Ryktet om hans pension tycks vara överdrivet. Åtminstone när man hör EFS-missionären Ulf Ekängens planer på att pendla mellan lägenheten i värmländska Munkfors och huset i Dodoma, huvudstaden i Tanzania. Ett land som varit hans hem sedan många år.

Först kom han till en by i södra Tanzania med höga berg och prunkande grönska.

– Jag förstod genast att jag skulle trivas. Det var nog bästa platsen som jag bott på, säger Ulf. 

Men när han skulle flytta till huvudstaden Dodoma tyckte många synd om honom. Klimatet i Dodoma är torrt, soligt och varmt. Landskapet sandigt. 

Ändå var det något som drog.

– Människorna. I min dagbok från de första åren skrev jag att jag kände mig enormt hemma.

Förutom då han blev rånad och misshandlad i sitt eget hus av fyra beväpnade män. Ändå tycks tron på människans godhet inte förvandlats till cynism. Ulf Ekängen har två ledord i sitt liv. Där händer möts där händer det något, är det första. 

– För att nå nya människors inre liv måste du möta dem. Det är min bild av mission. Varje gång du tar någon i hand i Tanzania och ser någon i ögonen händer något. 

Det andra ledordet lyder: I de mörkaste hålen hittar du de finaste ädelstenarna. 

– När jag mötte Alais, mitt första fosterbarn, låg han på en kohud under ett träd, hade kräkts och var skitig. Men oj, vilken ädelsten han är. Att möta mina första fosterbarn har totalt förändrat mitt liv. 

Egentligen var det kristendomsarbetet på skolorna och i söndagsskolan som han först kallades att arbeta med. Men hans främsta fokus över tid har varit att öka barns och kvinnors rättigheter.

– Barn har stort värde i Tanzania men på ett annat sätt än Sverige. Familjen överlever inte om inte barnen hjälper till att skörda majsåkern. Kvinnorna har en enorm stolthet över alla sina barn, medan pojkarna är mer värdefulla för männen. Tidigare kunde män skämta och säga: Har du fått barn eller har du fått en flicka?

Tanzania ratificerade FN:s barnkonvention 1991. I teorin har alla barn numera rätt till skolgång och gratis läkarvård. Könsstympning är förbjuden, liksom våldtäkt och incest. Straffen är hårda. Problemet är bara att brott mot barn alltför sällan anmäls.

– Även om det finns lagar som skyddar barnen är det inte alltid som lagarna efterföljs. Framför allt inte i byarna.

Att arbeta med barn och unga är nog en av de svåraste uppgifterna som missionär. Ändå har arbetet inte särskilt hög status i Tanzania, berättar Ulf. 

– Många män i Dodomas stift är säkert glada för att jag slutat. Men jag är mycket glad och stolt över att Dodoma stift har skrivit in barnkonventionen i sina stadgar. Genom att alla anställda ska ha kunskap om konventionen blir barnen mer uppmärksammade.

Men att förändra så djupgående mönster och traditioner tar tid. Han citerar en massajledare:

– Att byta religion och att bli kristen är svårt. Men att byta kultur är svårare.

Det allra svåraste som Ulf upplevt under sina år i Tanzania är att det fortfarande är ett så mansdominerat land.  

– Kvinnorna har inte den position som de borde ha. Det finns ett gammalt ordspråk på swahili: Mannen är huvudet och kvinnan svansen. En hållning som fortfarande lever kvar både i samhället och i kyrkan. Kyrkan har ett bagage som den behöver jobba med. 

Visst har det funnits kvinnliga präster sedan 80-talet. Men fortfarande ingen kvinnlig biskop. 

Att ha jobbat med kvinnors rättigheter har gjort att han har fått mycket mothugg från en del män. Även inom kyrkan. Men det verkar inte bekymra honom något särskilt. 

Hans kvinnliga kolleger är desto mer positiva. Välutbildade kvinnor har en bättre position och vågar ta för sig. Men ibland krävs en pragmatisk man för att genomföra reformer.

För att bidra till rättvisa löner för kvinnorna i stiftet blev han ombedd av sina kvinnliga kolleger att klättra upp i hierarkin och bli direktor för utbildningsfrågor för att kunna genomföra reformerna. Sedan hoppade han av tjänsten.

Sämre gick det med hans vision om mansgrupper i församlingarna. Han inbjöd till en konferens och hoppades på 250 deltagare. Bara 100 kom. 

– Det var ett stort misslyckande. De som kom trodde att mansgrupperna skulle syfta till att få tyst på kvinnorna som kräver sina rättigheter.

Tyvärr förekommer våld och sexuellt utnyttjande av unga män och kvinnor. Särskilt vanligt är utnyttjandet av unga flickor som arbetar i hushållen. Att anmäla missförhållanden innebär att ta en risk. En kamp minns han särskilt väl. En sexårig fosterson var väldigt sjuk med en stor svullen mage. En dag orkade inte hjärtat längre. Det visade sig att många barn från samma by hade lika uppsvällda magar.  Alla lekte och drack vattnet i den lilla bäcken som rinner genom byn. 

– När jag följde bäcken hittade jag ett stort kar med vatten och kemikalier som man använde för att ta bort ohyra från djuren. Resterna rann ut i bäcken och förgiftade barnen. Jag blev arg och ställde ett ultimatum till överläkaren. Om ni inte gör något inom en vecka går jag till pressen. Efter ett år var allt borta men fyra barn hann tyvärr dö. Jag minns att jag ställde mig själv frågan: vågar jag? Får jag vara kvar i landet? Jag hade ju varit mycket obekväm inför länsöverläkaren.

Under intervjun får jag bilden av att Ulf inte verkar särskilt rädd för att få fiender, men han ser inte sig själv som någon ovanligt modig person. 

– Verkligen inte. Men jag har drivits av min tro på människor och människors möjligheter. Man får inte stuka en människas vilja, ett barns nyfikenhet på livet eller de ungas rätt till en egen identitet. Att ge dem chansen att ta plats handlar inte om mod utan om en tro på skapelsen. Människan är skapelsens krona och skapad till Guds avbild.

Ibland blir livet inte som man tänkt sig. Ibland blir det bättre. Ulf Ekängen reste till Tanzania utan familj. När han nu går i pension lämnar han kvar en storfamilj bestående av 24 fosterbarn och 35 barnbarn. Några av barnen var handikappade och sjuka men har fått vård och bättre förutsättningar.

– Men det är inte jag som har hittat de här barnen utan snarare de som har hittat mig. När jag kom till Dodoma önskade jag mig ett litet hus med stor trädgård. I stället fick jag ett stort hus med liten trädgård och undrade vad jag skulle göra med detta stora hus. Bönesvaret blev – fyll det. 

Första fostersonen hittade han i masajbyn Chitego, svårt skadad under ett träd.

– Jag trodde att han var död. Men när jag stod på knä och undersökte honom förstod jag innebörden av bönesvaret. Fyll huset med barn. Ingen trodde att han skulle överleva men efter flera månader på sjukhus blev han frisk. 

På sjukhuset sa den biologiske pappan till Ulf Ekängen att Alais nu var hans son. Bland massajerna är det nämligen inte ovanligt att dela med sig av sina barn, berättar Ulf. Kanske är det därför som han hittills inte har stött på någon tanzanisk man utan barn. Själv har han levt som ensamstående under sin tid i Tanzania och det har gjorts många försök att gifta bort honom. Massajerna har haft flera möten för att diskutera lämpliga kandidater.

– Visst har de varit undrande och förvånande att jag som man tagit hand om alla barnen.

Att ta hand om fosterbarn har varit en dörr­öppnare i allra högsta grad. Att komma till en skola som förälder och inte som vit missionär har öppnat enorma möjligheter. 

Genom de många fosterbarnen har han även blivit upptagen i massajernas gemenskap.

 – Konkret innebär det att jag sitter i ett massajråd och har något att säga till om när det gäller mina barn.

Han trivs väldigt bra med massajerna. Ett skäl är bristen på fördomar och deras stora vetgirighet.

 – De accepterar dig som du är och har inte lika stora skygglappar som andra stammar. Och när jag tar med mig svenska turister behövs inga förhållningsregler för kvinnornas klädsel. Deras nyfikenhet och intresse för gästerna är ett väldigt befriande drag. Det är därför som andra stammar kan ha svårt för massajerna. De är också »gåpåiga« och vill ha svar. En del tycker att det är besvärligt.

Många biståndsarbetare och missionärer vittnar om svårigheten att odla jämlika relationer som vit medelklasseuropé. Ekonomiska och sociala skillnader skapar lätt distans och maktobalans. Ett dilemma som han själv inte känner igen sig i. 

– Hos mig får gästerna bara majsgröten ugali och bönor. Jag umgås inte med någon vit och det har varit ett medvetet val från min sida. Visserligen är jag vit och representerar makt och pengar, men inom lutherska kyrkan ser man mig inte som någon som lever i lyx.

Första gången han besökte Tanzania var 1986 med kören Nova Cantica. Som missionär har inte haft tid till något körliv. Men musiken omger honom överallt. En av fostersönerna är fritidsmusiker och ger nu ut sin andra CD-skiva med traditionell massajvisa och moderna instrument.

– Det går inte att tänka sig Tanzania utan musik. Varje församling har flera körer. I byarna är musiken traditionell och i städerna mer modern. Men alla kan sjunga. Kanske inte i våra öron men de sjunger ändå. Även muslimerna har numera både körer och band.

Någon körmusik blev det tyvärr inte på avtackningen i Dodoma på grund av coronapandemin. Däremot andra gåvor som satt sina spår.

– När jag skulle resa hem hade jag bett om att bara ha en avtackning eftersom jag inte gillar att stå i centrum. I stället blev jag avtackad 27 dagar i följd. Människor kom hem till mig med mat och vissa dagar kom det flera besök. Jag gick upp fem kilo.

När han nu efter ett livslångt tjänande går i välförtjänt pension är frågan om pensionärslivet i Sverige kommer att fungera för Ulf. Svaret är tydligt: 

– Nej. Min kropp är visserligen i Sverige men själen i Tanzania. Barnen finns ju kvar så i den mån jag har råd kommer jag tillbringa mycket tid där. Även om värmlänningar verkar glada och lätta så är de inte alls lika öppna. På något sätt kommer jag ha kvar Tanzania.

Kontrasten från livet i det lilla samhället Munkfors till livet i storfamilj och huvudstad i Tanzania riskerar också att bli stor. 

– Jag har egentligen ett stort behov av ensamhet men sedan jag kom till Tanzania har jag sällan sovit ensam i mitt hus. Som mest har vi varit 15 personer. Att flytta till Sverige kommer bli en stor omställning. För första gången har jag ingen mer att göra te till. 

• Della
• Twittra