Samuel Sander är en målare, tecknare och skulptör som arbetar i den narrativa traditionen. En Google-sökning avslöjar att narrativ konst ska innehålla tre saker: brist (som behöver åtgärdas), transformation (en pågående förändring), och begär (önskan om att nå målet). Samuel skrattar till och nickar jakande när jag läser upp definitionen av konstformen som fyller hans ateljé. Väggarna är fulla av tavlor från hans senaste projekt Garden state, som leker med tanken på det ursprungliga paradiset som en stat eller tillstånd, som människan fått lämna för ödemarken.

– De senaste åren har jag sysslat med olika typer av resor som en fond jag lutar mig mot när jag skapar en slags berättelse som gestaltar ett existentiellt sökande. Enligt den judiska och kristna traditionen började allt i en trädgård, och jag tror att vårt existentiella sökande är tillbaka till paradiset – vårt ursprung. Vi lever i ett skav och i en brusten tillvaro. När man ser orättvisor i samhället och problem hos sig själv, ja då längtar man efter en värld som inte lider. 

Samuel växte upp i en missionärsfamilj stationerad i Jemen. Trots att han inte har några minnen av tiden, dröjde känslan av att vara annorlunda kvar hos honom efter att familjen flyttat tillbaka till Sverige. Konstnärskapet är lite som ett valt utanförskap menar Samuel, då man befinner sig som vid sidan om resten av samhället.

– Jag har valt en tillvaro som inte är lika trygg, särskilt ekonomiskt. Sånt kan stressa. Men ju äldre jag blir, desto tryggare känner jag mig i mitt utanförskap. Jag hörde om en ortodox rabbin som hade bönetofsar fästa i sin klädnad, flätad med vita trådar, förutom en enda blå tråd. Den hade han för att påminna sig själv om att han inte är som alla andra, att han tillhör ett utvalt folk och är avskild. Det handlar inte om att bli självgod, men det finns något positivt i att vara annorlunda och komma ihåg att min väg inte ser likadan ut som din. 

Någon knackar på dörren. Fredrik, en av konstnärerna i konstnärskollektivet, vill låna en datorladdare. Vi går ut i det gemensamma köket, där Samuel fyller en blå kopp med kaffe. Att sitta ihop med andra konstnärer är ett ytterst medvetet val – annars känner han sig lätt ensam i yrkesrollen. Den första ateljén han hyrde låg i en källare, och det hjälpte varken kreativiteten eller humöret. När han kommer till sin nuvarande ateljé på morgonen försöker han be eller meditera en stund.

– Ibland slås jag av att jag kommer in till en helig plats, som är avskild just för mig. Jag tycker min ateljé påminner om en klostercell, ditin munken går för att öppna upp sig för något större än sig själv. Jag tänker inte att allt jag gör är en andlig praktik, men ser ändå ett släktskap mellan munken och konstnären. 

För några år sedan läste Samuel boken The Solace of Fierce Landscapes: Exploring Desert and Mountain Spirituality (Trösten i våldsamma landskap: utforskandet av öken- och bergsspiritualitet) av Belden C. Lane. Författaren skrev boken delvis när han bodde på ett Benediktinkloster i New Mexico, vilket inspirerade Samuel att åka dit. Han deltog i de dagliga bönerna, vandrade i det karga landskapet och tecknade.

– Det händer något med en när man kommer ifrån storstadens myller och inte blir distraherad av vardagen. Man upptäcker att ens värde inte ligger i att producera utan helt enkelt i att existera. Du är – och det är tillräckligt.

Samuel snurrar på kontorsstolen och pekar ut vilka tavlor som är inspirerade av resan till New Mexico. En av tavlorna föreställer ett par som åker motorcykel genom ökenlandskapet under en rosa himmel. Han ville fånga känslan av frihet, att kunna sätta sig på hojen och bara dra. Men även känslan av flykt och att behöva lämna. Många av Samuels tavlor får mig att känna ett styng av vemod, som att jag är på väg mot något men inte har det än. Han citerar ur Augustins kända bön: »Vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig«.

– Ibland tänker jag att det jag gör är djupt meningslöst, att ingen vill lyssna på det jag har att säga och att jag kanske kommer behöva lägga ner målandet. Jag tror många som sysslar med bildkonst upplever en bergochdalbana av hopp och förtvivlan. De tankarna försöker jag se som en möjlighet att öva mig i tillit. Om hela mitt värde ligger i att jag målar blir ju förlusten enorm den dagen jag slutar, men jag tror att Gud har min rygg, och om det »värsta« inträffar är det inte hela världen. 

Samuel är öppen med att hans tro tidvis har varit full av tvivel, men tror att dessa två kan samexistera. Han beskriver sig själv som den »lätt introverta grubblarkillen«, och har svårt för miljöer som inte är öppna för frågor. Under ett år när han jobbade som kamratstödjare på en skola träffade han en lärare som hade bakgrund i kyrkan, men lämnat för att han spelade jazz, vilket inte var accepterat i det sammanhang han befann sig i.

– Jag förstår att han valde jazzen, för den gav honom glädje. Att religion är lika med enbart förbud är ett falskt målande av verkligheten. Jag tror Jesus hade älskat jazz. I kyrkan måste vi få plats som hela människor – och andliga varelser. Jesus var full Gud och full människa, den mänskliga aspekten ska inte förringas.

Under många år delade Samuel passionen för konst och filosofi med sin nära vän Andreas. De spenderade åtskilliga timmar under sin tjugoåriga vänskap med att vrida och vända på både konstutställningar och frågor om tro. I somras gick han hastigt bort i ALS och Samuel tappade en av sina viktigaste medresenärer.

– Andreas duckade inte för några frågor. En dag kom han instormande i ateljén och deklarerade passionerat att nu var han minsann inte troende längre. Någon månad senare hade han landat i sin tro igen. Under hans sista tid var vi mest hemma hos honom. Vi pratade om de bästa konstupplevelser vi haft tillsammans, men mest om Jesus. Hur slutet på detta livet skulle bli, och fortsättningen på nästa. Och att vi en dag kommer att mötas igen i paradiset.

• Della
• Twittra