Mitt i spänningsfältet mellan att verka som andlig ledare, rörelsens ansikte utåt och generalsekreterare med praktiskt ansvar inom organisationen samt att i allt det söka Kristi rikes tillväxt har Stefan varit EFS missionsföreståndare. Efter år av missionärsliv i Tanzania, som lärare på Johannelund, generalsekreterare för studentrörelsen Credo och distriktsföreståndare i Västsverige kom kallelsen till en ny tjänst. Nu närmar han sig sin sextiofemårsdag men innan pensionen finns det mycket han hoppas på:

– Min huvudangelägenhet är evangeliet, att få leva av och stå för dess storhet och ljuvlighet. Det innebär att de gånger jag får predika, att jag då verkligen förkunnar evangeliet, samt att EFS står för en frimodighet över vårt arv och får förutsättningar att vara den missionsrörelse vi är. 

Att Stefans hjärta brinner för mission går inte ta miste på. Hans annars så lugna nyanserande uttryck glimmar till och blommar upp när det genuint goda budskapet om Jesus Kristus kommer på tal.

– Evangeliet är något för hela tillvaron. Genom korset hanterar Gud mina misslyckanden och min totala oförmåga att i mig själv bli den han kallar mig att vara. Korset visar på ett allvar men också Guds oerhörda kärlek att söka upp och ge allt för oss.

Som person beskriver Stefan sig själv som mångsidig, lite för detaljfokuserad, inlyssnande och sportintresserad.

– Jag har en, framförallt välsignad egenskap, att jag inte känner efter jättemycket och jag känner inte efter väldigt mycket i förväg.

Han klarar av att ha många bollar i luften och uppskattar bredden i missionsföreståndarrollen. Även om han redan från början visste att rollen som missionsföreståndare inte skulle gå att dela rakt av mellan de två huvuduppdragen, att som generalsekreterare ägna hälften av tiden inåt mot rörelsen och att den andra halva agera andlig ledare med fokus på utåtriktat arbete, har dessa två sidor varit svåra att kombinera.

– Tiden räcker inte alltid till, det är svårt att prioritera. Jag försöker styra utifrån vad som gagnar evangeliet, vad skapar missionsmöjligheter? Det är lätt i en sån här roll att det långsiktigt viktiga får ta stryk, kontra det som är kortsiktigt viktigt. Sedan finns det säkert en del onödiga saker man också gör …

Det är inte bara bland arbetsuppgifterna som det är svårt att prioritera. Missionsföreståndaryrket handlar om mer än en fyrtiotimmars arbetsvecka.

– Att både arbeta, i min yrkesroll, för en gemensam tro och samtidigt vårda mitt eget andliga liv kan ibland vara en utmaning men det har funkat eftersom jag är så pass ett med EFS andliga mylla. Jag har en del av min identitet i jobbet, så är det, även om jag inte tänker att jag har min djupa identitet där. Jag vet inte hur jag kommer reagera på att inte vara framträdande på samma sätt, för det finns något som är attraherande i det också. Samtidigt finns det saker jag längtar efter att få mer utrymme för, som detta med förkunnelse eller att engagera mig för människor.

Trots det krävande arbetet beskriver Stefan tiden som missionsföreståndare med orden nåd och förtroende. Fortfarande bärs han av minnet från Hässleholm 2014 när årskonferensen bad för honom, och det finns en stor nåd i de många förebedjare han får möta. I stunder när det skaver eller hettar till har han känt sig liten. En otillräcklighet som delvis handlar om hans egen person, när viljan att vara människor till lags riskerar att bli behagsjuka och processer blir långdragna.

– Ibland är det säkert det som behövs, men där tror jag EFS mår bra av missionsföreståndare med olika sätt att leda.

Otillräcklighet möter han också i EFS som rörelse där han ser mycket som vore viktigt att vidareutveckla, såsom arbetet kring smågruppsgemenskaper, lokalt missionsfokus och unga vuxna. Relationen till Svenska kyrkan har inte alltid varit helt problemfri.

– Vi har en komplex relation till vår kyrka och för mig skaver det när EFS inte blir uppskattat, särskilt när det gäller beslutet att inte behålla prästutbildning på Johannelund, där det trots skälen för beslutet inte är något jag tror är bra för evangeliet i vårt land.

Nu står EFS inför en ny organisation, vilka utmaningar kan det innebära?

– Jag ser den som en nödvändighet och en möjlighet. Det finns en sida av att vi som rörelse minskar, vi blir färre som kan bära dagens organisation och då skulle en ny kunna vara lite mer effektiv gällande exempelvis administration och att flexibelt möta framtida förändringar som i förlängningen, när den fått mogna, kan tänkas ge ytterligare samhörighet. Det ska finnas olikheter inom EFS men vi behöver tänka gemensamt kring missionsutmaningar i vårt land. Genom en förenklad organisation kan vi frigöra mer krafter att jobba med själva missionsarbetet.

Som distriktsföreståndare, hur var din upplevelse av rikskansliet?

– Kopplingen till riks var relativt liten, jag upplever att vi har mer kontakt i dag. Sedan minns jag inte att jag reflekterade så mycket över hur föreningarna upplevde sin solidaritet gentemot riks men det var väldigt olika inom distriktet om man tänkte lokalt eller såg en större bild. Det finns flera sidor av detta. Utifrån organisationsförslaget hoppas jag min respons hade varit att det finns något bra i att vi behöver jobba oss samman, men det är svårt att säga då läget var ett annat under 1990-talet.

Jesusfokus, bibelrörelse och lekmannaengagemang är tre värdeord som ofta används för att beskriva EFS. Stefan uppskattar den demokratiska sidan av lekmannaengagemanget som innebär att varje röst är lika mycket värd.

– Vi vill lyssna på varandra och bemyndiga människor, samtidigt som lekmannatanken också kan begränsa möjligheten att vara ledare. Det kan vara svårt att gå före och vara drivande i olika riktningar. Ett ledarskap som aldrig vågar ta någon ställning eller gå i en riktning, det blir ju ingenting, samtidigt måste det finnas ett utrymme för ifrågasättande.

Vad skulle den Stefan som gjorde sig redo för sin första tid som missionär i Tanzania ha gett dig för råd i dag?

– Så har jag ju aldrig tänkt … han skulle nog ha sagt att fortsätt arbeta med att hitta balansen mellan jobb och familj, för det är en utmaning. Att inte tappa min entusiasm för evangeliet och de erfarenheter jag har av den Helige Andes kraft, det kanske den Stefan som kom tillbaka från Tanzania skulle ha sagt ännu mer. Ha tålamod skulle han inte nämna, det visste han mer om när han kom hem, men vårda ditt andliga liv skulle han ha sagt och kanske tro på dig själv. Jag tror inte jag uppfattas som särskilt obeslutsam men jag har nog ett drag av att kunna tvivla på mig själv, som kan vara ganska sunt men i vissa lägen blir det hinder från ta den plats man borde.

I det postmoderna samhället, mitt bland konsumtion, stress och sekularisering önskar Stefan att EFS mer ska bli en rörelse där initiativ, stora som små, som verkar för evangeliet uppmuntras.

– Det sker mycket gott, den ökande diakonala insatsen är glädjande, men tänk om EFS allt mer skulle präglas av en kultur där vi bemyndigar initiativ och hjälper varandra att våga mer för evangeliets skull? Att istället för att se till vad som kanske kan passa mig bäst, fokusera på det som bäst gynnar evangeliets framväxt.

Stefan tycker att EFS har tappat en del av den läsarrörelse med det andliga samtalet i centrum och den entreprenörsanda som tidigare präglat organisationen. Nöden för dem som inte känner Jesus upplever han inte längre som lika påtaglig.

– Jag har ett karismatiskt arv, med Anden och Andens gåvor. Det är jag glad för att det finns i EFS, men om vi talar om väckelsearvet, att nostalgiskt drömma sig tillbaka och tro att det ska bli som förr är inte fruktbart. Det kommer inte gå till på samma sätt, men när en människa väl når till botten och möter sin oförmåga att själv bli den som Gud skapat – då når vi evangeliets kärna.

• Della
• Twittra