Sofia Svensson är ett känt ansikte i EFS och Salt. I drygt tjugo års tid har hon lett arbetet med Bial, Barn i alla länder. Tillsammans med dockan Haki har vi sett henne rapportera från flyktingläger i Somaliland, fixa missionsmarknader på Patrullriks och berätta för barn i Etiopien om deras rättigheter. Men hur började det egentligen?

– Jag brukar säga att jag är ett levande bevis för att den så kallade »inlandsmissionen« verkligen fungerar, säger Sofia och skrattar.

1984 föddes hon i det lilla samhället Storebro, mitt emellan Lönneberga och Vimmerby, i djupaste Småland. Samma år startade Bial som barnens egen mission inom EFS – och snart kom de att slå följe. 

I den lilla missionsföreningen i Storebro fanns flera medlemmar som själva varit missionärer och deras färgstarka berättelser från Tanzania och Eritrea gjorde starkt intryck på Sofia. Diabildsvisningar och pepparmackor var återkommande inslag.

– Vi var många barn som trängdes i källaren hemma hos ledarna Lars och Marie. Vi skapade, sjöng sånger och fick göra egna små projekt för att lära oss om barnkonventionen och Barn i alla länder. Det var helt enkelt en fantastisk verksamhet att växa upp i, berättar Sofia.

I mellanstadiet började hon och hennes kompisar samla ihop pengar för att själva kunna resa iväg. De sålde kakor på torget, knackade dörr och levererade färska frallor. Det tog några år att få ihop till reskassan, men när Sofia var 14 år kunde sju vuxna och sju barn äntligen åka till Tanzania, där de bland annat fick möta Ulf Ekängen och se arbetet med barns rättigheter i massajbyn Chitego.

 

– Där vändes världen upp och ner för mig! Det skakade om att få möta gatubarnen och barnen i massajbyn och se deras livssituation, som var så helt annorlunda från min egen. Men också att få se hur Ulf lekte och pratade med dem, hur han arbetade med skolan och kyrkan för att skapa plats för barnen.

Sofia berättar också hur de upplevelserna fick lägga grunden till hennes eget arbete: vikten av att skapa ett eget utrymme för barnen att ha sitt eget bönespråk och sin egen gudstjänst, och att se barnen som en resurs att räkna med i kyrkans liv. 

På frågan om hon vill nämna några särskilda höjdpunkter från alla år, så betonar Sofia i stället vikten av det ständiga arbetet som pågår i föreningarna och barnens egna initiativ.

– Jag älskar alla de små insatserna: barn som kommer på att de kan baka chokladbollar att sälja, startar en missionsshop i Örkelljunga eller kommit med roliga idéer till den stora missionsmarknaden på Patrullriks. Det bästa är alltid att se barnens egen kreativitet. Och då måste vi vuxna stötta dem och låta dem prova och inte säga: »Det där funkar ju inte.« Antalet insamlade kronor är inte heller det viktigaste – det centrala är att barnen får bygga ett eget engagemang.

Inför 40-årsfirandet har Sofia bläddrat bland bilder och artiklar i arkivet, tittat på gamla VHS-filmer och pratat med många av Bials eldsjälar. Hon konstaterar att barnens egen delaktighet och handlingskraft löper som en röd tråd genom hela EFS och Bials historia. 

– Redan på 1800-talet arbetade utsända missionärer med fokus på väldigt utsatta barn i bland annat Eritrea. De påbörjade en brevväxling med söndagsskolebarn i Sverige som lade grunden till ett väldigt missionsintresse bland barnen. I början av 1900-talet finansierade barnens egna insamlingar till och med flera egna missionärer!

Utbytena har alltid varit centrala. Brev, internationella besök och resor har byggt en känsla av samhörighet och solidaritet. Sofia minns ett tillfälle under den så kallade flyktingkrisen 2015–2016, när många människor flydde från bland annat Irak. Fader Emmanuel från samarbetsorganisationen Capni besökte en barnkonferens på Hjälmared. Barnen var väl medvetna om den katastrof som utspelade sig i norra Irak där Capni är verksamma, och det fanns också flyktingbarn i samlingen som själva hade flytt från Islamiska staten. Det var ett starkt möte och många av barnen blev väldigt berörda. De ställde frågor och många ville krama om Fader Emmanuel efteråt. Det betydde mycket för dem att möta någon som fanns på plats och kunde visa på hur man kan göra skillnad även i en väldigt svår situation.

– En liten flicka, som Emmanuel tog i sin famn, frågade hur länge han skulle stanna, och om de skulle ses igen. Jag översatte deras samtal till engelska, men när hon gick så sa hon själv på engelska »I love you«. Det var så starkt! 

Dockan Haki är en annan känd Bial-profil, som rest med många engagerade Bial-ambassadörer till olika delar av världen. Hon har varit med informatören Martin Nilsson på barnrättsprojekt i Indien, med söndagsskollärare i Tanzania, missionärer, stipendiater och volontärer i Malawi, Etiopien och Sudan. När resenärerna kommit hem har de delat med sig av sina berättelser i olika lokala sammanhang. Betydelsen av stipendiat- och volontärprogrammen har varit helt avgörande för att bygga ett brett engagemang, menar Sofia. 

Intervjutiden går mot sitt slut och jag förstår att vi bara skrapat på ytan. Det finns så många berättelser och vittnesbörd om hur Bial berört och förändrat barns liv, både i Sverige och i många andra länder de här senaste 40 åren – och långt innan dess!

När jag frågar Sofia vad hon hoppas ha sett om ytterligare 40 år, tänker hon efter en stund.

– Det är klart att jag vill drömma om en bättre situation för alla barn, men samtidigt vet vi att vi lever i en trasig värld. Människor kommer att uppleva krig och förföljas för sin tro. Jag önskar att Bial får fortsätta vara ett ljus och förmedla hopp mitt i det, och att många fler ska få komma till tro på Jesus. Bial handlar ju om långt mer än bara insamling. Vi vill rusta barn och ungdomar i lärjungaskap och mission. Förhoppningsvis har Bial också fått bidra till att uppmuntra många unga att gå in i särskilda, personliga kallelser, som missionärer och ledare. Sedan drömmer jag också om att vi har många lokala, inhemska missionärer i våra olika samarbetsländer. Om 40 år kan det ha hänt hur mycket som helst, om vi fortsätter bära Bial tillsammans!

• Della
• Twittra