Jag möter Stig-Åke en vacker sommardag hemma vid huset på Teg i Umeå. Att försöka sig på en summering av hans liv är utmanande då han har varit med om så mycket i sina roller som präst, missionär, pilot och affärsman. Men genom sitt livsäventyr har han haft en nära Gudsrelation att luta sig emot. På uteplatsen står en egentillverkad »avståndsvisare« som pekar ut riktning och avstånd till flera kända resmål. »Gud – 0 meter« står det på en av pilarna. 

– Jag hade aldrig klarat mig utan Gud – vi flyger tillsammans i livet. Jag har någon som är starkare, större och klokare än jag vid min sida och jag får lämna över allt till honom. För mig är det en enorm trygghet, precis som vi sjunger i psalmen Tryggare kan ingen vara, säger han.

Som 14-åring miste han sin pappa Alvar. Pappan, som själv var biträdande predikant, hade hunnit så ett frö i Stig-Åke att han skulle läsa teologi och så blev det också till slut. Första prästtjänsten hade han i Nyåker, därefter följde en missionärsutbildning via EFS. Hans första missionärsuppdrag utsänd av Lutherhjälpen/EFS var i södra Sudan år 1982–1983 och det höll på att bli det sista han gjorde i livet. 

– Det var ett rent pionjärjobb där jag bodde i en hydda och levde på frukterna från ett mangoträd. Det var väldigt oroligt där och när inbördeskriget närmade sig var jag tvungen att fly, minns Stig-Åke, som här var med om en ytterst kritisk situation: 

– Det fanns i princip ingen mat så jag skulle åka till Nairobi för att hämta en lastbil med grejer via Lutherhjälpen i Schweiz. 

När han sedan skulle köra tillbaka till Sudan, var han egentligen tvungen att bli lotsad av en militärkonvoj. 

– Men jag tänkte: »Det kan inte vara så farligt«. Så jag drog iväg själv i lastbilen och när jag befinner mig mitt ute i ingenstans hoppar det upp en naken kille från diket med automatvapen. Sedan dök det upp många fler. De tvingade ut mig ur lastbilen och tog allt jag ägde, inklusive mina kläder. Mamma hade skickat med julskinka från Sverige, den åt dom upp tillsammans med stark senap. Sedan tvingade dom mig att äta resten av senapen för att se om den var giftig. När jag stod där naken var jag helt säker på att de skulle skjuta mig. 

Så blev dock inte fallet, utan han blev lämnad på platsen i utsatt skick. 

– Jag tror dom tänkte att jag var chanslös ändå. Men efter mycket om och men lyckades jag ta mig till en by i närheten där det fanns en norsk missionsstation. Det blev min räddning den gången. 

När detta hände tänkte han på det bibelord som burit honom genom livet, från Johannes 5–24: »Sannerligen säger jag er: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet«.

– Jag tycker det finaste med det ordet är att det sägs i presens, vi har evigt liv. 

Händelsen i Sudan är inte enda gången han varit nära döden. I sin roll som bataljonspastor i Libanon, som även ledde till att han med flera andra fick Nobels fredspris för sina insatser, kom döden extra nära. 

– Det var hemskt och jag fick leda flera minnesstunder efter omkomna. Krig går inte att föreställa sig förrän man varit med om det. 

I tjänsten som bataljonspastor ingick även att organisera soldaternas resor under deras ledighet. 

– Jag hade förmånen att guida hela kompaniet i mindre grupper i Israel på så kallade prästaresor, men även att ordna safariresor till Kenya. En verksamhet som jag sedan fortsatt med i egen regi.

Under vår träff visar det sig att han även ställer en hel del frågor till mig om hur jag har det i mitt liv, och det visar sig vara en uttalad filosofi: 

– Jag försöker se varje möte som ett unikt tillfälle. Framförallt i min ålder är det viktigt att tänka så, för jag kanske aldrig får träffa personen igen. Jag försöker alltid vara positiv och lyssna in mina medmänniskors situation och i bästa fall ta bort några stenar ur deras ryggsäckar. 

På andra sidan Umeälven finns hans andliga hem i EFS Vasakyrkan. 

– Det har varit en utmanande tid för oss precis som för alla. Vi har flera i föreningen som lever ensamma och jag har ett särskilt hjärta för dem. Jag åker gärna och besöker dem, bara min närvaro räcker, jag behöver ofta inte göra något mer än så. 

Nu efter pandemin drömmer han om liv och rörelse i kyrkan igen, inte minst bland ungdomar. 

– Min tro är det bästa jag har och jag tror fler kristna håller med mig. Budskapet om Jesus är fortfarande lika fantastiskt och människor behöver få höra evangeliet ännu mer i dagens samhälle. Innan jag dör drömmer jag om att få se en ungdomsväckelse i Sverige. 

• Della
• Twittra