I en skål på vardagsrumsbordet ligger stenar och kristaller i olika färger. Erika blundar, lägger handen mot hjärtat och andas in och ut i lugn takt. Hon har precis rensat sin energi och försöker nu gå in i sig själv och känna efter vilken ny energi hon behöver med sig för dagen. Ska hon kanske ta halsbandet med beskyddande krafter? Eller den gröna kristallen aventurin som symboliserar välstånd och ekonomisk trygghet? Kanske en rosenkvarts som står för fertilitet och kvinnlig kraft är det hon behöver? Nej, det får bli aventurin, hyran är inte betald och kylskåpet ekar tomt – i dag behöver hon verkligen pengar.

– När jag hade gjort mitt val och dagen inte gick som jag hade hoppats kunde jag alltid skylla på stenen, berättar Erika Esbjörnsdotter.

Strax ett år har passerat sedan stenar och tarotkort utgjorde en del av Erikas vardag. Vi har stämt träff i butik som säljer bland annat just kristaller. En manlig personal hälsar oss välkomna med ett varmt leende och längre ner i butiken spelar några på ett instrument. Från taket hänger drömfångare med mjuka fjädrar. Men Erika stelnar till så fort vi kommer in i butiken och tystnar – besöket blir inte långvarigt.

– Oj, jag blev helt matt av att vara där inne. Jag kände av det i hela kroppen, säger hon och är uppenbart lättad över att komma därifrån.

Erikas sökande har följt henne sedan barndomen. Hennes mamma påstod att hon kunde se spöken och Erika var livrädd för att själv behöva uppleva samma sak. Men rädslan byttes så småningom ut till nyfikenhet: Hon spådde sig för skojs skull i kaffesump och började få föraningar om underliga saker som skulle hända. 

– Jag har alltid varit en sökare och haft en längtan efter någonting – det har varit drivkraften i mycket i mitt liv. 

När Erika gick in i väggen för dryga tio år sedan började hon och hennes dåvarande sambo längta bort från storstadslivet i Stockholm. Flyttlasset gick till Näsåker i Sollefteå kommun och Erika önskade komma ur det så kallade ekorrhjulet. Sedan tidigare hade hon fått upp ögonen för begreppet högkänslighet, samt miljö och feminism. Hon började utforska sig själv, sitt inre och sina intressen, vad skulle hon göra av sitt liv egentligen? Vad var hennes kall? Hon hade aldrig känt sig dragen till ett specifikt yrke, och i samband med flytten och lägre omkostnader öppnades nya möjligheter. Hon bestämde sig för att satsa på webbdesign och foto och tog så småningom en kurs i »själsligt företagande«. 

– Min dåvarande sambo har i efterhand sagt att det var i samband med den kursen han började märka en skillnad i mitt beteende. Jag bara försvann. Under kursen skulle vi gå in i oss själva: vad längtade min själ efter? Det var otroligt spännande och jag upptäckte tillsammans med de andra deltagarna att jag hade en gåva att nå in i människor. Det blev som en kollektiv upplevelse med mycket bekräftelse, det skiftade hela mitt fokus. Hemsidor och foto kändes plötsligt för tekniskt och världsligt – det var det själsliga som var mitt kall och jag ville ställa mig till tjänst, gärna för andra kvinnor.

Efteråt sökte sig Erika till andra andligt intresserade i kvinnocirklar. Tillsammans trängde de djupare in i det själsliga livet, delade känslor och erfarenheter, grät och höll om varandra. De hittade trauman som de skulle läka tillsammans, och som Erika berättar: »fick det aldrig bara vara bra«. Men mötena var kraftfulla och hon kände sig ofta stärkt efteråt. Hon bestämde sig plötsligt för att bara konsumera musik och böcker skapade av kvinnor – allt handlade om att komma i kontakt med »den feminina kraften«. 

– Jag tycker att den moderna feminismen, inte den ursprungliga, men den som handlar om kvinnors självförverkligande och sexuella frigörande – särskilt i kombination med det nyandliga, har förstört mycket. Till exempel blir den inre resan viktigare än att jobba på sin relation – kvinnor klarar sig bättre själva helt enkelt. Det är klart att det finns sanning i vissa saker, men vi kan inte skylla allt på det patriarkala systemet och på männen.

Sakta försvann intresset för saker som Erika tidigare tyckt om. Hon slutade skriva för lokaltidningar eftersom det inte var »själsligt nog«, tvärtemot var det för intellektuellt och tillhörde nu hennes gamla liv. I samma veva blev hon gravid efter flera misslyckade försök och missfall. Den nya identiteten som mamma skakade om henne. 

– Vår son kom en månad för tidigt och jag var inte beredd. Jag kände inte att jag kunde prata med någon och blev ensam och vilsen i den nya rollen.

Mitt i allt började flera av kvinnorna hon lärt känna att separera från sina män en efter en. De delade samma erfarenheter: det feminina fick inte plats i relationen, män var narcissister och äktenskap var en del av en patriarkal struktur. Erika snappade upp det som sades och började omedvetet hitta fel i sin egen relation. Till slut bestämde hon sig för att hon behövde läka på egen hand. 

– Jag bröt ganska abrupt och det kom som en chock för min partner. 

Som nybliven ensamstående med ett litet barn bestämde sig Erika för att företaget nu måste lyckas. Hon gick en kurs för att bli livscoach och läka trauman, och beskriver att de öppnade upp sig för »vad som helst«.

– Jag var övertygad att om jag bara fortsatte, om jag bara tog mig igenom det svåra, skulle möjligheterna öppna upp sig. På något sätt lyckades jag hanka mig fram, även fast det var oerhört tufft och jag kände att någonting hindrade mig. I efterhand har jag förstått att det var Gud. Jag fick mycket bekräftelse från andra »på samma väg« för läkningen jag gjorde: »Du är modig som väljer den här vägen.« Det handlade hela tiden om »den här vägen«. 

Listan på allt Erika testat kan göras lång: tarotkort, kristallhealing, tidigare liv-hypnos, reikihealing. Hon använde en pendel för att få svar, hitta och balansera andras energier. Hon hade själssamtal samt sysslade med eteriska oljor, frekvenser och retreats.

– Det känns som att jag blev hjärntvättad under tiden när jag var som mest inne i det nyandliga, säger Erika och huttrar till. 

Vi har sedan länge lämnat Kumbha och har i sakta mak traskat till Helga Trefaldighet, en liten kyrka ett stenkast från pampiga Domkyrkan – Nordens största katedral. Nära altaret tänder Erika ett ljus och vi häpnas över de vackra blyinfattade fönstren med färgglada motiv.

När Erika befann sig som djupast inne i det nyandliga fick hon tips om en kristen amerikansk kvinna som ledde en Facebook-grupp för andliga ledare. Erika hade vid det här laget börjat känna ett skav kring det mörka feminina som kvinnorna hon kommit i kontakt med talade så mycket om. Hon ville till den ljusa kraften och såg sig själv som »ett stjärnfrö«. Därför började hon delta på digitala möten från gruppen i USA.

– Men det är här det blev fel, jag tog med mig det nyandliga och adderade bara Jesus till det. Kvinnan som ledde rörelsen talade om Gud och jag köpte en Bibel – på engelska! Det fick absolut inte vara på svenska, och jag kunde inte läsa Gamla testamentet. Jag började fundera över om jag inte skulle vända mig till Gud i stället för universum eller Moder Jord.

Erika försökte ta med sig de nya insikterna in i sitt företag och blandade nyandlighet och kristendom. Att släppa allt det gamla kändes övermäktigt – hon hade investerat både sig själv och mycket pengar i alla kurser, stenar och kort. Processen tog lång tid och vid ett tillfälle läste hon en bön där hon gav sitt liv till Jesus, utan att förstå vad frälsning eller omvändelse innebär. Samtidigt som hon upptäckte mer om Jesus, delade hon tankar om nyandlighet på sociala medier och fick fortsatt bekräftelse på det hon sade. Men företaget gick inte runt och hon hade halkat efter flera månader med hyran. Då började det dyka upp videos i hennes flöde på människor som gått från nyandlighet till Jesus – och där klickade något.

– Jag kände ju igen mig otroligt mycket i det jag hörde – obehagliga upplevelser jag också varit med om, och den här gnagande känslan av att något inte stämmer. Det visade sig vara varningssignaler som jag ignorerat. Jag hade trott att jag inte var andlig nog eller att mitt ego stod i vägen.

Det tog tid för Erika att erkänna att det hon byggt sitt liv på var en lögn och inte hållbart. Men till slut kapitulerade hon för den inre rösten som manade henne: »Nu gör du det här«, och avslutade sitt företag. 

– Du vet känslan när man bär hela världen på sina axlar? Det släppte och jag kunde andas. Två dagar senare fick jag alla pengar jag väntat på från bland annat a-kassan och jag kunde betala de mest brinnande räkningarna och hyran.

Strax efter ringde hennes gamla extrajobb och hon blev erbjuden ett sommarvikariat som hon tackade ja till. Och på den vägen är det. I samma veva fick hon upp ögonen för teologiutbildningen på Johannelunds högskola, och kände att hon skulle söka dit. När hon fick antagningsbeskedet, upplevde hon det som att Gud gav henne ett andrum, ett välbehövligt avbrott efter flera års ekonomisk kris. Erika beskriver att livet med Gud är betydligt lugnare än hennes tidigare liv.

– Mitt känsloliv var så turbulent och drevs ofta av att saker kändes akut, samtidigt som något inom mig manade till eftertänksamhet. I dag kan jag känna att Gud nästan slår mig på fingrarna när jag går för snabbt fram. Men Gud är också rolig – i det nyandliga erbjöd jag själslig vägledning, och nu får jag läsa om själavård fast i kyrklig kontext, säger Erika och skrattar till. 

Sedan Erika blev frälst har hon allt mer förstått att de krafter hon öppnade sig för i det nyandliga inte är att leka med.

– Jag hoppas att mitt vittnesbörd kan få fler att förstå detta. Det står ju i Efesierbrevet 6:12: »Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna«.

I stället för att söka vägledning i tarotkort eller rena sin energi, slår numera Erika upp sin Bibel och ber direkt till Gud. 

– Jag får vara den jag är och upplever att ja – jag är älskad! Det är en trygghet jag aldrig tidigare upplevt. 

• Della
• Twittra