – kommenterar Rosenius sin hälsa. Han talar om »överansträngning i tankearbetet« och berättar att han den gångna påskdagen predikat inte mindre än tre gånger och följande söndag två gånger. När han skriver befinner han sig i Waxholm för vila. Han ursäktar sig för att inte ha orkat göra något åt Österlunds »sånger«, men det framgår inte närmare vad det gäller. I brevet hälsar han även från sin hustru och skriver till sist: »Ursäkta att jag ej bättre besvarar ditt sista bref, som i allo var kärt. Gud med oss! Önskar din tillgifne gamle broder.«

Det tredje brevet av Rosenius hand till August Österlund är daterat 6 december 1865. Återigen framgår att Rosenius hälsa inte är god. Han hänvisar bland annat till »gymnastik« som tar tid ifrån vad han egentligen vill göra. Det verkar som om Österlund skrivit och bett om sångtexter, kanske för någon publikation, men Rosenius har inte orkat eller kunnat åstadkomma något sådant; han skriver: »du kan ej få något sångstycke av mig skrifvet«. Sedan berättar han att han bett en Emma Rudenschöld att skriva några texter, men att hon inte heller kunnat göra det. Och Rosenius slutsats blir: »Dock, skrif sjelf. Jag tror det blir bäst«.

När Rosenius i januari 1866 skriver till Österlund, tycks denne ha tagit honom på orden, för Rosenius tackar för det »kärkomna häftet med dina sånger«. Samtidigt klargör han att han inte kan anmäla häftet i Pietisten, men han har rekommenderat att Budbäraren gör det. Motiveringen är att många skickar in sådant de vill ha omnämnt i Pietisten, men Rosenius vill inte att det ska – som han skriver – bli »ett annonsblad«. Brevets avslutning illustrerar än en gång Rosenius situation: »Förlåt, att jag aldrig kan göra dig någon tjenst. Jag är en slaf under brådska, äfven klen, måste dock i går predika 2 gånger i Betl[ehemskyrkan] ty Elmbl[ad] blev dock klenare. Wadström ännu värre. Gud hjelpe oss!«.

Det femte Roseniusbrevet är så författat av Amy Moberg på uppdrag av Rosenius. Det är det längsta av de här omtalade breven och skrivet den 23 januari 1867, ungefär ett år före Rosenius död. Förutom en del mer familjära hälsningar och kommentarer, skriver Moberg om Rosenius hälsa och att han trots avtagande ork flitigt »arbetat med predikningarna« och »även använder hvarje ledig stund till att genomgå Romarbrefvet som han ämnat utgiva särskildt och något omarbetadt«. Brevet är undertecknat »Er ringa syster i nåden. Amy Moberg«.

De fem breven från Rosenius senare år illustrerar hans hälsotillstånd och arbetssituation. Nu läggs dessa sent upptäckta brev av Rosenius in i EFS arkiv till den särskilda samling av Roseniana som finns där. Fyndet blir på så sätt tillgängligt för andra.

• Della
• Twittra