När vi ser på Jesu liv och tjänst ser vi att hans attityd alltid var att komma som tjänare. Ett bra exempel på detta är när han tvättar lärjungarnas fötter (Joh 13:5).

Överhuvudtaget märker vi i Jesu möten med människor denna inställning, där han i första hand ser människan och bemöter henne på samma nivå. Två exempel till är när Jesus bjuder hem sig själv till Sackaios (Luk 19:5) samt hur han möter kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4).

Ingen av dessa gånger är Jesu ingång i samtalen att de lever eller tror fel, utan han möter i ögonhöjd, bejakar och ser människan. På så sätt bygger han relation och skapar en ingång för evangeliet som han själv är.

Till sitt väsen är Evangeliet alltid betjänande, ödmjukt, inte påträngande och alltid älskande – i enlighet med sin upphovsman Jesus. Det är detta som Paulus, den högutbildade retorikern, är på spåren när han skriver till församlingen i Korint: »Kristus har sänt mig att predika evangeliet, och det inte med vishet och vältalighet, så att Kristi kors inte förlorar sin kraft« (1 Kor 1:17). Han har både vishet och vältalighet, men inser att om det är det han skulle använda så förlorar korset sin kraft. Och Paulus vet vad han talar om – han hade ju försökt att sprida evangeliet med sin vishet och vältalighet.

I det ofta missförstådda talet på Areopagen i Aten (Apg 17:22–34) använder han just detta och försöker retoriskt att övertyga dem att hans Gud är den rätte. Det är möjligtvis ett retoriskt briljant tal, men det slutar med att det inte blir någon församling i Aten och att Paulus missmodigt fortsätter till Korint. Om detta skriver han själv senare: »Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er« (1 Kor 2:3).

Det är lätt för oss att glömma det här. Vi vill gärna använda vår vishet och vältalighet för evangeliets skull. Vi vill försöka hitta de bästa argumenten och smartaste resonemangen för att vår tro är rätt och det sätt som andra tror och lever är fel. Problemet är att när vi tror att det är via diskussioner och smarta argument som vi delar evangeliet, så har vi redan förlorat.

Då har vi valt att komma ovanifrån och försöker hitta det bästa i vårt eget resonemang och det sämsta hos den andra. Dels har vi då tappat evangeliets attityd av att komma underifrån, dels gör vi då det Paulus varnade för och försöker »övertyga genom mänsklig visdom« och inte genom »Ande och kraft« (1 Kor 2:4).

Hur ska vi då göra? Personligen tycker jag att attityden som Alphakurserna har är briljant: att inte dela vår tro som om det vore något vi ska sälja, aldrig svara på en fråga som inte ställts, se den andra som en jämlike och personligt dela hur jag själv tror och vad Gud har gjort i mitt liv. Och mitt i allt låta Anden bekräfta detta och våga bjuda in Guds kraft så att Gud själv kan få bli verklig.

 

Martin Alexandersson, EFS-präst och Europamissionär

• Della
• Twittra