Ur arkivet

Svältkatastroferna i Indien

Den indiska missionärskåren drabbades hårt under sent 1800-tal. I arkivet hittar vi gripande rapporter från EFS missionärer.

År 1896 uteblev regnen och årets skördar. Den 20 november 1896 skrev missionären Stina Sahlin:. »Det är i sanning bevekande nog att bara se dessa hungrande arma så utmärglade och därtill att höra deras klagan: Vi ha’ intet ätit på två da’r, på tre da’r.«

Under den första svältperioden, 1896–1897, startades barnhem på flera platser, de största hemmen var i Sagar och Chhindwara. Responsen från missionsvännerna på EFS styrelses uppmaning var stor och vid 1897 års slut hade över 100 000 kronor sänts ut. Ett givande som dock inte påverkade övrigt givande.

Hungersnödsperioden 1899–1900 var ännu svårare. Det var inte bara uteblivna skördar utan därtill skriande brist på vatten. Lekmannamissionären Anders Gustaf Danielsson skrev den 1 augusti 1899: »Folket har ej återhämtat sig från nödhjälps-katastrofen för 1,5 år sedan. Sista skörden blev dålig, mis-sionen själv fick inte så mycket att det täckte utsädet. Uteblivna regn … Djuren börjar dö i massor. Pesten ökar.«

Styrelsen vågade dock inte gå ut med ett upprop till missionsvännerna, men nyheter om behoven spreds genom Missions-Tidningen. EFS första insats blir att fördjupa brunnar och gräva nya brunnar. Flera tusen var engagerade i olika arbetsprojekt som var ett sätt att dela ut pengar till nödlidande. Brunnsgrävandet lyckades bra på en del platser när de lyckades hitta rika källådror i jorden. Det blev dock värre och värre då både kolera och pest sprider sig.

Vändningen kom i slut-et av juli 1900. Missionär Johan Ruthqvist skrev den 12 augusti: »Den hotande nöden som jag skrev om i förra brevet, har nu så att säga försvunnit, ty under de sista tre veckorna har Herren givit så rikligt med regn över hela Indien, att ingen vattenbrist kan komma i fråga för kommande år. Herren vare lov!«

Än var det dock några månader innan skörd, men nu fanns det vatten.