I nyårshelgen anordnades flera Livskraftläger i vårt avlånga land. Påtagligt många ungdomar kom till dessa läger. Vi är många som kan vittna om att lägren betytt mycket för vår tros utveckling och för att få kamrater.  Av Facebookkommentarer förstår jag att lägren varit givande och innehållsrika. Glädjande! Jag har själv många positiva erfarenheter av läger och konferenser som betytt mycket för mig.

En sak som vi diskuterat flera gånger i EFS styrelse och ihop med Salt har varit ”Hur får vi till en naturlig övergång mellan Salt och vidare till EFS?” Många unga är med på läger och förhoppningsvis tillhör de även något Salt-sammanhang, och detta gläds vi över.

Samtidigt vet vi att tappet blir potentiellt när en ung människa i 20-årsåldern flyttar från hemorten till en studieort. Vad är det som gör att man inte söker sig vidare till en EFS-gemenskap eller annat kyrkligt sammanhang?

Jag har en tanke. Kanske är detta något som grundläggs redan i tonåren, genom de sånger som sjungs i ungdomsgruppen eller på lägren, och på vilket sätt man lägger upp en gudstjänst. Vilka uttryck ger vi åt vår tro när vi kommer tillsammans? Vad är det som skall finnas med för att vi skall tycka att det blir en bra gudstjänst? Vad är det som gör att vi väljer att engagera oss på ett givet ställe?

Om vår spiritualitet ser ut på ett sätt i ungdomsgruppen och på lägret, och på ett annat sätt i söndagens huvudgudstjänst blir det svårt att mötas över åldersgränser och strukturer.  Tänker vi efter lägger vi nog mer vikt vid spiritualiteten än själva teologin när vi analyserar var vi trivs bäst. Teologin kan se mycket snarlik ut i olika sammanhang, ändå har vi kyrkor där vi trivs mer eller mindre bra, trots att de hör till samma rörelse eller kyrkogren. Vi kan tala om en bredd i våra uttryck, men det kan också beskrivas som poler som har svårt att närma sig varandra.

Unga och äldre behöver mötas och samtala om den spiritualitet som föredras. En del tycker om lovsånger, andra föredrar psalmer från Svenska Psalmboken. Några vill ha Svenska kyrkans gudstjänstordning i förmiddagsgudstjänsten, medan andra säger att de önskar en friare gudstjänstform. Åter några önskar tillfälle för personlig förbön medan andra känner sig mindre bekväma med det.  Går det att möta allt detta? Ibland när jag firar gudstjänst slås jag av hur ålderdomliga texter och sånger är, och jag tror på allvar att sådana drag bidragit till att unga människor stannar hemma och hellre söker sig andra sammanhang.

Ska äldre och yngre kunna mötas måste vi hitta tillfällen till samtal om hur vi vill ha gudstjänster och andra  gemenskapsformer. Vi behöver gå varandra till mötes kring utformningen av andliga samlingar. Hur skall de se ut för att ge mer utrymme åt dem som är på väg in i att ta ansvar för morgondagens kyrka.

 

• Della
• Twittra