Jag sitter i mitt arbetsrum och tittar på väggen en bit bort framför mig. På två byråer står foton och minnen och på väggen hänger tavlor. Framförallt är det bilder av Jesus jag fått av olika personer. Den lilla samlingen skulle inte ha den betydelse den har, om det inte var så att den påminner mig om dem som bidragit till den. 

På skrivbordet bredvid mig ligger en notering från ett samtal nerklottrat på en lapp: »Ta tillbaka ordet tillsammans«, står det. Tillsammans… Jag lyfter blicken och ser på mina Jesusbilder. Där står statyn av Thorvaldsens Kristus, en gipsfigurin med utsträckta armar, och bredvid den pappas broderade tavla med texten: »Allt av nåd«. Framför en tavla från mitt flickrum – den med ängeln som vakar över barnen – står en madonna med Jesusbarnet i sina armar. I mitten hänger ett kors jag fått som gåva, och bredvid tavlan från farmor med Jesus bönekamp i Getsemane.

Tillsammans har alla dessa och många fler gett mig olika bilder av Jesus, både bokstavligt och bildligt. Tillsammans berättar vi vem Jesus är – han möter oss på olika sätt i olika tider, men tillsammans blir bilden större. 

Snart kommer EFS styrelse lägga fram en ny verksamhetsplan för årsmötet. I arbetet med den har vi samtalat om behoven i vår tid, behoven för oss människor att vara just tillsammans. Kyrkan behöver erbjuda möjlighet för människor att slinka in på en gudstjänst och sedan gå ut, men kyrkan behöver också erbjuda platser för gemenskap, platser där vi känner oss hemma och kan få nya vänner. Kulturen i kyrkan ska vara välkomnande mot den som kommer.

På byrån, nedanför Jeusbilderna, finns en liten gipsavgjutning av en hand. Det är min dotters. I den har jag lagt två vackra släta stenar som jag plockat, en liten och en stor. Tänk om våra gemenskaper var så, alltså öppna som handen, och att vi kunde vila där både som stor och som liten. Tänk om vi kunde rymmas sida vid sida. 

När jag var tonåring fanns jag med i en ungdomsgrupp med stor variation i åldrar. Att jag som 15-åring gick på mina vänners 30-årskalas var inget konstigt. Vi unga var en självklar del av gänget och de äldre skjutsade oss hem när kvällen var slut. 

Jag drömmer om att vi i EFS skulle få ännu mer öppna hjärtan och öppna gemenskaper. Att vi skulle se det som en självklarhet att bjuda in nya människor i gemenskapen och dela med oss av det vi har. Att vi tillsammans skulle få växa i vår tro och dela våra erfarenheter av livet med Jesus och på det sättet berika och berikas.

Jag tror att det är dags att, som det står på min lapp, ta tillbaka ordet tillsammans, att återerövra innebörden och göra det levande. I varje kristen gemenskap behövs ett vi – och då menar jag inte i motsats till »dom«, utan ett vi som innesluter och omfamnar. För några går det lätt, för andra är det ett stort omställningsarbete. Men nödvändigt om vi vill nå vidare med evangeliet.

• Della
• Twittra