Mitt syfte med artikeln var primärt att försöka lyfta fram det allmänna prästadömets viktiga uppgifter, eftersom jag med viss oro ser på hela kristenhetens problem (inklusive EFS) med alltmer passiva lekmän, som tenderar att ha överlåtit allt till de anställda, inklusive även sådana saker som att vittna i sin vardag, be och tänka kring vad som är rätt och sant i kristen tro. Det var inte tänkt som en artikel för att ge hela bilden av det särskilda ämbetet. Det korta formatet innebär (artiklarna jag skriver i denna serie är vardera cirka ett A4 långa) att det med nödvändighet blir förenklingar och att mycket får lämnas utanför.

När det gäller de saker du lyfter fram delar jag din synpunkt om att det inte är bra med frimicklande på sakramentsförvaltningens område. Jag har ingen avsikt att öppna upp för sådant med det jag skriver – och det finns heller ingen uppmaning till att starta eget, börja med egna nattvardsgånger eller liknande i det jag skriver.

Jag menar att man kan dela upp frågan om det allmänna prästadömet och den särskilda prästtjänsten i två delfrågor. Den ena (som jag fokuserade i min artikel för att söka lyfta fram ett mer aktivt allmänt prästadöme) är »Vilken är förhållandet mellan församlingen och ämbetet?«. Den andra, som i och för sig skulle kunna vara värd en egen artikel, är »Vilken är relationen mellan Kristus och ämbetet?«. Denna andra delfråga kan inte besvaras enbart med hjälp av resonemang kring det allmänna prästadömet. Den behöver besvaras med hjälp av en utläggning av hur Kristus kallar och verkar genom sitt ord. Svaret på den frågan är också bakgrunden till att Luther har med ämbetet som ett av kyrkans kännetecken och innehåller därmed även en institutionell dimension.

Sedan tillkommer förstås rent juridiska aspekter som tystnadsplikt och tystnadsrätt som du är inne på som jag inte heller på något sätt vill förneka eller bortse ifrån, men som låg utanför artikelns syfte.

• Della
• Twittra