Har du någon gång blivit anklagad för att vara trångsynt eller intolerant för att du sagt att Jesus är enda vägen till Gud, eller något liknande? Eller har du slutat säga sådana saker för att du inte vill vara trångsynt? 

Det är inte alldeles ovanligt att kristendomen anklagas för att vara intolerant eftersom den innehåller sådana höga anspråk när den talar om Gud. Det allra mest utmanande är att vi hittar dessa höga anspråk hos Jesus själv. I Matteusevangeliet säger Jesus i kapitel 11: »Ingen känner Fadern, utom Sonen, och den som Sonen vill uppenbara honom för« (vers 27). Tala om exklusivt anspråk! Det låter verkligen intolerant, och därför väljer vi kanske att tona ner budskapet. Men frågan är om vi inte drar en felaktig slutsats, när vi tänker att anspråken som vi kan finna både i kyrkans historia och i Bibeln är intoleranta. Om jag säger att 1+1=2 och inget annat, är jag trångsynt då? Är det intolerant att säga att 1+1=7 inte stämmer? Nej, de flesta av oss skulle säga om sådana exempel att de inte handlar om trångsynthet, eller intolerans, utan om vad som är sant, vad som gäller utifrån matematikens lagar. Sanningsfrågor tillhör en helt annan kategori än frågor om tolerans och intolerans.

 

Tolerans och intolerans handlar om attityder – som kan omge både sanna och falska påståenden. Ur ett kristet perspektiv innebär sann tolerans att älska den andre, även den som har en annan ståndpunkt, den som hävdar en annan sak än jag själv, och den som har fel. Kort sagt innebär sann tolerans att se på andra med kärlek och nåd. Intoleransen ser på den andre med förakt, dömer ut den andre. 

Visst finns det något i ett exklusivt sanningsanspråk som utmanar, men utmaningen består inte i att det är intolerant utan i att det utmanar till undersökning. Antingen är anspråket sant eller falskt. Jesus kan ju faktiskt ha fel när han säger: »Ingen känner Fadern, utom Sonen, och den som Sonen vill uppenbara honom för«, eller när han säger »Ingen kommer till Fadern utom genom mig« (Joh 14:26). Helt klart är att i Nya testamentet tillhör Jesu anspråk kategorin sanningsfrågor. De avgörande händelserna i Jesu liv behandlas också som sanningsfrågor. Det blir kanske som allra tydligast när Paulus i Första Korinthierbrevet skriver: »Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro« (kapitel 15, vers 14). Det är inte intolerant att hävda att Jesus uppstått från de döda. Det är sant eller falskt.

Om vi i våra försök att vara toleranta döljer Jesu anspråk, riskerar vi att dölja Jesus själv, eftersom det är så – med dessa anspråk – han presenterar sig i evangelierna. Om Jesus har rätt i Matteusevangeliet 11:25 döljer vi även Fadern, när vi döljer Jesu anspråk. 

Men är det trots allt inte väl exklusivt att hävda att man måste tro på Jesus för att bli räddad? Blir det inte en uppdelning av människor? Tänk på alla goda människor i vår värld som inte är kristna! Det är verkligen sant att det kan finnas fantastisk etisk resning hos människor som inte är kristna. Liksom det även finns kristna som inte alls platsar på någon topplista över goda människor. 

Det är sant att Jesus vid flera tillfällen gör uppdelningar av människor. I sammanhanget i Matteusevangeliet kapitel 11 gör Jesus en uppdelning av två sorters människor. Han säger: »Jag prisar dig, fader, himmelens och jordens herre, för att du dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn« (vers 25). Intressant här är vilka grupper som Jesus ställer mot varandra: Det är inte onda mot goda eller lata mot flitiga. Det handlar inte heller om de intelligenta mot de dumma. De »lärda och kloka« står för dem som tycker sig kunna mycket, och de ställs mot »barnen« – de hjälplösa som inget kan. Barn är vandrande behov, om de ens kan gå själva. Det lilla barnet säger genom sitt sätt att vara: »bär mig«, »håll mig i din famn«, »ge mig mat!« Jesu ord kan kokas ner till att han ställer de stolta mot de ödmjuka. När Jesus talar om det som är dolt för det lärda och kloka, handlar det om evangelium, om Guds rike. Det handlar om det budskap av nåd som Jesus kommer med. Nåden är dold för den som har blicken fäst på sin egen meritlista. Den människa som inte lyfter blicken från sig själv och sina meriter ser inte hjälpen – för hon tycker sig inte behöva den.

Om vi tänker att det är de goda som kan räddas, innebär det att någonstans går gränsen där en människa inte är tillräckligt god för att platsa. Om det däremot handlar om att de som blir som barn kan räddas, då finns ingen nedre gräns. De klarar sig på grund av någon annans meriter. Det exklusiva budskapet om Jesus som ende frälsare skapar därmed det mest inklusiva som finns: en räddning som är tillgänglig för alla.

När vi som kristna vågar stå förankrade i Jesu exklusiva anspråk, och vågar vara som barn – se våra behov – skapar det som bieffekt en kristen gemenskap som är det mest inklusiva som kan tänkas: en gemenskap av rättfärdiggjorda syndare av alla sorter, där Jesu meriter räknas, inte våra. Utifrån detta får vi i den kristna gemenskapen också hjälpas åt och påminna varandra om att vi är kallade att se med nåd och kärlek på både varandra och på andra, det som med andra ord är att praktisera sann tolerans. 

• Della
• Twittra