Kultur

Två dystra skildringar av kristendomens mående

Två böcker från slutet av förra året har varit mina följeslagare några veckor. Båda handlar om kristendomens tillbakagång i västerlandet i stort respektive i Sverige.

Recension. Ingen av dem är särskilt munter läsning; båda är utmanande. Och båda sätter tankarna i rörelse.

Den första har på framsidan en bild av katedralen Notre-Dame i lågor. Bilden är slående och illustrerar nästan övertydligt bokens titel: Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare. Författare är den pensionerade franska filosofiprofessorn Chantal Delsol.

Boken är mycket fransk och mycket katolsk. Det betyder dock inte att den saknar allmängiltigt intresse. Författarens tes är att efter sexton århundraden av kristet samhällsbyggande, har detta bygge under det senaste århundradet raserats. Det tjugoförsta århundradet, skriver hon, är visserligen religiöst, men det är inte kristet. Hennes kritik av både kyrka och samhälle är bister. Men även om den bild hon tecknar är mörk, finns en liten strimma av hopp: »Det är inte säkert att Gud förlorade på förändringen.«

Den andra boken är resultat av ett avhandlingsarbete utan att vara en regelrätt avhandling. Boken heter Landet som glömde Gud: Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land. Författare är Per Ewert, direktor för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet. 

Ewerts utgångspunkt är Sveriges placering på den internationella värderingskartan (World Values Survey). På denna karta finns vårt land bland de högst placerade länderna vad gäller sekulär individualism. Större delen av boken handlar om vad som under 1900-talet gjort att Sverige hamnat där; man skulle också kunna se Ewerts bok som en exemplifiering av Delsols tes. Fokus är på vilka politiska personer och beslut som framför allt påverkat utvecklingen i Sverige. Särskilt tre områden uppmärksammas: kyrkan, skolan och familjepolitiken. Notapparat och litteraturförteckning är fylliga. Visst finns saker att vara kritisk eller frågande till. Jag störs till exempel av en del onödigt tendentiösa rubriker och en ibland polemisk ton, men det hindrar inte att det finns mycket att hämta i boken för förståelsen av varför Sverige ser ut som det gör.