Vad händer med en kristen där idealen kommer från Bibeln men förebilden är någon kändis från YouTube? Vad gör det med en kristen som vill följa Jesus, som kritiserar rikedom, men ens mentor värdesätter lönsamhet allra högst? Hur påverkas den kristne som vill »vara ljus« när kompisgänget uppmuntrar sexism? Listan hade kunnat göras längre. Svaret är gemensamt: en kollision uppstår.
Vi har nog alla erfarenhet av just detta. Hur våra värderingar riskerar att bli teorier i hjärnan som saknar rötter i våra hjärtan. I kyrkan är frestelsen kanske ännu större? Den västerländska kyrkans betoning på »rätt lära« har – högst ofrivilligt! – öppnat upp för ett kluvet liv: med min mun kan jag bekänna att Jesus är Herre samtidigt som jag vittnar om något annat med mitt liv.
När kollisionen mellan »mina värderingar« och »mitt liv« uppstår lär oss aposteln Jakob att det är livet som har sista ordet. Om vi säger ett men gör ett annat, är det vårt liv som visar vad vi faktiskt tror på. Därför kan vi behöva upptäcka män och kvinnor från kyrkans historia som gått före oss och som kan hjälpa oss att finna de stigar som kan vara svåra att upptäcka, de vars liv talar starkare än sina ord. Som poeten Gunnel Vallquist skriver i Helgonens svar (s. 190):
»Mitt i den labyrint av mänsklig ofullkomlighet som kyrkans historia är kan man urskilja den utstakade vägen, ibland igenvuxen, skenbart försvunnen, men så åter tydlig och klar – den som helgonen utstakade, eller rättare sagt: den som Gud utstakade genom helgonen, därför att de var de som lyssnade, lät Gud tala, som inte hade någon annans vilja än hans.«
Vallquist sätter fingret på något viktigt. Helgonen är våra förebilder, inte utifrån sina prestationer – men utifrån sin öppenhet inför Gud; de lyssnade, lät Gud tala och hade ingen annans vilja än Guds. Helgonen har kännetecknats just av att de på något sätt förkroppsligar något av vem Gud är och hur de hjälpt människor att få upp ögonen för vem Jesus är.
Paulus talar, på ett nästan provocerande sätt, om att de tidiga kristna ska följa honom, såsom han följer Kristus. Hebreerbrevets författare räknar upp ett antal troshjältar och lägger sedan till att tiden inte räcker för att ta upp så många fler. Hela Bibeln kryllar av personer som på olika sätt kan hjälpa oss att upptäcka Gud. Alla dessa personer, livsöden och exempel är en ständig påminnelse om att den kristna tron inte främst består av abstrakta teorier, utan av människor som vittnar om Guds godhet och besynnerliga förmåga att leda oss rätt fast vi vandrar fel.
I vår tradition värjer vi kanske oss för att benämna dessa personer som »helgon«, vi talar hellre om »förebilder« och »troshjältar«. Oavsett vad vi benämner dessa personer i kyrkans historia är de av yttersta vikt för oss. De flesta av oss har nog enklare att peka ut en person än en bok som betytt mycket för oss i vår trosvandring. För en del handlar det om en förälder, för andra om en präst och för några någon man eller kvinna ur kyrkans historia.
Martin Luther såg helgonen som trosförebilder, men varnade för när helgonen blev slutmålet i stället för porten in i efterföljelsen, och pekar därmed ut en risk för oss. Att vi sätter helgonen på piedestaler och låter dem »sköta det andliga« åt oss. Någon lär ha sagt att kyrkan inte har några hjältar, utan bara helgon.
Hjältar är de där som vi sätter vår tilltro och förhoppning till. De som löser problemen åt oss. Ingen av oss kan vara Stålmannen eller Batman, så då får man hoppas att hjälten bryter in och räddar situationen. Eller så projicerar vi hängivenheten på en hjälte, kanske till en Greta Thunberg eller någon annan person som vi beundrar och som vi tänker kan »sköta kampen åt oss«. Vi hoppas att hjältarna ska frälsa oss. Men helgonen, de kristna förebilderna, visar genom sina liv på hur också vi kan leva våra liv.
Det är när vi tar del av detta myller av kristna män och kvinnor som vi också påminns om den mångfald som ryms i kyrkans tradition. Vi följer Jesus Kristus – som är vägen, sanningen och livet – men det finns en stor variation i hur de som vandrar på denna väg ser ut. Även om vägen är en, är vandrarna olika.
Vi behöver ta rygg på dem som genom sitt liv visar oss vad det innebär att leva det vi bekänner med våra munnar.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet