En av de sista augustikvällarna åkte jag till min badbrygga utanför Uppsala. Mitt massajtillverkade halsplastkors i Tanzanias färger kommenteras av en annan badare som också gillar dopp i kvällssol.
– Korset är en hemsk symbol, säger han spontant.

Trots, eller kanske tack vare, den abrupta starten får vi ett gott samtal.

Korset har i sommar debatterats med anledning av Facebookgruppen »Mitt kors« till stöd för förföljda kristna. Tonläget har ibland varit ovärdigt korset. Samtidigt har det mest centrala i kristen tro belysts, också i sekulära media. Som en invändning mot att ett korsupprop skulle kunna tolkas som konfrontation mot annan tro skrev till exempel John Sjögren i en krönika i Svenska dagbladet: »Det är genom en självutgivande akt av absolut icke-våld och kärlek som Gud frälser världen«.

Korset är Guds kärleks tecken, men på ett alldeles speciellt sätt. Det sägs inte alltid så klart när det talas om Guds kärlek. Korset visar Guds frälsande kärlek och berättar att Gud tar synden och det onda på allvar. Han ställer Jesu kors mellan oss och sin heliga reaktion mot det onda som vi är medskyldiga till, »för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv«, Joh 3:16. Korset är nödvändigt för vår frälsning och dess frukt till för alla.

Det evangeliet behöver alla människor få del av. Därför tog det tag i mig när jag i juni hörde presentationen av den så kallade Sverigeundersökningen. Den handlar om utvecklingen av frikyrkoförsamlingar och EFS-föreningar de senaste fem åren med referens tillbaka till 2005 (Svenska kyrkan har en egen statistik). Antalet har minskat med över 600 gemenskaper, trots att flera hundra nya har startats. Det är en kraftig tillbakagång även om trenden också har brutits på några håll, bland annat i Stockholm och Västerås genom målmedveten nyplantering. Detta innebär färre utsändande och värmande gemenskaper som räcker människor evangeliet om korset. Vi behöver sända och legitimera initiativtagare och målmedvetet arbeta för att skapa nya gemenskaper där människor kan möta Jesus.

En sådan målmedvetenhet mötte jag under min Tanzaniaresa i juni. Jag kom till det nybildade Lake Tanganyikastiftet i väster samtidigt som deras missionsvecka avslutades. Där hade de rest med båt längs en tredjedel av den 67 mil långa Tanganyikasjön för att kartlägga missionsbehovet. Nu planerar de att nå 20 byar som inte har någon församling – och inte någon väg! Kristi kärlek tvingar oss, underströk biskopen när vi samtalade om denna utmaning för ett ungt stift.

Korset är en oerhört dyrbar symbol, inte minst för de många kristna som ger sitt liv, eller ger upp sina framtidsmöjligheter, för sin tros skull. Jag måste därför medge att jag i dag oftare låter mitt Tanzaniakors hänga utanpå skjortan än för några månader sedan.

• Della
• Twittra