»Som flyktingar i vårt eget land«

IS har besegrats och den tidigare ockuperade Nineve­slätten är fri från terrorsekten. Men än lever förföljda kristna och yazidier i flyktingläger – bara någon kilo­meter från sina gamla byar – i rädsla för att återvända hem.

Budbäraren träffade yazidiern Hassan Shalaf Shamo som har tillbringat fem år på en illegal bosättning utanför ett flyktingläger i Dohuk.

– Allt vi kräver är säkerhet och en frizon där vi kan leva utan förtryck. I dag lever vi i rädsla. Vi äger ingenting, och det finns ingen garanti på att regeringen inte befaller oss utrymma lägret, säger Hassan om det tuffa livet i flyktinglägret. 

Hassan bjöd in oss till sitt enkla hem på cirka tio kvadratmeter. Huset omgärdas av ett plaststängsel och på en liten yta ryms en trädgård där han odlar grönsaker – en av de få sysselsättningar som Hassan ägnar sig åt om dagarna. 

Vid tiden för besöket var hans fru och två döttrar, 20 och 19, ute och firade Newroz ­– det kurdiska nyårs­firandet. Hans 18-årige son, den enda som studerat i familjen, var ute och sålde propan­gasbehållare.

Tv:n var på i det lilla huset, och Hassan plockade fram gasbrännaren inför vårt besök – en gästvänlig respektgest får vi veta. Tjocka sängöverkast utgjorde innerväggar och på det kala golvet låg tre skumgummimadrasser som användes som sängar under natten. Här har familjen bott sedan fem år tillbaka. De tillhör några av de få som lyckades fly när IS kom för att förgöra deras hemby Katanya, belägen sydväst om den irakiska staden Sinjar. 

– Vi kom undan tack vare vår pickup. De som inte hade bilar flydde till fots men hade ingen chans. Jag såg hur IS tvingade våra grannar och kusiner ner på knä, radade upp dem på en linje för att sedan skjuta ihjäl dem, berättar Hassan.

Yazidiern Hassan var synbart upprörd och nedför hans solbrända och skäggiga kinder rann tårar. Han torkade bort dem med sina torra fingrar och berättade att de känner sig övergivna och utan hopp. 

– Vi behöver internationellt stöd, vi litar inte på vår egen regering. Skicka vem som helst, men inte irakier, ber han desperat. 

Trots att IS har förlorat sina fästen i Katanya, vågar Hassans familj inte återvända. De litar inte på sina muslimska grannar som förrådde och angav dem för IS. Sannolikheten är stor att familjen stannar kvar i lägret, eller om resurser finns, att de bygger hus och startar ett nytt liv i Dohuk.

– Några av våra yazidiska grannar har återvänt till Sinjar. De har dock bosatt sig i näraliggande byar och inte i sina gamla hem. Vi lever som flyktingar i vårt eget land, säger Hassan förtvivlat. 

Högst upp på Hassans önskelista av materiella ting nämner han slitstark plast som kan skydda de ömtåliga ytterväggarna från regn och kyla. 

Med oss hade vi Ibrahim som arbetar för EFS samarbetspartner Capni. Han berättar att flyktingarna i Hassans läger har det relativt bra ställt i jämförelse med andra som knappt har tillgång till rent vatten. Hjälporganisationerna i landet är många, berättar Ibrahim, men de flesta är profilerade och selektiva med vilka människor de väljer att hjälpa.

– Vi är stolta över att kunna kalla oss för den största kristna organisationen i Irak. Det lider stor nöd i landet, och vi försöker möta alla – oavsett etnisk tillhörighet eller religion. Capni gör inte skillnad på människor i nöd, och om inget annat så visar det vad kristendomen handlar om och står för, säger Ibrahim.

Ibrahim tog också med oss till den kristna byn Teleskeff. Här hade återvändare börjat återuppbygga ruinerna efter IS härjningar. Han visade oss en demolerad skola som ska restaureras av organisationen. Här syntes skotthål i skolans gula betongväggar. På övervåningen låg sönderrivna skolböcker och en ensam rosa läraruniformströja.

Vid utgången läser vi citatet »Den viktigaste dagen i ditt liv är dagen då du föddes, följt av dagen du får reda på varför« – ett budskap som klingade högt långt efter besöket och mötet med de mest utsatta i Irak.